Har samhället lärt av historien och byggt in ett försvar mot nazism och antidemokrati? Och hur ser egentligen nazismen ut i dagens Sverige? Det försöker Jêran Rostam, vice förbundsordförande för RFSL Ungdom, Anna Simon-Olsson, förbundsordförande för Judiska Ungdomsförbundet och Kristina Wicksell, kommunikatör och föreläsare på Make Equal, reda ut.
>> Prenumerera på Kurage! Få fyra nummer hem i brevlådan per år för 250 kr! <<<
Anna: Vi ser att nazismen har ökat, främst i sociala medier. Och där står nazisterna för den största andelen hot vi får. I fjol demonstrerade de även utanför synagogan i Göteborg under Yom Kippur. I år blev deras rutt omlagd av polisen, men de fick fortsatt demonstrera.
Jêran: De kraftsamlar och markerar på olika sätt och vi ser massa symboliska handlingar. I år stod de exempelvis i slutet av Prideparaden i Stockholm med en hatisk banderoll. De visar att de är här och att vi inte kan vara trygga. Sen handlar det också om konkret våld, attackerar mot meningsmotståndare, exempelvis i Almedalen. De tillåts ta mycket plats, och det hänger ihop med normaliseringen av rasism i riksdagen och samhället generellt. Resultatet är att vi andra inte kan ta plats på samma sätt.
Misshandel, vandalisering, hets mot folkgrupp. Under årets Almedalsvecka inleddes hela 35 förundersökningar mot nazisterna, en fördubbling gentemot 2017.
Kristina: Det är så tydligt att de har mycket större självförtroende. De testar samhället – Polisen, Region Gotland – när de söker de här tillstånden hela tiden. Hur mycket plats får vi ta, kommer de att skydda oss, hur mycket kan vi skrämmas? De testar hela tiden och flyttar fram gränserna, rent fysiskt.
Anna: De börjar ta sig själva på stort allvar, och försöker ta politiska mandat.
Valåret 2018 var första året NMR ställde upp till såväl riksdagen som kommuner. Tidigare har de suttit i Ludvika på ett SD-mandat, då SD lämnat sina listor öppna i kommunen i valet 2014. I Borlänge avgick en SD-politiker och satt kvar som politisk vilde för NMR.
Kristina: Nu ska vi prata nazism, men det är svårt att inte slinka in på frågan om rasism. De har lyckats med normaliseringen. Vi reagerar inte längre lika starkt på partier som har rasistiska ideologier. Om exempelvis Alternativ för Sverige varit i Almedalen för sex år sedan hade vi bara pratat om det, demonstrerat mot det och uppmärksammat det. Nu kändes det som att folk tänkte »det där är ju de där smårasistiska personerna«, bara för att de inte är NMR.
Jêran: Det är tydligt också om en jämför med valrörelsen 2014. SD kunde knappt ha torgmöten. I år demonstrerade AfS i Kungsträdgården. Då var det typ 30 motdemonstranter mot flera hundra högerextrema.
Anna: Det finns en större bredd bland rasistiska rörelser, allt ifrån alt-right, Alternativ för Sverige, SD och NMR. Det har växt och för rasister finns i dag fler alternativ att välja mellan. Sen är det svårt att säga om det är bra eftersom det tyder på interna splittringar, eller att det finns fler grenar som blir större.
Jêran: Det gör ju också att det blir normaliserat. Att en kan relativisera och jämföra olika rasistiska eller nazistiska grenar. När alla egentligen är illa. Det som är specifikt med NMR är att de är så uttalat våldsamma och militanta. Medlemmar ingår i militärträning…
Anna: …det har framkommit att de tillverkar vapen, bomber…
Jêran: …och alla mordbränder och kartläggningar av flyktingboenden. Hur mycket skit som helst. Det är ändå exceptionellt. Det är klart att rasister aldrig är härliga att ha i sin närhet, men det är ändå rätt stor skillnad mellan en stor folkmassa som tycker att landet är dåligt på olika sätt och människor som bär kniv på gatan för att hota och attackera folk.
Många hot utförda av nazister är subtila med karikatyrer, symboler och språk. De är inte uttryckligen hotfulla, men det blir tydligt mellan de två parterna vad det är som händer.
Kristina: Det är ju smarta män-niskor, pålästa människor, de är inte bara människor som är upprörda över en samhällsutveckling utan de har verkligen en grundad ideologi och en agenda. Det gör det ännu läskigare.
Anna: Det missas ju i debatten, där avfärdas de snarare som lågutbildade, arga män.
Kristina: Det är också viktigt att lyfta alla småorter i det här. De har helt paralyserat det demokratiska samhället i Ludvika. De är också väldigt stora i Hudiksvall där jag kommer ifrån, och i Boden. Och där gör de det här hela tiden. De står på torgen varje helg. Dessutom påverkar ju närvaron på internet oss allihopa. Vad vi gör, skriver. Man har alltid med sig en riskbedömning – är det värt att bli uthängd för det här?
Anna: När jag tillträdde blev jag uthängd av Christoffer Dulny. Jag hade aldrig fått näthat innan dess, men från och med då har det varit varje vecka. Vi har också varit en liten och lågmäld organisation, och inte haft det problemet tidigare. Nu skapade vi ett Twitterkonto och börjar synas mer, med det har hatet också ökat. Men vi självcensurerar väldigt mycket. Få är villiga att synas och skriva saker. Vi har undvikit deras strålkastare men på bekostnad av vår verksamhet.
Jêran: Det är ju en konstant riskbedömning. Vi går aldrig ut med plats till aktiviteter för att inte få ovälkommet besök. Det är svårast på mindre orter, och lättare att vara anonym i Stockholm. Är det få engagerade på ett mindre ställe blir man direkt mer utsatt.
Anna: Samhället pratar för lite om antisemitismen från vänsterextremism och islamism. Och när man gör det så jämför och relativiserar man vilket som är värst. I vår vardag är det sällan man möter organiserade nazister, utan vardagsrasismen kommer från folk på vänsterkanten som är aktiva i Israel/Palestina-debatten och vissa med invandrarbakgrund. All form av extremism är ett hot.
Kristina: Och det är också SD-retorik att ställa utsatta grupper mot varandra. Att vi inte skulle ta in flyktingar för att det skulle öka antisemitismen i samhället. Vi måste hitta metoder att prata om det utan att legitimera deras problemformulering.
Att nazismen är något vi alla behöver förhålla oss till är uppenbart. Det antidemokratiska hotet blir alltmer närvarande i våra verksamheter. Frågan är huruvida motståndet hänger med. Och om det sker tillräckligt kraftfulla preventiva insatser. Egentligen är det frågor vi antagligen ser svaret på först i efterhand. Men frågorna är ändock värda att ställa sig.
Anna: Jag tycker att civilsamhället gör tydliga markeringar. Medier uppmärksammar frågan och pushar på politiker att ta avstånd.
Jêran: Generellt är alla överens om att nazism är en dålig sak som inte bör finnas i samhället. Jag ser dock att det ofta stannar vid symbolhandlingar och stora manifestationer. Det tas inte ner till en konkret och praktisk nivå. Hur borde vi göra för att motverka deras verksamhet? Jag har ingen färdig trestegslösning på det problemet. Men vi borde tänka på det, vi har kommit förbi punkten att det räcker med att säga ifrån.
Kristina: Det görs mycket motstånd, när det blir skarpt läge är civilsamhället bra på att samordna och sluta upp. Men ofta är det organisationerna med minst makt, tid och utrymme som tar sig an den rollen. Det blir personer som redan är väldigt utsatta som tvingas göra motstånd. Enligt majoritetssamhället finns det heller inget »rätt sätt« att göra motstånd, så det är ofta en otacksam roll att behöva ha.
Anna: Precis, vi skrev en debattartikel om att vi inte tyckte att NMR skulle få demonstrationstillstånd. Då blev diskussionen huruvida vi var för emot demokrati och yttrandefrihet. Man får ta mycket kritik, även när en uttalar ett motstånd.
Jêran: Det känns som om det beror på stor kunskapsbrist, att folk inte vet vad yttrandefrihet är och vad det bygger på.
Anna: Vår hållning har alltid varit att de ska få demonstrera, bara inte var som helst. Polisen måste kunna garantera allas trygghet, och så är det inte om de får demonstrera utanför synagogan eller RFSL:s lokaler.
Jêran: Men så är det ju oavsett var de är. Det trygga utrymmet begränsas om de får ta plats, och det tar så mycket energi, vi är många som kartlägger dem för att uppskatta risken att råka stöta in i dem. Det är också en stor skillnad mellan att stöta på dem i ens privata roll, jämfört med ens professionella roll. I det senare fallet har en ändå förberett sig och är många.
Kristina: Det är sjukt att en lärt sig det, »nu kan jag möta nazister«.
Samhället pratar för lite om antisemitismen från vänsterextremism och islamism. Och när man gör det så jämför och relativiserar man vilket som är värst.
Civilsamhället möjliggör kanske ett motstånd med lägre privata kostnader. Det är lättare att anonymisera sig i en massa, i alla fall i stunden. För via internet kommer hatet – kanske – oavsett. Men liksom allt annat är det inte massa privata initiativ som kommer att förändra hela samhällsutvecklingen. I större skala, från civilsamhället i stort, sker det i andra frågor. Vilken roll spelar civilsamhället när det kommer till motstånd?
Kristina: Som läget är nu har vi inget val, om vi väljer att existera måste vi hantera det här. Och vi måste våga ställa krav på politiker och rättssamhälle, som faktiskt har makten. De kan inte säga att de medverkar i en manifestation och tro att de tagit avstånd från nazism. Det räcker inte. Och vi måste sluta skriva debattartiklar om att det är förfärligt med nazism. Vi ska skriva artiklar om att de inte borde få organisera sig. I det är alla bojkottdiskussioner skitviktiga. På bokmässan blev Nya Tider portade för att tillräckligt många sa att de inte kunde medverka ifall de var där. Det är en möjlighet för civilsamhället att få makt.
Anna: Inför Almedalen 2019 har näringslivet gått in och backat upp initiativ mot nazism. Det ska inte bara vara organisationer som redan är måltavlor och utsatta som ska ha ett intresse i det här. Det stora samhället måste också prioritera dessa frågor. Vi kräver exempelvis att polisen och rättssamhället har bättre kunskap om minoriteter. De missar ofta hur besluten upplevs av oss, eller varför NMR vill demonstrera utanför synagogan just den dagen.
Kristina: Det behövs mer kunskap om deras metoder. Många hot utförda av nazister är subtila med karikatyrer, symboler och språk. De är inte uttryckligen hotfulla, men det blir tydligt mellan de två parterna vad det är som händer. Dock fastnar det inte i rättssystemet.
Anna: De går inte heller att anmäla via sociala medier, eftersom det inte går in under deras riktlinjer. Det får också större spridning eftersom folk vet inte vart det kommer ifrån eller vad det betyder.
Jêran: Det är återigen ett exempel på hur statliga organisationer dumpar över ansvaret på civilsamhället, precis som i migrationsfrågan 2015. Vi gör det för att vi måste men det är inte vårt ansvar. Samhället behöver bättre beredskap, det är vårt levnadsutrymme som står på spel.
Anna: Det finns dessutom fortfarande en hierarkisk syn från polisen, att det är den högsta företrädarens som är mest utsatt. Men så är inte alltid fallet, utan oftare en enskild medlem eller anställd.
Jêran: Och ofta hänger det ihop med vilka identiteter en har.
Kristina: Och då är det ännu svårare att skilja privat från professionellt. Även om den medlemmen är engagerad i en organisation lär hatet ske i privata kanaler. Det måste ses som en arbetsgivarfråga, en fråga om arbetsmiljö.
Nazisterna blir allt bättre på att organisera sig. Vilka konsekvenser har det för civilsamhället och våra förutsättningar. Sverige är unikt när det kommer till vår ideella sektor. Och nazismen vill störta demokratin och etablissemanget. Finns det ett hot mot civilsamhället som sådant?
Anna: Det pratas om att ett förbud skulle inskränka föreningsfriheten. Men jag håller inte helt med om den kritiken. Jag tror inte det blir svårare att organisera sig eller bilda föreningar bara för att terrororganisationer förbjuds.
Kristina: Jag tror att det beror på hur det skrivs. Den måste skrivas utifrån den grundlag vi har i dag, och då ligger fokus just på den etniska diskrimineringen. Om det blir för brett kan det tolkas så som det gjort i andra länder, där lagstiftningen slagit hårdast främst mot annan organisering än nazistisk. För att återgå till frågan tror jag tror civilsamhället skulle fortsätta finnas, för vi skulle behöva fortsätta finnas. Men vår verksamhet skulle påverkas, det ser vi ju redan nu. I dag måste vi lägga vår kraft på att försvara samhället, inte utveckla det. Exempelvis RFSU som behöver förklara varför aborträtten är viktig. Vi har ett visst antal personer, timmar och resurser. Det påverkar den politiska agendan och samhällsutvecklingen.
Jêran: Om vi inte har utrymme att förstärka våra rörelser ännu mer samtidigt som de kan utvecklas kommer de gå om. Det påverkar också samhället och sektorn. Jag tycker att det hänger ihop med föreningar på skolor. I flera fall har separatistiska föreningar förbjudits för att undvika att någon rasistisk organisation ska kunna bildas. Det blir skevt. Samtidigt står NMR och delar ut flygblad utanför skolan. Skolor markerar inte eller gör inget åt det här för det anses svårare att ta tag i rasistiska strömningar på skolan, än att ta strid för alla elevers trygghet.
Kristina: Och det finns det ju massor av exempel på, självklarheter som ses som politiska ställningstaganden, motstånd som plockas ner för att företaget eller föreningen »inte ska vara politiska«. Som en anställd på Systembolaget som gjort en skylt och ställt upp i fönstret med texten »Vi står för allas lika värde«, när de demonstrerade utanför. Då ringde chefen och sa att den behövde plockas ner. Samma sak har hänt när elever gör upplysningskampanjer på skolor om rasism som rektorn tvingat dem ta ner för att skolan inte får vara politisk.
Jêran: Och allas lika värde som står i skollagen och i deklarationen om mänskliga rättigheter?!
Kristina: Faktiskt! Snacka om självklara saker. Det finns rätt och fel. Det finns saker nästan alla världens länder kommit överens om är rätt, det måste skolan också kunna stå för.
Anna: Vi har en förening som heter Zikaron, som består av barn och barnbarn till överlevare som fortsätter föreläsa. De har problem med att de inte alltid blir insläppta på skolor då de inte kan garantera säkerheten, och att det är ett för stort problem med elever som inte accepterar Förintelsen. Då borde kanske polisen vara där.
Förra valrörelsen var diskussionerna om elevers rätt att slippa ha nazister och rasister i skolan högakuell. Under mandatperioden som varit har utredningen om politiska partier i skolan lagts fram och nya riktlinjer gått igenom som ger rektorn större makt att välja och vraka – samtidigt som elevernas inflytande minskat. Kanske finns det en bättre beredskap, i såväl samhälle som skola, att hantera rasism och nazism när det kommer utifrån, snarare än inom den egna verksamheten.
Anna: Och dessa elever ska inte »slippa« vara med på dessa föreläsningar och utbildningar. Där måste skolan visa att det är en del av läroplanen och inte ta hänsyn till deras åsikter.
Jêran: Mänskliga rättigheter är rätt, det ska inte gå att diskutera. Detsamma gäller i politiken. Vad som är okej att tycka om mänskliga rättigheter har förskjutits till att bli diskuterbart. Det är skrämmande. Vet inte vad det beror på, om det är konflikträdsla.
Kristina: Man är ganska blind också för hur normaliseringen sker i en själv och ens mönster. Jag kan bli rädd över hur lite jag reagerar på att se och höra Jimmie Åkesson nuförtiden. Jag måste påminna mig själv och ibland säger han saker som får en att reagera. Skolan behöver ge oss verktyg och metoder att hantera det. När jag gick i skolan lärde vi oss bara om 1943–45, om koncentrationslägren och gettona. Inte det som föranledde det och normaliseringen. Därför blir det svårt att applicera på i dag.
Jêran: Och det ska inte behöva bli 30-talets Tyskland innan folk reagerar.
Anna: Jag tror att det gjort det svårare för folk att identifiera antisemitism när den tar andra skepnader. Det har inte skett någon statlig utredning eller kartläggning sedan 2006. Sedan dess har exempelvis internet, SD, alt-right, islamism och sociala medier kommit in i bilden.
Jêran: En skulle kunna lägga mycket mer resurser på avhopparverksamhet exempelvis.
Anna: Och på förebyggande arbete, såsom utbildningar för människor i riskzonen, i utanförskapsområden, på landsbygden och bland kriminella. Det borde finnas utbildningar om det här på fängelser, där sker mycket radikalisering. Det är grupper som också är svårare för civilsamhället att nå.
Kristina: För mig är det ett av huvudargumenten till varför organiseringen måste kriminaliseras, de är så duktiga på undvika att åka fast för alla sina brott. De lägger det på yngre som inte är straffmyndiga, exempelvis. Det finns många viktiga och positiva berättelser där polisen samarbetat med Exit och hjälpt folk ur. Om det vore kriminaliserat skulle det bli lättare att få den kontakten tidigare, innan de radikaliserats för mycket och inte har något kvar.
I första numret av Kurage för året var temat att avgå. Där finns en artikel skriven av en verksamhetsledare och en deltagare i Passus verksamhet, en annan avhopparförening som drivs genom Fryshuset. Den ligger även på vår webb, ifall du är intresserad av att läsa mer. Nu är nämligen samtalet slut för denna gång. ■
Hedda Tingskog
Medarbetare Kurage
info@idealistas.se