Sökresultat för: ram och kram

JULIE LINDAHLS morfar var SS-officer i det ockuperade Polen 1939–45 och flydde med sin familj till Brasilien 1960. Julie föddes i Brasilien 1967 och 2010 började hon sitt arbete för att upptäcka den sanna historien om morföräldrarnas nazistiska förflutna. Här berättar hon om hur det påverkat henne och varför ett samhälle byggt på exklusion inte har några vinnare. 

Prenumerera på Kurage! Få fyra nummer hem i brevlådan per år för 250 kr! <<<

I mellankrigstiden stod Julie Sandahls morföräldrar inför ett val. De valde hitler och senare även nazityskland. här berättar hon om hur ingen är vinnare i ett samhälle byggt på regression.

Vi lever i en tid där mänskligheten står inför ett vägskäl. Vi ska göra ett val som bestämmer vilket slags människor vi ska vara, då det är dags att möta de växande hoten mot människans överlevnad. Hot som vi skapat själva. Vi som bor i rika länder och har tagit emot de som flytt från krig och naturkatastrofer, har genom dem fått en liten försmak av vad som definierar vardagen för miljoner människor. Varannan sekund tvingas någon fly och lämna sitt hem. Denna mardröm har vi förmånen att betrakta från avstånd, kanske som bilder på en skärm när nyhetssändningen visar lidandet andra drabbas av. Med nästan 70 miljoner människor på flykt, ivägjagade från sina hem, varav mer än 25 miljoner dessutom på flykt i främmande land (UNHCR 2018), är siffrorna så stora att de blir svåra att förstå och reflexmässigt blickar vi åt annat håll och intalar oss att vi inget kan göra inför denna tsunami. Vi blir själva flyktingar när vi flyr ifrån tanken att det angår oss, när vi flyr ifrån känsla, empati och engagemang. 

Våra samhällen blir då sårbara för extrema ledare, de populister som växer upp som svampar ur jorden. Dessa ledare utnyttjar den giftiga blandning av hjälplöshet, oro och upplevt behov av att vara hård och kall som bubblar inom oss.  I tider av kris och utmaningar griper dessa ledare oss där vi är som svagast, vid vårt behov av att tillhöra, förvanskar denna drift och tänder primitiva stamkrigskänslor och eldar på med påhittade skillnader mellan medmänniskor. Återigen leds vi nerför stigen mot självförintelse.

Min egen erfarenhet av att vandra nerför denna stig mot mänsklig avgrund är tyvärr stor. Inte för att jag själv valt den vägen, men för att min familj gjorde det. Under en tidigare mänsklig kris, tiden mellan första och andra världskriget, valde mina tyska morföräldrar extremism, nationalism och syndabockar som sin väg. I det tyska nationalarkivet Bundesarchiv finns dokument som visar att de stationerades i det ockuperade Polen som en SS-familj fram till krigsslutet. Min morfar uppfyllde sin jakt efter »Lebensraum« som Führer för markegendom i östra Preussen och Polen. Hans uppgift var att förvandla en del av västra Polen, den provins tyskarna kallade Warthegau, till Tredje Rikets kornbod. 

Min mormor arbetade som frivillig i Nationalsozialistische Volkswohlfahrt (NSV), den statliga välfärdsföreningen, som bland annat hade hand om att dela ut ägodelarna från människor som brändes i koncentrationslägrens ugnar. 

Mina morföräldrar var i centrum av ett av det Tredje Rikets största sociala experiment, omformningen av en hel provins, SS:s eget växthus, till ett mönstersamhälle för det ariska folket. Genom att göra dem som bodde där officiellt statslösa kunde dessa deporteras eller förslavas och judar placeras i getton. Denna statliga exklusionspolitik gled snabbt över till folkmord när det Tredje Riket beslutade om »Den slutliga lösningen«. 

Under åren efter min första upptäckt i det tyska nationalarkivet besökte jag många andra arkiv i Tyskland och Polen. Jag reste runt på den polska landsbygden, i området Wielkopolska, för att hitta familjer vars liv krossats genom mina morföräldrars val. Jag fann minst fem av dem i olika byar och alla kom väl ihåg min morfar trots att sjuttio år hade gått sedan krigets slut. De gav alla samma bild av min morfar, en man vars moral förstörts av fanatism. 

Trots alla hemskheter under både tysk och sovjetisk ockupation var det flera av dem som påpekade att man inte föds fanatisk. Fanatism skapas istället av ledare och samhällssystem. Jag blev helt överraskad när en av dem sa »han var duktig som jordbrukare« om min morfar. Den gamle mannen kunde i sin varma mänsklighet se förbi all den sadistiska tortyr som min morfar utsatt honom och hans familj för och fick mig att undra över vem min morfar hade varit om han inte radikaliserats av ett samhälle som valt exklusion som statsbärande idé. 

När morfar var ung hade han stora jordbruks-ambitioner, var en duktig ryttare och allmänt högpresterande. De val han gjorde under det system han hade röstat fram i demokratiska processer förvandlade honom till »en djävul för folket«, som de polska arbetarna på hans gårdar kallade honom. Hans omåttliga energi gick åt till att vråla åt folk och misshandla dem, istället för att skapa en miljö där både han och de kunde blomstra. Marginaliseringen, svälten och till slut mördandet av »de underlägsna raserna« gick tydligt emot det mål han skulle uppfylla – att maximera livsmedelsproduktionen i provinsen. Detta speglar vad som slutligen bragte Tredje Riket på fall: deras egen ideologi. Hitler tog självsäkert beslutet att invadera Sovjetunionen i tron att slaver och asiater var så svaga »raser« att segern skulle bli snabb och lätt. 

Den gamle mannen kunde i sin varma mänsklighet se förbi all den sadistiska tortyr som min morfar utsatt honom och hans familj för och fick mig att undra över vem min morfar hade varit om han inte radikaliserats av ett samhälle som valt exklusion som statsbärande idé.

De ögonvittnen som jag träffade i Tyskland och Polen berättade om hur min morfars radikalisering också drabbade hans egen familj. »De var alltid på helspänn och oroliga, vi tyckte så synd om dem«, sa en äldre man som hade fått ett ärr över ögat av morfars piska, för att han som tioårig pojke glömt att ta av sig mössan. Morfar tog våldskulturen hem med sig och utövade den också på sin egen familj, sin fru, fyra döttrar och son. Sexuellt våld används ofta i krig och även detta tog han med hem. 

Mina morföräldrars val påverkade inte bara livet för en generation. När jag 2010 gick den grå gatan upp till det tyska nationalarkivet var det i desperation, driven av hur skammen hade kvävt alla familjerelationer. Flera generationers oförmåga att prata om sanningen, om vad släkten varit inblandad i, hade dödat alla möjligheter att prata på riktigt och lett till grav alkoholism, ätstörningar och depressioner. Giftet från mina morföräldrars ideologi, som ingen vågade ta tag i, rann i våra ådror generation efter generation, och berövade oss all möjlighet till värdighet. 

Jag delar inte min historia för att få sympati, ej heller för att skapa sympati för andra krigsförbrytares familjer. Mitt lidande och mina trauman är inget jämfört med offrens. Min poäng är att det inte finns några vinnare i ett samhälle baserat på exkludering, av att dela upp människor i »vi« och »de«. Valet att inte bry sig förvandlas lätt till diskriminering som, skrämmande snabbt i sin tur, blir till valet att mörda. 

Liksom många förbrytare erkände mina morföräldrar aldrig att de hade gjort något fel. Ett sådant erkännande skulle skapat en djup existentiell kris och en avgrund av ångest. Ändå måste mardrömmarna, depressionerna och de nervösa besvären som präglade min mormors vardag under hennes mycket långa liv ha gjort att hon många gånger stirrat ner i dem.

En del jag pratar med säger: »Men man kan inte jämföra!« De menar att det är stor skillnad på att avstå från att rädda människoliv genom att stänga gränserna och att utföra själva dödandet. För att garantera vår egen levnadsstandard och säkerställa att vårt samhällssystem inte ansträngs måste vi avvisa människor, oavsett hur desperat läge dessa befinner sig i. Jag har två svar: Många länder är medskyldiga till Förintelsen. Flera stängde gränserna för de som behövde fly Nazityskland. De allierade chockades när de befriade koncentrationslägren, men vad de såg var delvis en konsekvens av deras egna länders stängda gränser. Dessutom är de högsta rösterna mot immigration extremister som tydligt visat att de tycker att både rasism och våld baserat på rasism är acceptabelt. 

Jag har rest runt i Sverige och bor på en ort där vit makt-grupper vädrar morgonluft för sina idéer. Mönstren är tydliga, vi hittar dem i historien.

Hur ska vi då göra? Ska vi öppna gränserna och släppa in alla som vill bo här? Helt klart är det problematiskt, speciellt om många andra länder väljer att inte hjälpa till. Vi bör också erkänna att integration i Sverige och Europa inte fungerar felfritt. Det finns många skäl till detta, inklusive oförmågan både hos samhälle och i familjer att hantera de erfarenheter som följer av extremt våld. Den traumatiserade tystnad som finns i min egen familj är ett exempel på detta.

Alternativet är inte självklart. Men vi borde kunna enas om några principer att följa som skulle tjäna oss alla väl. Först borde vi agera utifrån eftertanke och rationalism för att undvika polarisering. Polarisering dödar kreativitet och blockerar nya, bättre lösningar från att växa fram. Därtill måste vi inse att idéen om att skapa fred och välstånd genom att frånkoppla oss från omvärlden i grunden är felaktig. Vi måste arbeta tillsammans, inte vända oss inåt. För det tredje måste vi ha långsiktiga, framtidsorienterade lösningar. Det betyder inte att vi inte ska lära av historien, det vet ni redan att jag tycker är viktigt. 

Vad jag menar är att vi inte får falla för frestelsen att tro att vi kan vrida klockan tillbaka till en annan tid som vi tror var bättre. 

Framtiden innehåller både stora utmaningar och många nya lösningar, men vägen dit bör utstakas av principer som de ovan. Drömmen om en utopisk stat för »ett folk« har redan prövats – och vi vet var den leder. ■

Julie Lindahl
Barnbarn till en SS-officer, utbildare och författare
info@julielindahl.com

Har samhället lärt av historien och byggt in ett försvar mot nazism och antidemokrati? Och hur ser egentligen nazismen ut i dagens Sverige? Det försöker Jêran Rostam, vice förbundsordförande för RFSL Ungdom, Anna Simon-Olsson, förbundsordförande för Judiska Ungdomsförbundet och Kristina Wicksell, kommunikatör och föreläsare på Make Equal, reda ut. 

>> Prenumerera på Kurage! Få fyra nummer hem i brevlådan per år för 250 kr! <<<

Anna: Vi ser att nazismen har ökat, främst i sociala medier. Och där står nazisterna för den största andelen hot vi får. I fjol demonstrerade de även utanför synagogan i Göteborg under Yom Kippur. I år blev deras rutt omlagd av polisen, men de fick fortsatt demonstrera. 

Jêran: De kraftsamlar och markerar på olika sätt och vi ser massa symboliska handlingar. I år stod de exempelvis i slutet av Prideparaden i Stockholm med en hatisk banderoll. De visar att de är här och att vi inte kan vara trygga. Sen handlar det också om konkret våld, attackerar mot meningsmotståndare, exempelvis i Almedalen. De tillåts ta mycket plats, och det hänger ihop med normaliseringen av rasism i riksdagen och samhället generellt. Resultatet är att vi andra inte kan ta plats på samma sätt. 

Misshandel, vandalisering, hets mot folkgrupp. Under årets Almedalsvecka inleddes hela 35 förundersökningar mot nazisterna, en fördubbling gentemot 2017.  

Kristina: Det är så tydligt att de har mycket större självförtroende. De testar samhället – Polisen, Region Gotland – när de söker de här tillstånden hela tiden. Hur mycket plats får vi ta, kommer de att skydda oss, hur mycket kan vi skrämmas? De testar hela tiden och flyttar fram gränserna, rent fysiskt. 

Anna: De börjar ta sig själva på stort allvar, och försöker ta politiska mandat.

Valåret 2018 var första året NMR ställde upp till såväl riksdagen som kommuner. Tidigare har de suttit i Ludvika på ett SD-mandat, då SD lämnat sina listor öppna i kommunen i valet 2014. I Borlänge avgick en SD-politiker och satt kvar som politisk vilde för NMR. 

Kristina: Nu ska vi prata nazism, men det är svårt att inte slinka in på frågan om rasism. De har lyckats med normaliseringen. Vi reagerar inte längre lika starkt på partier som har rasistiska ideologier. Om exempelvis Alternativ för Sverige varit i Almedalen för sex år sedan hade vi bara pratat om det, demonstrerat mot det och uppmärksammat det. Nu kändes det som att folk tänkte »det där är ju de där smårasistiska personerna«, bara för att de inte är NMR. 

Jêran: Det är tydligt också om en jämför med valrörelsen 2014. SD kunde knappt ha torgmöten. I år demonstrerade AfS i Kungsträdgården. Då var det typ 30 motdemonstranter mot flera hundra högerextrema.

Anna: Det finns en större bredd bland rasistiska rörelser, allt ifrån alt-right, Alternativ för Sverige, SD och NMR. Det har växt och för rasister finns i dag fler alternativ att välja mellan. Sen är det svårt att säga om det är bra eftersom det tyder på interna splittringar, eller att det finns fler grenar som blir större. 

Jêran: Det gör ju också att det blir normaliserat. Att en kan relativisera och jämföra olika rasistiska eller nazistiska grenar. När alla egentligen är illa. Det som är specifikt med NMR är att de är så uttalat våldsamma och militanta. Medlemmar ingår i militärträning… 

Anna: …det har framkommit att de tillverkar vapen, bomber…

Jêran: …och alla mordbränder och kartläggningar av flyktingboenden. Hur mycket skit som helst. Det är ändå exceptionellt. Det är klart att rasister aldrig är härliga att ha i sin närhet, men det är ändå rätt stor skillnad mellan en stor folkmassa som tycker att landet är dåligt på olika sätt och människor som bär kniv på gatan för att hota och attackera folk. 

Många hot utförda av nazister är subtila med karikatyrer, symboler och språk. De är inte uttryckligen hotfulla, men det blir tydligt mellan de två parterna vad det är som händer.

Kristina: Det är ju smarta män-niskor, pålästa människor, de är inte bara människor som är upprörda över en samhällsutveckling utan de har verkligen en grundad ideologi och en agenda. Det gör det ännu läskigare. 

Anna: Det missas ju i debatten, där avfärdas de snarare som lågutbildade, arga män. 

Kristina: Det är också viktigt att lyfta alla småorter i det här. De har helt paralyserat det demokratiska samhället i Ludvika. De är också väldigt stora i Hudiksvall där jag kommer ifrån, och i Boden. Och där gör de det här hela tiden. De står på torgen varje helg. Dessutom påverkar ju närvaron på internet oss allihopa. Vad vi gör, skriver. Man har alltid med sig en riskbedömning – är det värt att bli uthängd för det här? 

Anna: När jag tillträdde blev jag uthängd av Christoffer Dulny. Jag hade aldrig fått näthat innan dess, men från och med då har det varit varje vecka. Vi har också varit en liten och lågmäld organisation, och inte haft det problemet tidigare. Nu skapade vi ett Twitterkonto och börjar synas mer, med det har hatet också ökat. Men vi självcensurerar väldigt mycket. Få är villiga att synas och skriva saker. Vi har undvikit deras strålkastare men på bekostnad av vår verksamhet.

 Jêran: Det är ju en konstant riskbedömning. Vi går aldrig ut med plats till aktiviteter för att inte få ovälkommet besök. Det är svårast på mindre orter, och lättare att vara anonym i Stockholm. Är det få engagerade på ett mindre ställe blir man direkt mer utsatt. 

Anna: Samhället pratar för lite om antisemitismen från vänsterextremism och islamism. Och när man gör det så jämför och relativiserar man vilket som är värst. I vår vardag är det sällan man möter organiserade nazister, utan vardagsrasismen kommer från folk på vänsterkanten som är aktiva i Israel/Palestina-debatten och vissa med invandrarbakgrund. All form av extremism är ett hot. 

Kristina: Och det är också SD-retorik att ställa utsatta grupper mot varandra. Att vi inte skulle ta in flyktingar för att det skulle öka antisemitismen i samhället. Vi måste hitta metoder att prata om det utan att legitimera deras problemformulering.  

Att nazismen är något vi alla behöver förhålla oss till är uppenbart. Det antidemokratiska hotet blir alltmer närvarande i våra verksamheter. Frågan är huruvida motståndet hänger med. Och om det sker tillräckligt kraftfulla preventiva insatser. Egentligen är det frågor vi antagligen ser svaret på först i efterhand. Men frågorna är ändock värda att ställa sig. 

Anna: Jag tycker att civilsamhället gör tydliga markeringar. Medier uppmärksammar frågan och pushar på politiker att ta avstånd.

Jêran: Generellt är alla överens om att nazism är en dålig sak som inte bör finnas i samhället. Jag ser dock att det ofta stannar vid symbolhandlingar och stora manifestationer. Det tas inte ner till en konkret och praktisk nivå. Hur borde vi göra för att motverka deras verksamhet? Jag har ingen färdig trestegslösning på det problemet. Men vi borde tänka på det, vi har kommit förbi punkten att det räcker med att säga ifrån. 

Kristina: Det görs mycket motstånd, när det blir skarpt läge är civilsamhället bra på att samordna och sluta upp. Men ofta är det organisationerna med minst makt, tid och utrymme som tar sig an den rollen. Det blir personer som redan är väldigt utsatta som tvingas göra motstånd. Enligt majoritetssamhället finns det heller inget »rätt sätt« att göra motstånd, så det är ofta en otacksam roll att behöva ha. 

Anna: Precis, vi skrev en debattartikel om att vi inte tyckte att NMR skulle få demonstrationstillstånd. Då blev diskussionen huruvida vi var för emot demokrati och yttrandefrihet. Man får ta mycket kritik, även när en uttalar ett motstånd. 

Jêran: Det känns som om det beror på stor kunskapsbrist, att folk inte vet vad yttrandefrihet är och vad det bygger på. 

Anna: Vår hållning har alltid varit att de ska få demonstrera, bara inte var som helst. Polisen måste kunna garantera allas trygghet, och så är det inte om de får demonstrera utanför synagogan eller RFSL:s lokaler. 

Jêran: Men så är det ju oavsett var de är. Det trygga utrymmet begränsas om de får ta plats, och det tar så mycket energi, vi är många som kartlägger dem för att uppskatta risken att råka stöta in i dem. Det är också en stor skillnad mellan att stöta på dem i ens privata roll, jämfört med ens professionella roll. I det senare fallet har en ändå förberett sig och är många.

Kristina: Det är sjukt att en lärt sig det, »nu kan jag möta nazister«.  

Samhället pratar för lite om antisemitismen från vänsterextremism och islamism. Och när man gör det så jämför och relativiserar man vilket som är värst.

Civilsamhället möjliggör kanske ett motstånd med lägre privata kostnader. Det är lättare att anonymisera sig i en massa, i alla fall i stunden. För via internet kommer hatet – kanske – oavsett. Men liksom allt annat är det inte massa privata initiativ som kommer att förändra hela samhällsutvecklingen. I större skala, från civilsamhället i stort, sker det i andra frågor. Vilken roll spelar civilsamhället när det kommer till motstånd? 

Kristina: Som läget är nu har vi inget val, om vi väljer att existera måste vi hantera det här. Och vi måste våga ställa krav på politiker och rättssamhälle, som faktiskt har makten. De kan inte säga att de medverkar i en manifestation och tro att de tagit avstånd från nazism. Det räcker inte. Och vi måste sluta skriva debattartiklar om att det är förfärligt med nazism. Vi ska skriva artiklar om att de inte borde få organisera sig. I det är alla bojkottdiskussioner skitviktiga. På bokmässan blev Nya Tider portade för att tillräckligt många sa att de inte kunde medverka ifall de var där. Det är en möjlighet för civilsamhället att få makt.  

Anna: Inför Almedalen 2019 har näringslivet gått in och backat upp initiativ mot nazism. Det ska inte bara vara organisationer som redan är måltavlor och utsatta som ska ha ett intresse i det här. Det stora samhället måste också prioritera dessa frågor. Vi kräver exempelvis att polisen och rättssamhället har bättre kunskap om minoriteter. De missar ofta hur besluten upplevs av oss, eller varför NMR vill demonstrera utanför synagogan just den dagen. 

Kristina: Det behövs mer kunskap om deras metoder. Många hot utförda av nazister är subtila med karikatyrer, symboler och språk. De är inte uttryckligen hotfulla, men det blir tydligt mellan de två parterna vad det är som händer. Dock fastnar det inte i rättssystemet. 

Anna: De går inte heller att anmäla via sociala medier, eftersom det inte går in under deras riktlinjer. Det får också större spridning eftersom folk vet inte vart det kommer ifrån eller vad det betyder. 

Jêran: Det är återigen ett exempel på hur statliga organisationer dumpar över ansvaret på civilsamhället, precis som i migrationsfrågan 2015. Vi gör det för att vi måste men det är inte vårt ansvar. Samhället behöver bättre beredskap, det är vårt levnadsutrymme som står på spel.

Anna: Det finns dessutom fortfarande en hierarkisk syn från polisen, att det är den högsta företrädarens som är mest utsatt. Men så är inte alltid fallet, utan oftare en enskild medlem eller anställd. 

Jêran: Och ofta hänger det ihop med vilka identiteter en har. 

Kristina: Och då är det ännu svårare att skilja privat från professionellt. Även om den medlemmen är engagerad i en organisation lär hatet ske i privata kanaler. Det måste ses som en arbetsgivarfråga, en fråga om arbetsmiljö.

Nazisterna blir allt bättre på att organisera sig. Vilka konsekvenser har det för civilsamhället och våra förutsättningar. Sverige är unikt när det kommer till vår ideella sektor. Och nazismen vill störta demokratin och etablissemanget. Finns det ett hot mot civilsamhället som sådant? 

Anna: Det pratas om att ett förbud skulle inskränka föreningsfriheten. Men jag håller inte helt med om den kritiken. Jag tror inte det blir svårare att organisera sig eller bilda föreningar bara för att terrororganisationer förbjuds. 

Kristina: Jag tror att det beror på hur det skrivs. Den måste skrivas utifrån den grundlag vi har i dag, och då ligger fokus just på den etniska diskrimineringen. Om det blir för brett kan det tolkas så som det gjort i andra länder, där lagstiftningen slagit hårdast främst mot annan organisering än nazistisk. För att återgå till frågan tror jag tror civilsamhället skulle fortsätta finnas, för vi skulle behöva fortsätta finnas. Men vår verksamhet skulle påverkas, det ser vi ju redan nu. I dag måste vi lägga vår kraft på att försvara samhället, inte utveckla det. Exempelvis RFSU som behöver förklara varför aborträtten är viktig. Vi har ett visst antal personer, timmar och resurser. Det påverkar den politiska agendan och samhällsutvecklingen. 

Jêran: Om vi inte har utrymme att förstärka våra rörelser ännu mer samtidigt som de kan utvecklas kommer de gå om. Det påverkar också samhället och sektorn. Jag tycker att det hänger ihop med föreningar på skolor. I flera fall har separatistiska föreningar förbjudits för att undvika att någon rasistisk organisation ska kunna bildas. Det blir skevt. Samtidigt står NMR och delar ut flygblad utanför skolan. Skolor markerar inte eller gör inget åt det här för det anses svårare att ta tag i rasistiska strömningar på skolan, än att ta strid för alla elevers trygghet. 

Kristina: Och det finns det ju massor av exempel på, självklarheter som ses som politiska ställningstaganden, motstånd som plockas ner för att företaget eller föreningen »inte ska vara politiska«. Som en anställd på Systembolaget som gjort en skylt och ställt upp i fönstret med texten »Vi står för allas lika värde«, när de demonstrerade utanför. Då ringde chefen och sa att den behövde plockas ner. Samma sak har hänt när elever gör upplysningskampanjer på skolor om rasism som rektorn tvingat dem ta ner för att skolan inte får vara politisk. 

Jêran: Och allas lika värde som står i skollagen och i deklarationen om mänskliga rättigheter?! 

Kristina: Faktiskt! Snacka om självklara saker. Det finns rätt och fel. Det finns saker nästan alla världens länder kommit överens om är rätt, det måste skolan också kunna stå för. 

Anna: Vi har en förening som heter Zikaron, som består av barn och barnbarn till överlevare som fortsätter föreläsa. De har problem med att de inte alltid blir insläppta på skolor då de inte kan garantera säkerheten, och att det är ett för stort problem med elever som inte accepterar Förintelsen. Då borde kanske polisen vara där. 

Förra valrörelsen var diskussionerna om elevers rätt att slippa ha nazister och rasister i skolan högakuell. Under mandatperioden som varit har utredningen om politiska partier i skolan lagts fram och nya riktlinjer gått igenom som ger rektorn större makt att välja och vraka – samtidigt som elevernas inflytande minskat. Kanske finns det en bättre beredskap, i såväl samhälle som skola, att hantera rasism och nazism när det kommer utifrån, snarare än inom den egna verksamheten.

Anna: Och dessa elever ska inte »slippa« vara med på dessa föreläsningar och utbildningar. Där måste skolan visa att det är en del av läroplanen och inte ta hänsyn till deras åsikter. 

Jêran: Mänskliga rättigheter är rätt, det ska inte gå att diskutera. Detsamma gäller i politiken. Vad som är okej att tycka om mänskliga rättigheter har förskjutits till att bli diskuterbart. Det är skrämmande. Vet inte vad det beror på, om det är konflikträdsla. 

Kristina: Man är ganska blind också för hur normaliseringen sker i en själv och ens mönster. Jag kan bli rädd över hur lite jag reagerar på att se och höra Jimmie Åkesson nuförtiden. Jag måste påminna mig själv och ibland säger han saker som får en att reagera. Skolan behöver ge oss verktyg och metoder att hantera det. När jag gick i skolan lärde vi oss bara om 1943–45, om koncentrationslägren och gettona. Inte det som föranledde det och normaliseringen. Därför blir det svårt att applicera på i dag. 

Jêran: Och det ska inte behöva bli 30-talets Tyskland innan folk reagerar.  

Anna: Jag tror att det gjort det svårare för folk att identifiera antisemitism när den tar andra skepnader. Det har inte skett någon statlig utredning eller kartläggning sedan 2006. Sedan dess har exempelvis internet, SD, alt-right, islamism och sociala medier kommit in i bilden. 

Jêran: En skulle kunna lägga mycket mer resurser på avhopparverksamhet exempelvis. 

Anna: Och på förebyggande arbete, såsom utbildningar för människor i riskzonen, i utanförskapsområden, på landsbygden och bland kriminella. Det borde finnas utbildningar om det här på fängelser, där sker mycket radikalisering. Det är grupper som också är svårare för civilsamhället att nå. 

Kristina: För mig är det ett av huvudargumenten till varför organiseringen måste kriminaliseras, de är så duktiga på undvika att åka fast för alla sina brott. De lägger det på yngre som inte är straffmyndiga, exempelvis. Det finns många viktiga och positiva berättelser där polisen samarbetat med Exit och hjälpt folk ur. Om det vore kriminaliserat skulle det bli lättare att få den kontakten tidigare, innan de radikaliserats för mycket och inte har något kvar. 

I första numret av Kurage för året var temat att avgå. Där finns en artikel skriven av en verksamhetsledare och en deltagare i Passus verksamhet, en annan avhopparförening som drivs genom Fryshuset. Den ligger även på vår webb, ifall du är intresserad av att läsa mer. Nu är nämligen samtalet slut för denna gång. ■

Hedda Tingskog
Medarbetare Kurage
info@idealistas.se 

ÅKE MARCUSSON är förbundsrektor på NBV. Han har tidigare varit generalsekreterare inom nykterhetsrörelsen och arbetat som VD och koncernchef  i utländska bolag i flera länder. Här skriver han om folkhögskolan och dess förankring i ideologi och sociala rörelser. 

>> Prenumerera på Kurage! Få fyra nummer hem i brevlådan per år för 250 kr! <<<

Hur står det egentligen till med demokratins motståndskraft? Åke Marcusson, förbundsrektor på NBV, diskuterar hur demokratin, samhället och etablissemanget byggts fram av folkrörelser – som nu står inför nya hot och utmaningar. 

Det är inte processen vid valurnorna som är själva demokratin. Men valen är ett synbart mått på hur demokratin fungerar i ett land. Den framlidne tyske professorn Ulrich Beck hävdar att demokrati inte bara är ett styrsystem utan en livsform som bygger på värderingar kring alla människors lika rätt och värde. Den bygger på en likvärdig maktdelning som syns i dialog och öppna diskussioner som i sin tur leder till ökad tillit. Professor Beck skriver i boken Individualization hur samspelet mellan att lyssna, visa intresse för andras åsikter och att vara öppen för andras synpunkter är den process som gör demokratin levande. 

Samhället i sin helhet och umgänget mellan människor förändras ständigt. Vi får också tillgång till mer information än någonsin i ett enormt flöde av nyheter från hela världen. Vi lär oss använda nya kanaler för kommunikation och får fler och fler verktyg i smarta telefoner och digital teknik. 

Allt det borde stimulera demokratin. Samtidigt ser vi att de nya teknikerna begränsar vad Ulrich Beck efterlyser i samspelet mellan olika åsikter. Vi kan se tecken på att man kopplar upp sig mot likasinnade och bara får sina egna åsikter bekräftade.  

Den valrörelse vi just haft tycks bli ännu ett bevis för att fler möten och samlingar genomförs med människor som tycker lika. Samtidigt som de politiska partierna själva, och för den del medier, försöker skapa diskussion genom att ställa motpoler eller ytterligheter mot varandra. Medier är så fokuserade på att skapa debatt att de bortser från att åsiktsskalan är bred och att det finns mängder av intressanta nyanser. Jag bärs av en övertygelse om att debattformen – att hitta polariserade motsatser – har skadat det politiska samtalet och gynnat populister, fascister och nazister. I själva verket är det mer av folkbildande dialoger som behövs för att människor ska öppna sig, lyssna på andra och i dialog hitta gemensamma utgångspunkter. Kunskaper ska förmedlas, folkbildningsinsatser ska möjliggöra möten och diskussion och hela processen ska leda till insikt och ökat engagemang.

Jag bärs av en övertygelse om att debattformen – att hitta polariserade motsatser – har skadat det politiska samtalet och gynnat populister, fascister och nazister.

Notera att populister, fascister, och nazister alltid börjar med att försöka ta över språket. På 1920-och 30-talet i Italien, på 30 och 40-talet i Tyskland och Spanien, på 50- och 60-talet i Grekland och nu i Ungern, Polen och USA. Man försöker lägga beslag på positiva värderingsord och sätta det i motsats till något man inte gillar.

Och populisterna säger sig arbeta emot »etablissemanget«. Har ni tänkt på vad det är? Etablissemanget är ju det samhälle av politiker, myndigheter, skolor, sjukvård och så vidare som våra tidigare generationer har byggt upp. Det är det samhälle som är »vi tillsammans«. Det är det som gör att vårt samhälle fungerar. När någon förklarar krig mot etablissemanget är det att våldföra sig på vårt samhälle, att respektlöst nedvärdera vad generationerna före oss har byggt upp. Men det värsta av allt är att de »stjäl vårt språk«.

Ärkebiskop Antje Jackelén har i boken Handbok för demokrater skrivit: »En demokrati behöver först och främst demokrater, det vill säga människor som är beredda och har sin stolthet i att vara delaktiga och bidra, snarare än att konsumera. Demokrater är människor som kan hålla ihop både frihet och ansvar, i tanke och i handling. Medborgare helt enkelt!

Demokrati behöver dessutom näring. Den är varken självgående eller självförsörjande utan måste hela tiden matas med värderingar.

2018 års valrörelse fick en sorts avstamp under Almedalen och trots att där fanns tusentals intressanta seminarier och aktiviteter var det nazisternas provokationer som fick medieutrymme och blev det gemensamma samtalsämnet. Det gemensamma i taktiken från populister, fascister och nazister är att de försöker skrämmas och hota. Deras beskrivning av samhället blir enbart negativ. De säger sig alltid företräda folket men menar en liten klick som tycker lika. De sätter värdeord mot varandra, som till exempel Sverigedemokraterna gör när de mot begreppet »en ökad mångfald« som skrevs in i målsättningen för folkbildningen satte »svenska traditioner«. Något som för de flesta inte är en motsats.

De nya sociala medierna möjliggör för människor i samhället att söka information i politiska frågor, delta i politisk debatt och påverka beslutsfattare. Det, som folkrörelserna en gång gjorde i kollektiv efter diskussion och eftertanke, sker numera direkt från medborgare till beslutsfattare. Därmed har också folkrörelsernas möjligheter att utvecklas och hitta framtidens verksamhetsformer förändrats. 

Populisterna säger sig arbeta emot ›etablissemanget‹. Har ni tänkt på vad det är? Etablissemanget är ju det samhälle av politiker, myndigheter, skolor, sjukvård och så vidare som våra tidigare generationer har byggt upp.

Folkbildningsnestorn Gösta Vestlund har betonat att vi är på väg från en »partidemokrati« med lojala och trogna medlemmar till en »publikdemokrati«, där väljarna gör egna val och bryr sig mindre om partier och ideologier. Den folkbildningsaktivitet som förr var början till ett politiskt engagemang för att stimulera, motivera och träna sina partifunktionärer har minskat eller upphört i de politiska partierna. Vi ser flera exempel på människor som rekryteras och blir medlemmar i ett parti och ges uppdrag direkt utan varken inskolning eller kunskapsinhämtning.

Det möjliggörs på grund av att de politiska partierna tappar medlemmar. Bara under 1900-talets sista decennium förlorade partierna en tredjedel av sina medlemmar. Genomsnittsåldern är högre och andelen partiaktiva minskar. Det innebär att färre politiker får ett allt större inflytande samtidigt som antalet tjänstemän ökar. Vi får en professionalisering som också syns i de flesta andra folkrörelser.

I valet har rekordmånga bytt parti. Det visar att den tillit, som Ulrich Beck talar om, fått sig en törn. Det måste mötas med att öka den interna debatten i partierna, bredda inskolning av nya medlemmar och organisera en aktiv medlemsrekrytering. Nu verkar fokus mellan valen vara att på alla plan i partierna diskutera enbart centrala politiska frågor. Det är dock motsatsen som behövs – en ökad aktivitet i lokala partiorganisationer där diskussioner kring värderingar och normer om vilket samhälle vi vill ha kan föras.

Sveriges demokratiska modell byggdes upp av folkrörelser för hundra år sedan när vi fick allmän rösträtt. Frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen arbetade under lång tid för att skapa den svenska demokratin. För den moderna nykterhetsrörelsens del tog det alltså nästan 40 år från etableringen 1879 till riksdagsbesluten om allmän rösträtt 1918 och 1919. Vi har skapat ett samhälle som präglas av stor öppenhet och möjlighet till medborgarinflytande – men nu står vi inför nya utmaningar. ■

Åke Marcusson
Förbundsrektor NBV
ake.marcusson@nbv.se