Sökresultat för: ram och kram

Flyktingkrisen omdefinierar civilsamhällets roll

10 maj, 2016 - nr 18 På flykt

Ställda inför flyktingkrisen erbjöd sociala medier ett ovärderligt verktyg i civilsamhällets kontakt med sina volontärer. Men vad sades egentligen, och vilka var det som hördes? Noomi Weinryb, organisationsforskare vid Uppsala universitet och Södertörns högskola, är mitt uppe i att beforska saken och lämnar här några tidiga insikter.

I september 2015 nåddes Sverige av den flyktingvåg som tidigare mest varit en abstrakt verklighet för de flesta. Svenskarnas engagemang i flyktingkrisen ökade lavinartat, och bilden på den drunknade pojken Alan Kurdi såg ut att vara startskottet för ett starkt svenskt civilsamhällsengagemang för flyktingar, både i Sverige och i andra delar av världen.

Som forskare i ett stort komparativt projekt om granskningssamhället (Power, 1999), hade jag sedan den första augusti 2015 börjat läsa in mig på fokusområdet för mitt delprojekt – migrationspolitiken. Jag hade också så smått ringat in civilsamhället som en viktig granskare av statens agerande på politikområdet. Dock var jag inte beredd på det engagemang som plötsligt tog fart första veckan i september. Det verkade som att civilsamhället hade gått från att vara granskare till att själv agera i flyktingkrisen. I stället för att kritisera och ge förslag på förbättringar av myndigheternas agerande började man själv organisera sig, både formellt och informellt, för att möta flyktingarnas behov. Engagemanget ökade mycket snabbt. Grupper som Refugees Welcome och den angränsande gruppen Vi som tar emot flyktingar på Stockholms central, gick från att inte ens existera den första september, till att drygt två månader senare ha över 9 000 medlemmar i Malmö, 13 000 i Göteborg och 17 000 i Stockholm. Vad var det som hände när civilsamhället gick från att vara granskare till att vara aktör? Vilka utmaningar uppstod?

Inom den svenska forskningen har det länge talats om hur civilsamhället kan ha en eller båda av de två funktionerna röst och service (Lundström & Wijkström, 1995). Röst handlar om att representera folkets intressen, främst genom olika intresseorganisationer, medan service relaterar mer till produktionen av olika typer av tjänster. Inom migrationspolitiken har civilsamhället haft en central roll som röst genom kritik av enskilda asylärenden och kritik av migrationsverkets beslutsunderlag. Nu blev huvudfunktionen plötsligt service i form av bland annat insamling av kläder till flyktingar både i Sverige och i andra länder, tillhandahållande av boenden och ibland även biljetter till transitflyktingar, samt mat och dryck till de nyanlända.

Ledande civilsamhällsforskare i Sverige har länge drivit tesen att välfärdskontraktet är under förvandling, i stället för att staten är den allenarådande aktören kommer civilsamhället in och tar ett allt större ansvar för vår välfärd (Lundström & Wijkström, 2012; Wijkström, 2004). Under hösten 2015 var det detta som såg ut att hända, med skaror av volontärer som samlades på mycket kort tid. Men det fanns en hake – medan civilsamhället i Sverige till stor del baserats på ett väletablerat föreningsliv var det här något annat, här fanns många volontärer men förhållandevis lite formell organisering. En stor del av volontärerna engagerade sig utanför de etablerade organisationerna, och särskilt rörelsen Refugees Welcome framstod som central, även om den till att börja med bara var ett löst, och mycket nytt, nätverk. Ur ett forskningsperspektiv synliggjordes här ett intressant fenomen – å ena sidan verkade civilsamhället inom migrationspolitiken ägna sig mer åt service än tidigare, men å andra sidan skedde detta ofta i löst sammansatta nätverk. Parallellt med att tillhandahålla service arbetade flera av dessa nätverk också med granskning av myndigheterna genom bland annat pressmeddelanden. De representerade på så sätt folkets, och mer specifikt flyktingarnas, intressen, men utan att initialt bygga på en formell organisering. Detta trots att idén om civilsamhället som tar över och/eller kritiserar centrala funktioner i välfärdsstaten bygger mer på etablerade organisationer än löst sammansatta nätverk. Här uppstod i stället en spontan organisering utan organisation, ett fenomen som liknar det som forskare kallat organisering utanför organisationen, eller partiell organisation (Ahrne & Brunsson, 2011). I flyktingkrisens spår ser vi sociala medier, och främst Facebook, som en viktig plattform för att möjliggöra denna organisering utan organisation.

Under perioden 1/9-3/11 2015 sparade jag ner allt tillgängligt material på Facebook från ett 90-tal svenska sidor och grupper som organiserat sig i flyktingkrisen, både etablerade organisationer och lösa nätverk. Det insamlade materialet möjliggör jämförelser mellan etablerade organisationer och mer tillfällig organisering; till exempel Röda korset jämfört med det nya initiativet Refugees Welcome. Här kan man också göra jämförelser mellan städer, samt mellan volontärverksamhet i Sverige och svenska initiativ som har primärt ett utländskt fokus såsom Vi gör vad vi kan som verkar på Lesbos. Datainsamlingen på Facebook har resulterat i ett material bestående av flera tusen sidor text och bilder kring engagemanget i flyktingkrisen, som framöver kommer att analyseras i detalj. I den här texten redogör jag kortfattat för några tidiga intryck från min studie, baserade på mina iakttagelser när jag gick igenom och samlade in materialet.

Logistik verkar ha varit en utmaning, då Facebook har en logistisk högtalareffekt. Till exempel skrev en volontär en öppen förfrågan om att få en barnvagn till en mycket ung flykting, och fick i stället in dussintals vagnar som blev svåra att hantera. I ett mindre nätverk talade deltagare om att de saknade till exempel ryggsäckar, men inte ville gå ut offentligt med detta i större grupper för att de riskerade att få för många ryggsäckar då. Liknande svårigheter har uppstått kring skänkta matvaror. Många rörelser och organisationer har också översköljts med alltför stora mängder kläder som de inte kunnat hantera.

Dimensioneringen av volontärengagemanget har också varit svårt. En del volontärer har upplevt att de inte blivit väl bemötta, ingen vill ha deras kläder och ingen vill ta vara på deras kompetens. Samtidigt har andra volontärer haft svårt att täcka upp bemanningen i »deras« organisation eller nätverk. Några volontärer har jobbat en stor del av dygnets alla timmar, och knappt sovit på flera dygn. Dessa upplever att de hela tiden behövs och kan inte slita sig från sina uppdrag.

Det verkar ha uppstått någon form av konkurrens mellan etablerade organisationer och lösa nätverk. I materialet kan man hitta kritik relaterad till bristande kommunikation och respekt för de olika volontärverksamheternas aktiviteter, kunskap och erfarenheter. Här återkommer den individuella upplevelsen av att kompetens inte tas tillvara, men mer på ett organisatoriskt plan. Det finns också återkommande kritik av myndigheternas agerande, eller brist på agerande i flyktingkrisen. Detta artikuleras både i pressmeddelanden och i mer informella konversationer.

Ryktesspridning verkar vara en utmaning när så många människor organiserar sig så fort via social medier och i så många olika konstellationer. Exempelvis cirkulerade det, särskilt i början, mycket information om vad som gäller kring asylbeslut i olika länder. Informationen verkar gå från mun till mun bland volontärer och asylsökande. Bland volontärerna har man också haft problem med enskilda volontärer som ses som ryktesspridare. Samtidigt har det varit svårt att veta vad som egentligen »gäller« i ett löst nätverk.

Professioner är ett annat tema som tangerar organisering utan organisation. Läkare debatterar till exempel på Facebook om det verkligen behövs en dygnet-runt-bemannad sjukstuga på transitboenden samt tunga mediciner, när papperslösa ju har rätt till akut vård från landstinget. När sedan mer etablerade civilsamhällsorganisationer tar över vårdorganiseringen för transitflyktingar från de lösa nätverken uppstår också konflikter kring vem som har rätt att tycka till om hur vården ska organiseras.

Gränsdragningar mellan grupper är ytterligare ett tema som syns i materialet. Är de insamlade varorna »bara« till för de nyanlända flyktingarna, eller kan de även ges till EU-migranter? En del givare och volontärer uttrycker till exempel sitt missnöje med att kläder som skänkts till Lesbos i stället skickas till irakiska Kurdistan. Denna omdirigering av gåvor sker enligt insamlingsorganisationen på grund av att de etablerat ett samarbete med en annan hjälporganisation som kan ta hand om de gåvor som Vi gör vad vi kan inte har den logistiska infrastrukturen att hantera. Omdirigeringen väcker upprörda känslor bland givare, och på Facebook får de möjlighet att uttrycka detta.

Swish är ytterligare ett intressant tema som kan relateras till hur pengar samlas in och används i lösa nätverk, särskilt med tanke på redovisningsbehov och andra kontrollmekanismer som finns i mer etablerade organisationer. En stor mängd personer lägger upp sina privata mobilnummer på Facebook för att få pengar swishade till sig, och pengarna verkar komma in väldigt snabbt. Få lösa nätverk redovisar initialt hur de använder pengarna de fått in. Detta ändras dock framåt november då allt fler nätverk blir formella organisationer och får nummer för Swish samt post- och/eller bankgiro.

Det går även att anlägga ett genusperspektiv på kommunikationen på Facebook. Väldigt många av volontärerna verkar vara kvinnor, framför allt när det gäller insamling av mat, kläder, väskor, sängkläder och dylikt.

Tid är också ett relevant, och delvis övergripande, tema i en analys av det insamlade materialet. Med hjälp av Facebook lyckas de lösa nätverken agera snabbast, tätt följda av de mer etablerade civilsamhällsorganisationerna, och sist kliver myndigheterna in. En central iakttagelse är att civilsamhällesorganisering utan organisation går snabbare än organisering i organisation, men till ett pris av bland annat sämre logistik och dimensionering av volontärarbetet, mindre kontroll över insamlade medel samt mer ryktesspridning.

Slutligen vill jag lyfta fram att gemenskap, glädje och värme verkar ha varit viktiga aspekter av volontärernas upplevelser, i alla fall i deras kommunikation på Facebook. Det är väldigt mycket hjärtan, kramar och tummen upp i konversationerna, och många stöttande tillrop.

Civilsamhällets utmaningar och erfarenheter från hösten 2015 kan sammanfattas i tre viktiga frågor som delvis berör varandra: Hur kan vi förstå sociala mediers roll i relation till civilsamhällets organisering och mobilisering? Hur kan civilsamhället ta vara på det engagemang och hantera de utmaningar som uppstått i flyktingkrisens spår? Och på ett övergripande plan – hur kommer dessa erfarenheter påverka civilsamhällets roll i den svenska välfärden? Dessa frågor kommer jag att bygga vidare på och fördjupa i min egen forskning, och jag hoppas också att det är teman som civilsamhälle och myndigheter tillsammans kan fundera vidare kring.

Noomi Weinryb är forskare och lärare vid Uppsala universitet och Södertörns högskola inom ämnet organisationsteori. I vid bemärkelse handlar hennes forskning om granskning och ansvarutkrävande i och av civilsamhället, ofta i jämförelse med myndigheter och näringsliv.

Ahrne, G., & Brunsson, N. 2011. Organization outside organizations: The significance of partial organization. Organization, 18: 83–104.
Lundström, T., & Wijkström, F. 1995. Från röst till service?: den svenska ideella sektorn i förändring. Stockholm: Sköndalsinstitutet.
Lundström, T., & Wijkström, F. 2012. Från röst till service: vad hände sedan?
In F. Wijkström (Ed.), Civilsamhället i samhällskontraktet. Stockholm: European Civil Society Press.
Power, M. 1999. The audit society: Rituals of verification. Oxford: Oxford University Press.
Wijkström, F. 2004. Changing focus or changing role? The Swedish nonprofit sector in the new millennium, Strategy Mix for Nonprofit Organisations: 15-40: Springer.

Varning för avprofessionalisering

21 april, 2016 - nr 17 Vem styr?

En utbredd uppfattning är att managerialisering och professionalisering går hand i hand. Utifrån ett forskarperspektiv argumenterar Ola Segnestam Larsson för att dessa processer snarare är i konflikt med varandra. Resultatet av managerialiseringen kan i stället bli en avprofessionalisering. Risken är att kvalificerade grupper i ideella organisationer, såväl professionella som icke-professionella, tappar mark mot organisatoriska grindvaktare som kanslichefer, controllers och redovisare.

Artikeln publicerades i Kurage #17 – Vem styr? Prenumerera du också.

För några år sedan genomförde en ideell organisation en översyn av organisationens struktur och arbetssätt.1 Föga förvånande och antagligen ett återkommande spektakel i de flesta organisationer. Det som dock avvek i detta sammanhang var att de förtroendevaldas arbete hade »kontoriserats«.

»Det administrativa arbetet tar väldigt mycket av vår tid som förtroendevalda«, beklagade sig en av de som medverkande i översynen. Att verka som förtroendevalda handlade alltmer om att sitta framför datorn, svara på mejl, gå in i medlemssystemet, göra budget och följa upp budget. »Jag skulle vilja sitta mindre vid skrivbordet«, sammanfattade en annan medverkande lakoniskt sina önskemål om en bättre framtid.
Inom ramen för översynen genomfördes också ett mindre forskningsprojekt. Utifrån ambitionen att anpassa organisationen till medlemmarna intervjuades fyra fackligt förtroendevalda om deras syn på kontoriseringen i relation till övergripande förändringar inom det svenska civilsamhället. Några resultat från studien används som utgångspunkt för och illustrationer till denna artikels argumentation.
I debatten om de ideella organisationerna förekommer föreställningar om att managerialisering går hand i hand med en ökad professionalisering.2 Tankefiguren verkar vara att kombinationen av dessa rätt långa och osköna begrepp befruktar varandra i ett symbiotiskt förhållande.

En integrerad del av debatten är att begreppen eller dess synonymer sällan definieras. För denna artikels syfte kan managerialisering kort beskrivas som den process varigenom organisationer strävar efter att öka sin mätbarhet, kontroll och styrbarhet, ofta med hjälp av ytterligare dokumentation eller utvärderingar. Professionalisering likställs i debatten om de ideella organisationerna ofta med att antalet anställda ökar. Detta är en alltför grov och missledande definition. I denna artikel definieras professionalisering i stället som den process varigenom kvalificerade grupper i organisationer, ofta yrkesgrupper eller grupper med en viss utbildningsnivå, uppnår organisatorisk självständighet och status.
Definitioner i all ära: vad som verkar menas med att managerialisering och professionalisering går hand i hand är att ökade krav på styrmodeller bemöts med fler professionella som ska hantera de nya styrsystemen. Och att de professionella i sin tur för med sig nya styrmodeller samt ställer ytterligare krav på yttre måttstockar att bedöma organisatoriska verksamheter. Dokumentation, evidensbaserat arbete och utvärderingar är alla exempel på denna typ av styrmodeller.
Fallet med kontoriseringen av de förtroendevaldas arbete ska ses i ljuset av denna debatt. Fallstudieorganisationens strukturer och arbetssätt hade gradvis förändrats och nya krav ställdes på andra styrmodeller och organisationsformer. Några av de inblandade förtroendevalda såg till och med fler anställda som en av lösningarna.
»Det vore optimalt om [förbundskansliet] kunde direktfinansiera medlemsverksamheten och exempelvis anställa personal i ett medlemscenter eller liknande.«

Även forskarna deltar i debatten om managerialisering och professionalisering.3 En vattendelare bland forskarna rör huruvida dessa förändringstendenser ska ses som bra eller dåliga. Många av civilsamhälleskramarna varnar för att dessa förändringsprocesser underminerar de ideella organisationernas särart och instrumentaliserar civilsamhällets roll i samhället.4 Snarare än som möjligheter till förnyelse och förbättring beskrivs managerialisering och professionalisering som mörka orosmoln, på väg att ödelägga det svenska civilsamhälleslandskapet.
Också i fallstudieorganisationen diskuterades de negativa konsekvenserna av kontoriseringen.
»[Vår organisation] är en väldigt byråkratisk organisation. […] Bilden jag får är en gammal landstingskorridor med en massa olika kontor där det sitter gråhåriga tanter.«
Men stämmer verkligen denna uppfattning? Att managerialisering och professionalisering går hand i hand? Och där resultatet är att de icke-professionella – i form av medlemmar, förtroendevalda och frivilliga – för en utsiktslös kamp mot de professionellas kolonisering och ytterst instrumentalisering av civilsamhället?
I andra delar av samhället, som inom välfärdsområdena, är forskarna också oroade för managerialiseringens intåg. Däremot diskuteras snarare riskerna med avprofessionalisering än med professionalisering. I boken Hets! En bok om skolan beskriver Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idéhistoria, avprofessionaliseringen:
»Även etablerade och tidigare trygga professioner – som läkarens – blir mindre självständiga. […] Både inom offentlig och privat sektor har det vuxit fram krav på att allt arbete ska dokumenteras på ett sätt som gör det både begripligt och möjligt att kontrollera utifrån.«5

Avprofessionalisering kan med andra ord förstås som en process där kvalificerade grupper – som förtroendevalda och frivilliga eller socionomer och diakoner – i organisationer förlorar sin självständighet och status som en följd av externa och interna krav om mätbarhet, kontroll och styrbarhet. I motsats till föreställningen om att managerialisering och professionalisering går hand i hand blir det i detta sammanhang uppenbart att de är i konflikt med varandra. Det blir också tydligt att det är managerialiseringen som går vinnande ut ur striden.
Fallet med kontoriseringens av de förtroendevaldas arbete i fallstudieorganisationen innebar ökade krav på verksamhets- och budgetplanering. Men samtidigt som mängden regler och bestämmelser ökade minskade de förtroendevaldas självständighet.
»Vi är rätt så duktiga på epost- och mobiltelefonpolicies [i vår organisation]. Man ska kolla av eposten två gånger per dag«, som en av de förtroendevalda uttryckte det i översynen.
Men bara för att det existerade föreskrifter och regler i fallstudieorganisationen betydde dock inte att man alltid följde dem.
»Vi har ju sådana här beskrivningar om vad vi ska göra och vad som ligger i vår roll. Jag kommer inte ens ihåg vad som står i de texterna om vad jag ska göra. Det är ingenting som jag läser dagligen, om jag säger så.«
Visst finns det därmed invändningar mot en alltför entydig bild av avprofessionaliseringen, inte minst i ideella organisationer. Oberoende och absolut självständighet är önskedrömmar, och fullständig kontroll av annars svårbedömda arbeten en utopi. Forskare har också sedan länge beskrivit den särkoppling som sker mellan prat och handling i organisationer.6
Men förutom att väsentliga styr- och kontrollreformer de facto har införts i ideella organisationer – och därmed bör analyseras och diskuteras – finns avprofessionaliseringsbegreppets värde i att det framför allt utmanar alltför etablerade föreställningar om relationer mellan olika grupper i ideella organisationer.
I det klassiska professionaliseringsperspektivet står konflikten som bekant mellan icke-professionella och professionella i det svenska civilsamhället. Aktörer i de ideella organisationerna är oroliga för de professionellas kolonisering och instrumentalisering av föreningslivets särart på bekostnad av framför allt de förtroendevalda, medlemmar och frivilliga.

Avprofessionaliseringsbegreppet däremot hjälper oss att inse att denna skiljelinje endast kan vara en chimär. En mer reell konflikt är snarare den mellan kvalificerade grupper i ideella organisationer och de organisatoriska grindvaktare som är satta att övervaka styrmodeller och andra yttre måttstockar som tas till hjälp för att bedöma organisationers verksamheter. Dessa grindvaktare kan vara kanslichefer och controllers, som i allt ökande grad verkar föröka sig i de ideella organisationerna. Eller externa aktörer som självutnämnda experter, redovisningskonsulter eller paraply- och branschorganisationer.
Till den utsiktslösa kampen mot de organisatoriska grindvaktarnas kontorisering av de kvalificerade gruppernas arbete kan också bifogas riskerna att dels bagatelliseras föreningslivets mer existentiella ambitioner, dels att misstron – inte förtroendet – ökar för de kvalificerade gruppernas kunskaper och kapacitet. I rapporten »Huru skall statsvercket granskas?« sammanfattar Daniel Tarschys, professor i statsvetenskap, effekterna av förändringar mot en tilltagande managerialisering.
»Det mätbara, det vägbara och det beräkningsbara tar överhanden över andra aspekter. Kvantitet tränger undan kvalitet, ytan döljer djupet, det fysiskt påtagliga skymmer det andliga och ogripbara.«7
I arbetet med översynen av den ideella organisationens struktur och arbetssätt diskuterades även hur de förtroendevalda skulle kunna undvika att fjättras vid skrivbordet.
»Det är viktigt att vi får styra vår verksamhet från golvet, uttryckte en av de förtroendevalda. Vi måste få bestämma vad vi ska göra. Jag vill inte att man ska centralisera allt igen och tala om för oss att det här får ni göra. Det tror jag inte blir bra.«

OLA SEGNESTAM LARSSON är forskare vid Ersta Sköndal högskola och Stockholms universitet och redaktör för boken Förtroendevald som gavs ut på Idealistas Förlag i samarbete med IDEELL ARENA 2015.

Noter:
1. Larsson, O. (2002) Fjättrad vid skrivbordet? Skildringar från ett fackförbund. Stockholm: Stockholms universitet.
2. Exempelvis Wijkström, F. & Lundström, T. (2002) Den ideella sektorn. Organisationerna i det civila samhället. Stockholm: Sober förlag.
3. Segnestam Larsson, O. (2013) »Convergence in ideas, divergence in actions: Organizational hypocrisy in nonprofit organizations«, Administrative Theory & Praxis, 35(2).
4. Eikenberry, A. M. & Kluver, J. D. (2004) The Marketization of the Nonprofit Sector: Civil Society at Risk? Public Administration Review, 64(2), 132-140.
5. Liedman, S-E. (2011) Hets! En bok om skolan. Stockholm: Bonnier.
6 Brunsson, N. (2006) Mechanisms of Hope. Malmö: Liber.
7 Tarschys, D. (2002) »Huru skall statsvercket granskas?«: Riksdagen som arena för genomlysning och kontroll. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer.

Vi bygger inga luftslott, av Alex Bengtsson

19 januari, 2015 - nr 13 Sökes: Ideell kompetens

Klumpen i magen växer och frustrationen blir starkare. Trösklarna till antirasistisk organisering är för höga och något måste göras. Alex Bengtsson från Expo skriver om idén att utveckla en antirasistisk folkrörelse och om initiativet Tillsammansskapet.

I samband med riksdagens öppnande för fyra år sedan var jag en av de tusentals personer som hade tagit mig till Sergels torg i Stockholm. Jag gick dit med en klump i magen. Sverigedemokraterna hade efter år i den politiska marginalen till slut tagit sig in i politikens finrum. Detta parti, sprunget ur den svenska fascismen, hade lyckats att göra sin politik tillgänglig för närmare sex procent av de röstberättigande i Sverige. Jimmie Åkessons politiska projekt hade dessutom erövrat över 600 kommunala mandat.

Klumpen i magen grundade sig i en oro om vad som skulle hända nu. Partiet hade fått en vågmästarroll i riksdagen och i många kommuner. Det fanns en rad skrämmande exempel från andra europeiska länder där ett högerextremt eller högerpopulistiskt partis blotta närvaro försköt inte bara ändrat tonläget i samhällsdebatten utan också i slutändan den förda politiken. Men i alla fall, min klump i magen handlade också om det antirasistiska och antifascistiska motståndet.

Under mina då lite mer än tio år som organiserad antirasist hade jag hela tiden känt en frustration kring de höga trösklarna till antirasistisk organisering. Trots att det rör sig om frågor som de facto berör alla människor så hade jag känt att det många gånger saknats en vilja att tillgängliggöra antirasismen. I synnerhet för människor som direkt drabbas av den, det vill säga alla de människor som ett parti som Sverigedemokraterna riktar udden mot i sin propaganda och politik. Men också för alla de människor boendes i lokalsamhällen där högerextrema och ibland rentav nazistiska grupperingar haft en stark närvaro. En något förenklad sammanfattning: Min uppfattning att antirasismen, givetvis med undantag, var otillgänglig för människor boendes i storstädernas socialt utsatta områden och på lands-
bygden.

Så där stod jag då i centrala Stockholm och hörde tal efter tal om att nu måste vi organisera oss. Röda fanor vajade i vinden. Det trotskistiska mikropartiet Rättvisepartiet Socialisterna skyllde Sverigedemokraternas framgångar på Fredrik Reinfeldt, som sig bör. Och även om det nu, rent hypotetiskt, skulle vara så förstod jag knappt ens hälften av vad talarna sa. Trots att det var en historisk händelse så kändes det som vilken antirasistisk sammankomst som helst. Klumpen i magen var snarare kvar när jag lämnade manifestationen.

Jag hade då under fyra års tid jobbat som utbildningsansvarig på Stiftelsen Expo. Efter valet 2006, när Sverigedemokraterna slagit igenom på kommunal nivå, lämnade jag mitt arbete som yrkesfiskare på en krabbåt i Halland för att turnera runt hos bland annat partier, fackförbund och inte minst skolor för att hålla utbildningar om den organiserade rasismen. Under dessa år handlade det till stor del om att förklara att det här inte var något nytt. Att ska du förstå extremhögern idag – måste du lära känna rörelsens historia. Hos de politiska partierna handlade det om att ingjuta mod. 2008 och 2009 åkte jag mestadels runt och föreläste utifrån en bok som jag gav ut med ett så simpelt budskap som att ska du ta debatten med sverigedemokrater så måste du utgå från din egen ideologiska utgångspunkt. En liberal måste vara liberal – även mot Sverigedemokraterna – var det självklara budskapet som ändå var behövligt i en tid då sinnebilden var att det fanns ett ideologiskt enhetligt svar på Sverigedemokraternas politik.

Gemensamt för nästan alla föreläsningar, oavsett om jag träffade ett gäng folkpartister i en kranskommun till Stockholm, högstadieelever i Säffle eller fackföreningsfolk i Emmaboda var att det alltid kom fram några som vill engagera sig mer. »Det räcker inte med facket!« och »Jag vill göra saker utanför Folkpartiet« var vanliga reaktioner. Och lika så bland elever träffade jag alltid personer som inte var sugna på att engagera sig i exempelvis i ett politiskt ungdomsförbund – de var oroliga eller förbannade över utvecklingen och ville göra mer än att gå på föreläsningar och studiecirklar.

FLERA AV MINA KOLLEGOR PÅ EXPO och vänner som jobbade med liknande frågor kände samma sak. Och efter det där besöket på Sergels torg kände jag att ansvaret att bygga en antirasistisk rörelse knappast fick överlåtas till Rättvisepartiet Socialisterna.

Vi blev då ett gäng på och runt Expo som började sondera terrängen om att få igång en folkrörelse. Det var en trevande start. För det enda vi hade gemensamt var på många sätt känslan av att något måste hända. På parlamentariskt plan började det se lugnt ut. I den så centrala frågan för såväl sverigedemokrater som antirasister, migrationspolitiken, gjorde Alliansen upp med Miljöpartiet. Det gav andrum. På den borgerliga och liberala flanken lyckades också socialliberaler och andra antirasister att hejda de krafter som indirekt ville se utveckling där borgerligheten i alla fall politiskt närmade sig Sverigedemokraterna.

Men på folkligt plan gick det tyngre. Sverigedemokraterna steg i opinionen och varje dag fick jag mejl och telefonsamtal från människor som upplevde rasismen mer påtaglig i sin vardag.

Efter ett tag riktades våra blickar mot England och Expos systerorganisation Searchlight. En organisation som precis som Expo mestadels sysslat med grävande journalistik som ett sätt att begränsa den organiserade rasismens inflytande. Men när högerextrema British National Party hade börjat vinna platser i de lokala parlamenten hade de insett att hårdnackat journalistik inte var generallösning.

Organisationen gjorde en fältstudie i flera städer där extremhögern fått fäste. De ville hitta de som värderingsmässigt befann sig längst från rasisterna och hur de såg på antirasistiskt arbete. I studien framgår tydligt att den som avskyr extremhögern mest är en kvinna i övre medelåldern. Hon avskyr rasismen för att den sprider otrygghet och splittring. Men hon definierar sig inte som vare sig antirasist eller antifascist. Hennes bild av dessa rörelser är att de våldsamma och verklighetsfrämmande. Hon vill ha något hoppingivande. Som förenade lokalsamhället.

Resultatet blev Hope not hate. En kampanjrörelse som efter några kom att få British National Party att implodera. På många sätt har det handlat om att gå den långa vägen. Att inte bygga några luftslott i form av sociala medier-kampanjer. Utan snarare att organisera lokalsamhället i lokala frågor rörande frågor om trygghet och tillgänglighet. Och att på så vis skapa en känsla av samhörighet och gemenskap. På så vis blir extremhögern antingen irrelevant eller de som går emot positiva och folkliga krafter.

Vi insåg tidigt att Sverige och England skiljer åt. Men när vi för ungefär två år sedan med små staplande steg började lägga grunden till det vi idag kallar för Tillsammansskapet så har det till stora delar handlat om en insikt om att situationen är så pass akut nu att saker måste få ta tid. Att bygga relationer i ett lokalsamhälle tar nämligen tid. Genom Tillsammansskapet hjälper vi lokala aktörer att organisera ett arbete för sammanhållning i sin vardag. Till denna rörelse söker sig både gamla rävar som varit aktiva tidigare men framförallt människor som först nu valt att engagera sig.

Den 30 september öppnade riksdagen för en ny mandatperiod. Med mer än dubbelt så många sverigedemokrater som ledamöter. Men klumpen i magen finns inte där. För på manifestationen talar stålverksarbetaren Johan från Smedjebacken om vikten av sammanhållning, studenten Rosaline från Södertälje talar om trygghet. Elin, en sjukskriven tjej från Borås, talar om vikten av organisering. Banderoller från gräsrotsrörelser som Falköpings Friendship, Ett Luleå för alla och Tillsammans Karlskrona vajar i vinden.

Jag tror att vi är något på spåren. Men vi bygger inga luftslott.

ALEX BENGTSSON är vice vd på Stiftelsen Expo.

Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!

Politikerna måste räta på ryggen, av Tommy Svensson

8 augusti, 2013 - nr 07 Makten över välfärden

Ska politikerna vara »välfärdsmäklare« som hänvisar medborgarna till olika aktörer på marknaden, eller ska de kliva in och utöva sin makt? Den debatten är viktigare än frågan om vinster i välfärden, skriver Tommy Svensson vid Arbetarrörelsens Tankesmedja.

I den politiska debatten ställs ofta frågan om politikerna eller medborgarna ska bestämma över välfärdens tjänster. Ska makten utövas vid sammanträdesborden eller vid
köksborden?

Klart är att medborgarnas möjlighet att välja bland annat förskola, skola, vårdcentral och äldreomsorg har ökat. Det är få som vill tillbaka till gamla tider med ofta stelbenta offentliga monopol.

I det avseendet kan man säga att politikerna har tagit ett steg tillbaka, och att det är positivt. Om en elev vill byta skola behöver det inte längre godkännas av förtroendevalda i den kommunala skolstyrelsen.

Men medborgarrollen är vidare än enbart som brukare eller konsument av olika tjänster. Vi är alla med och finansierar välfärden och vi har alla rätt att ha synpunkter på hur skattepengarna används och hur välfärden sköts och bör utformas.

Den förre utbildningsministern Bengt Göransson (S) brukar framhålla att skolan inte enbart är en angelägenhet för elever, föräldrar och personal, utan även för den 85-årige pensionären utan egna band till skolvärlden. Alla medborgare har ett legitimt intresse av att vi har en bra skola som lär och fostrar för framtiden.

Att göra de nödvändiga prioriteringarna och ta ansvar för helheten är en uppgift för politikerna. De är medborgarnas förtroendevalda. Om de kliver ur den rollen, är det illa för demokratin. Det är en konstlad och populistisk syn att ställa politiker mot medborgare i det avseendet.

Det är alltid kommunen (medborgarna) som i sista hand har ansvar för en välfärdstjänst, även om den är utlagd på ett privat företag. Om ett privat företag lämnar elever och patienter i sticket, är det kommunens skyldighet att omgående trygga undervisning och vård.

Det duger inte att smita från sitt ansvar för en bristfällig verksamhet med att rycka på axlarna och be brukaren byta utförare. Att byta äldreomsorg är inte som att byta tandkräm. Välfärd är kort sagt inte som vilken marknad som helst. Därför fungerar inte heller de vanliga marknadsprinciperna.

»Marknadsekonomi bygger på att priset reglerar balansen mellan utbud och efterfrågan, men när någon tredje part – alltså någon annan än konsumenten – svarar för betalningen, sätts prismekanismen ur spel«, skriver Anne-Marie Lindgren, tidigare utredningschef vid Arbetarrörelsens Tankesmedja, i den nyutkomna antologin Från konkurrens till kvalitet (Tiden debatt).

Vi vet ganska säkert att den ökade möjligheten till individuella val inte nämnvärt påverkat kvaliteten eller kostnaderna. Skillnaderna mellan offentliga och privata utförare är små, enligt forskningen på området. Benägenheten att »rösta med fötterna«, det vill säga att välja bort den omsorg eller vård man inte är nöjd med, är liten. Många vet inte ens att möjligheten finns. Kvaliteten i välfärden måste tas på större allvar än så.

Så här skriver Sören Häggroth, före detta statssekreterare och generaldirektör, i en nyutkommen rapport Kvalitet och valmöjligheter – på lika villkor från Arbetarrörelsens Tankesmedja: »För att utveckla kvaliteten i de grundläggande välfärdstjänsterna behöver en ny tankemodell formuleras. Den marknadsorienterade modell som kallas New Public Management (NPM) har enligt min mening kommit till vägs ände med sin ensidiga betoning av kundval på en marknad med konkurrerande företag. Allt fler organisationsforskare lämnar NPM bakom sig och förordar ett synsätt som utgår från att kvalitet i välfärdstjänster skapas i mötet mellan brukaren och anställd och att utformningen av detta möte kan se olika ut inom olika verksamhetsområden (service design). Den nya tankeskolan, som ibland kallas Network Governance vill återge politikens ansvar för en övergripande styrning och resursfördelning.«

Att välfärdssektorn behöver regleras och stramas upp är uppenbart. Skatteverkets rapport Skatteplanering i företag inom välfärdssektorn innehåller hisnande beskrivningar av så kallad finansiell ingenjörskonst, för att komma undan skatt, även om slutklämmen är att de allra flesta företag inom välfärdssektorn följer skattereglerna.

Få försvarar sådant beteende. Svårare är att dra gränsen när det gäller reglering av verksamheten. Tanken med valfrihet är att olika modeller ska kunna prövas. Här måste man ärligt säga att en alltför stram reglering riktad mot vinstdrivande företag kan medföra begränsade möjligheter även för non profitföretag och ideella organisationer. Det blir ingen vits med olika utförare om all verksamhet måste stöpas i exakt samma mall.

Debatten om vinster i välfärden har varit nyttig. Den har lett till ett uppvaknande och numera finns ökad insikt om att välfärden inte kan betraktas som vilken bransch som helst. Fullständig etableringsfrihet av till exempel skolor får orimliga följder för somliga kommuner.

För att mångfald och valfrihet ska fungera måste därför politikerna ta ett betydligt större ansvar än de gör i dag. Det gäller såväl uppgiften att staka ut tydliga och mätbara mål för verksamheten som att ställa tydliga krav vid upphandling och att utvärdera resultat. Medborgarna har rätt att få neutral information om olika valmöjligheter och vad de innebär. De ska inte behöva förlita sig på säljande reklambroschyrer.

En viss konsekvens är också önskvärd. I dag, särskilt efter skandalerna i en del välfärdsföretag, talar alla partier sig varma för non profit och de ideella organisationerna. Samtidigt gör snåla ekonomiska ramar det omöjligt för sociala företag som vill erbjuda bra vård och omsorg att ta på sig uppdragen. I Stockholm säger alltfler seriösa företag upp hemtjänstavtal därför att det inte ges förutsättningar för att bedriva en verksamhet med god kvalitet.

Det behövs en ordentlig diskussion om politikernas roll, särskilt på det kommunala planet. Ska de vara ett slags välfärdsmäklare som hänvisar medborgarna till olika (privata) aktörer? Den medborgare som inte är nöjd får byta. Eller ska de räta på ryggen och utöva den makt och ta det ansvar för välfärden som medborgarna genom val har givit dem? Här går en ideologisk skiljelinje om välfärden som jag tror är viktigare än den om vinster.

TOMMY SVENSSON är redaktör vid Arbetarrörelsens Tankesmedja.

Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!