Hur länge kan en ha kvar “Fd ordförande” i sin Twitterbio?

Amalia Berglöf har flertalet gånger refererats till som »Twitterproffs«. Hennes engagemang i civilsamhället började en gång i tiden i elevkåren. Till vardags pluggar hon arkitektur på KTH, bloggar, sköter förtroendeuppdrag och – såklart – twittrar. Här skriver hon om hur ens självbild påverkas av att lämna en organisation en tidigare identifierat sig med, och genom.


»Är det styrelsens mening att bifalla förslaget på årsmötesdatum så som det står skrivet i handlingarna?« frågar jag rakt ut i tomma luften där jag sitter på mitt rum. På min skärm syns Skypeprofilerna till min styrelse, det är som att prata till digitala tavlor. När jag funnit att alla närvarande röstat bifall svarar jag, med nästintill monoton röst, »Jag finner att styrelsens mening är att Fler Ungas årsmöte ska infalla den 4e februari.« Under våra Skypemöten behövs ingen fysisk klubba, så precis när den sista stavelsen fallit från min tunga, har beslutet fattats.

Det är inte bara ett beslut som gör att jag behöver börja fila på kallelsen och vår verksamhetsberättelse, det är också ett beslut som innebär att min tid i organisationen är över. Jag vet att jag är lyckligt lottad. Det är ett lyxproblem att själv kunna välja när en ska lämna.

När jag efter mitt första år som förtroendevald i elevkåren på min gymnasieskola blev bortkuppad från den ordförandepost jag så länge trånat efter, kände jag ilska, besvikelse och sorg. Att avgå blev således abrupt, och det tog mig lång tid att repa mig från nederlaget. När en har en vision och drömmar som en slutligen inte får förverkliga, så gör det ont. En har siktet inställt mot någonting som sedan glider en ur händerna fortare än en hinner ana – det är likväl en personlig som professionell förlust. Jag minns att jag grät sex dagar i sträck. Inte för att jag var jätteledsen över att inte fått posten, utan för att alla idéer jag hade om att förhandla avtal om studentmössor var skjutet i sank. Det var bara en av flera ambitioner jag hade, men en som jag tänkt på i ett år och längtat efter att kunna genomföra. Därför känns det denna gång skönt att få vara regissören för min egen avgång.

Min identitet har, oavsett om jag velat det eller ej, under året legat i min roll som ordförande. Jag tror att en till viss del måste identifiera sig med sin roll i en styrelse, annars kommer en aldrig att känna sig bekväm med sin portfölj. Jag har älskat varje stund jag fått agera ordförande, oavsett om det så har handlat om att leda styrelsemöten eller föreläsa för externa parter. Men trots att jag älskat det, så är det dags att sätta punkt. Detta kom jag fram till en dag i september när jag insåg att jag behövde gå igenom min plan för 2018. Vad ville jag göra ideellt? Var jag på rätt plats, gjorde jag rätt saker? Dessa tankar slutade i att jag svarade på tre frågor kopplat till min förtroendepost.

Kan jag se att mina erfarenheter, kunskaper och ambitioner fyller en fortsatt vital, om än större, roll i organisationen under det kommande året? Känner jag mig redo att lägga ytterligare ett år med samma, eller större arbetsbörda på organisationen – eller kan jag se mig axla andra arbetsuppgifter? Om jag var ordförande ett år till, vad skulle jag vilja tillföra eller göra om?

Jag lade undan svaren och återkom till dem i november. Svaren var desamma; jag kände att jag hade fyllt de skor jag blivit tilldelad, jag kunde inte se mig axla en annan roll, och jag hade inte så många nya idéer som jag ville förverkliga. Kort och gott – jag var nöjd.

En vill ha sitt namn invid något, eftersom det känns så oerhört viktigt att få säga att en faktiskt var med och skrev historia

Innan jag avgått från poster tidigare har jag läst mina kandidaturer och mina anföranden. Vad har jag lovat, och vad har jag hållit? Vad glömdes bort? Det blir en rannsakande utvärderingsprocess; trots att en kanske inte alltid vill svara på det kommer frågan aldrig att stå obesvarad: är du nöjd med det du presterat? Det är nog den svåraste känsla att känna i sitt ideella engagemang. Alltid finns det nya saker att göra GANTT-scheman för, men jag kom till insikt om att tillåta mig själv att vara tillfreds. Ett tag kändes det till och med skönt att avgå.

Sedan kom identitetskrisen. Även om jag tror att en till viss del måste kunna identifiera sig med sitt förtroendeuppdrag så tycker jag det är skadligt att se det som sin totala identitet. Det jag har märkt, hos mig själv och många andra, är att det är oerhört svårt att särskilja sitt ideella engagemang från sig själv. Oavsett om en väljer att se det som en fritidssyssla, något för att roa en, eller som ett uppdrag, ett förtroende att förvalta, blir det ideella engagemanget en del av ens vardag. Det blir en del av ens identitet. Det är i organisationen en utvecklas och får vänner, men också där en får makt att påverka och ett högre syfte än att »bara leva sitt liv«.

Hos mig har följande frågor lett till många frustrerade tårar och glittrande insikter: Vad kan jag mer än det här, och vad ska jag nu föreläsa, twittra och gå på seminarier om? Vad ska jag göra av den tid som nu inte ägnas åt det ideella? Vem kommer att tycka jag är intressant nu? Och hur i hela världen ska jag kunna ta mig till Almedalen?

Dessa är viktiga frågor, och det skrämmer mig något att jag har svårt att beskriva mig själv utan att beskriva mina organisationer. När en levt, andats och genomsyrats av en organisations vision kan det ibland bli svårt att se sig själv,
separerad, ifrån det. Att säga »hejdå« till det som varit ens verklighet, tidsfördriv och stora glädje i livet – frivilligt! – är ambivalent. Men den som lämnar trots detta, för att en insett att en fyllt sin funktion, att det behövs nya krafter och nya idéer, har också insett essensen av ett ideellt engagemang. Det handlar om att fylla ett par skor, vandra i dem ett tag och förhoppningsvis utföra någon skillnad på vägen, för att sedan lämna över dem till nästa generation.

Jag hade en ordförande en gång som på ett årsmöte sa: »Om några år kommer våra namn att vara glömda i den här organisationen. Och det må kännas jobbigt, svårt och något en inte vill acceptera. Våra namn må glömmas för evigt, men det vi gjorde kommer att finnas kvar och eka i den här organisationen länge.«

Det ska inte handla om oss, som personer, i första hand. Det handlar alltid om någonting större. Och det kanske är det som skaver? Som gör det svårt för så många att gå vidare? Som gör att en har kvar »fd ordförande för XX« i sin Twitterbio så länge, trots att en inte längre är inblandad i varken verksamheten eller historieskrivningen. En vill ha sitt namn invid något, eftersom det känns så oerhört viktigt att få säga att en faktiskt var med och skrev historia.

För mig som inte har någon moderorganisation att vandra vidare till blir det nu tomt. Jag tror att det är därför så många också är så rädda för att släppa taget. Det är anledningen till varför en stannar kvar som valberedare och revisor fastän en borde gått vidare där och då. Det finns inget »efter« annat än »inget«. En är rädd för att inte längre vara en intressant person, för att en inte har någon titel annan än »föredetting«. Men framför allt; för oss som vill göra samhället bättre genom våra organisationer, kan det bli svårt att se hur en ska kunna påverka framgent. Plattformen rycks undan, och de verktyg en tillförskansat sig kan bli nästintill verkningslösa.

Jag tror att det är vad som gör att många också tillförskansar sig tendensen att alltid ha fler uppdrag än ett. Det har blivit något av en norm inom det unga civilsamhället, att ett uppdrag inte räcker. Du förväntas ständigt vara i rörelse; uppåt, framåt, vidare. Att vara uppdragslös är aldrig något som ses som en framgång, ett tillstånd att föredra. Om det finns ett annat uppdrag som fyller tomrummet från det uppdrag vi lämnar, så behöver vi inte vara rädda för att bli lämnade kvar. Vi känner att vi behövs någon annanstans, och det överbryggar rädslan.

Att ta en paus i sitt ideella engagemang, höja fingret i vädret och känna efter var ens engagemangsvindar blåser, tycker jag är något vi bör göra oftare. Det är få av oss som mår bra av, eller gör mest nytta genom, att ha tio förtroendeuppdrag samtidigt. Det är få av oss som mår bra av, eller gör mest nytta genom, att se sig själv som sin post snarare än sin person. Det är få av oss som mår bra av, eller gör mest nytta genom, att hänga kvar i organisationer vi tidigare haft mycket makt i. Ibland måste en knyta på sig regissörsskorna och stryka scener så slutet kommer tidigare än beräknat.

Ibland måste vi höja blicken och se världen utanför våra organisationer. Ingen vill bli en gammal räv egentligen. Så när den sista stavelsen fallit från min tunga och beslutet om vårt årsmöte har fattats, har jag glimtat en ny värld framför mig. Jag ser fram emot att möta den, fast än jag kommer att ha »Föredetta ordförande för @Flerunga« kvar i min Twitterbiografi ett tag till. Inte för att jag har svårt för att släppa taget – utan för att alla ska veta att jag nu har lämnat. †

Amalia Berglöf
Avgående ordförande för Fler Unga och ledamot i Sveriges Elevkårer.
amalia.berglof@gmail.com

 

Vi vill ha fler prenumeranter till Kurage. Klicka här nedan!