Sökresultat för: erik amnå

Klimatrörelsen måste våga vara politisk av Ludwig Bengtsson Sonesson

31 mars, 2020 - nr 35 Klimat

Ludwig Bengtsson Sonesson är Sveriges ungdomsdelegat till FN:s klimatförhandlingar. Han analyserar klimatrörelsen och ser stora nackdelar med att stora delar av klimatdebatten är avpolitiserad. Debatten handlar om vår framtid och framtiden är alltid politisk menar han.

I vågorna av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse har flera professionella tyckare uppmanat den unga klimatrörelsen att undvika ideologisk och politisk färgning för att nå ut till den kritiska massa som behövs för att ställa om samhället. Ungefär samtidigt gör SVT:s utrikeskorrespondent Erika Bjerström analysen att Greta blivit allt mer politisk och ”vänsterpopulistisk”. Onekligen behöver rörelsen nå ut till fler, men är en bred rörelse utan spets och politisk analys det vi behöver?

Under historien har samhällsfenomen politiserats och avpolitiserats. Hemmet var privat, därför var inte jämställdhet politik. Genom att göra det privata politiskt startades en jämställdhetsrörelse som vi idag är evigt tacksamma för. Likt i jämställdhetsfrågan måste vi i klimatfrågan expandera vår uppfattning om vad som är föremål för politik. Idag hanteras den till stor del som en teknologisk utmaning; vi måste byta bränslen, bygga klimatsmart och generera förnybar el. För att förhindra klimatförändringarna är det tydligt att vi måste både tänka och göra annorlunda – det krävs en utvärdering av hela vårt samhälle, nu med miljö- och klimatglasögonen på. Men geografen Erik Swyngedouw menar att vi snarare rör oss åt andra hållet.

Genom att beskriva klimatfrågan som ett abstrakt miljöhot som hela mänskligheten, oavsett historiskt ansvar, måste möta tillsammans har den mer och mer avpolitiserats. Genom att använda vaga formuleringar om ”hållbarhet” döljs de bakomliggande system som behöver granskas. Om ”omställningen” sker inom vårt nuvarande system och sätt att tänka på samhället så löser vi inga problem, menar Swyngedouw. Vi förflyttar dem bara. Vi skapar morgondagens kris för att lösa den nuvarande.

Man behöver inte leta länge för att hitta klara exempel på detta i dagens klimatpolitik. Bilarnas utsläpp ska minskas genom att gå från fossilt till biobaserat bränsle. En teknisk lösning, där vi undviker att ifrågasätta bilnormen och infrastrukturpolitiken. Lanseras den på global skala behövs stora mängder biomassa vilket många experter menar kommer accelerera en redan snabb artdöd i skog och jordbrukslandskap. Frågan om vems mark biomassan ska odlas på och hur det kommer påverka ur- och lokalfolk är ännu inte löst.

Ett annat exempel är de hittills relativt apolitiska negativa utsläppsteknologierna. Inbyggt i stater och företags netto-noll mål är massiva mängder nersugning av koldioxid med hjälp av teknologi och natur. Med namn som BECCS, CCS och DAC förväntas dessa teknologier kompensera för den utsläppsminskning vi inte lyckas åstadkomma. De scenarier som IPCC tagit fram för 1,5-gradersmålet involverar alla negativa utsläpp. Det är framförallt BECCS (Bio Energy with Carbon Capture and Storage) som modellerna använder sig av. Beroende på vilket scenario som används behöver vi uppskattningsvis markyta i storleksordningen ett till tre Indien för att nå den nersugning som krävs för att hålla 1.5-gradersmålet. Teknologier som dessa används ofta för att undvika politiska beslut som är nödvändiga för att böja utsläppskurvan redan i år.

Jag hävdar inte att dessa två lösningar inte bör användas, tvärtom är de centrala för omställningen, men om den unga klimatrörelsen undviker politiskt känsliga frågor och uttryck kvarstår endast parollen ”minska utsläppen NU”. Då ger vi carte blanche till stater och företag att agera på ett sätt som historiskt visats vara destruktivt för både natur och människa. Om Greta Thunberg undviker att nämna de ”koloniala, patriarkala och rasistiska strukturer” som är tätt förknippade med klimatkrisens orsaker riskerar vi att dessa upprepas även i de lösningar vi föreslår. Unga aktivister som Greta Thunberg har med sin skarpa politiska analys varit en färsk röst i klimatdebatten. Rörelsen måste fortsatt vara öppen för att de nödvändiga lösningarna kan vara politiskt känsliga – sökandet efter bredd får inte hindra analysen om vad som behövs för att förhindra klimatförändringarna.

Det var under COP25 i Madrid som Greta gjorde ovanstående uttalande. Ett möte där förväntningarna från det unga civilsamhället stod historiskt långt bort från den politik som levererades av medlemsstaterna. Konferenscentret var ett mikrokosmos fyllt av exempel på de fenomen jag skriver om. Urfolksrepresentanter och unga aktivister identifierade tydligt system, företag och beteenden som de ansåg orsakade klimatkrisen. I paviljongerna och i plenumsalen sades det att man satsade på ”hållbarhet” och att man såklart stöttade klimatstrejkerna och lyssnade på sina unga medborgare. Men när mötet avslutades med två dagar övertid, hade man endast lyckats försvara Parisavtalets kärna – men de radikala politiska besluten uteblev. I klimatfrågan är tiden central. Varje fördröjning, varje politikerplattityd, varje felsteg gör det svårare att stabilisera klimatförändringarna.

Men än kan vi skapa hopp. Swyngedouw argumenterar att det enda sättet att bryta sig ut ur den avpolitiserade miljödebatten är att använda vår kraftfulla föreställningsförmåga. Genom att tänka utanför boxen och ”begära det omöjliga” kan vi föreställa oss ett samhälle där vi inte bara löst klimatkrisen utan även de andra sociala och ekologiska problem som är tätt sammankopplade med den. När vi sätter ord på det samhälle vi vill ha hävdar Swyngedouw att vi ”exploderar den infernaliska avpolitiseringsprocessen” och på så sätt frigör våra tankar från de begränsningar som satts av det rådande tankesystemet.

Den indiske författaren Amitav Ghosh har skrivit att vi befinner oss i föreställningskris när det kommer till klimat, och jag är benägen att hålla med. När jag inte är ungdomsrepresentant arbetar jag på Lunds Universitet med just frågor om klimatföreställningar och klimatframtider. Det senaste året har vi byggt Carbon Ruins, ett museum från 2053 som berättar hur vi under omställningsåren bekämpar klimatförändringarna och ställer om energi-, material- och matproduktionen. Det är spekulativt, det är ingen spåkula – det är ett sätt att utforska vilken framtid som är möjlig inom ramen av 1.5-gradersmålet och i sin tur, vilken framtid vi vill ha.

Klimatforskningen har beskrivit problemen och även möjliga lösningar. Men det är upp till oss som medborgare att bestämma vilket samhälle vi vill bygga – och för att göra det behöver vi frigöra oss från de självcensurande handklovarna som nu sätts på klimatrörelsen. Vi måste aktivera vår fantasi och gå från att endast beskriva vad vi måste röra oss från till vad vi vill röra oss mot. Det är vår framtid vi pratar om, och framtiden är alltid politisk.

Ludwig Bengtsson Sonesson är Sveriges ungdomsdelegat till FN:s klimatförhandlingar. Till vardags arbetar han på Lunds universitet i forskningsprojekt om klimatpolitik, omställning och framtidsfrågor. Sin organisatoriska hemvist har Ludwig i PUSH Sverige ett nätverk för unga hållbarhetsaktivister. Ludwig nås på ludwig.bengtsson_sonesson[a]cec.lu.se.

Den dubbelriktade tilliten av Barbro Mellberg

12 januari, 2020 - nr 34 Tillit

Barbro Mellberg har under stora delar av sitt yrkesliv arbetat med att utveckla ledarskap. Genom föreläsningar, chefsstöd eller längre utvecklingsprocesser med ledningsgrupper har hon berikat otaliga idéburna organisationer. Här resonerar hon för Kurages räkning om begreppet tillits dubbelriktade natur.

(Prenumera på Kurage! Fyra nummer hem i brevlådan per år för endast 250 kr.)

»Jag känner tillit till dig och din förmåga« sa chefen, som just dumpat ett nästan olösligt problem i knät på medarbetaren. En styrelse kan också, vid behov, välja att känna tillit till den anställda ledningen. Tillit har blivit ett modeord som kan missbrukas, bli en floskel. Min erfarenhet är att många blir lämnade åt sitt öde med problem dumpade i knät utan redskap och resurser att hantera uppdraget. Situationen är sällan stärk- ande för självförtroendet. Det sägs att tillit föder tillit. Jag tillåter mig att tvivla. Åtminstone när det gäller denna form av ensidig användning av tillitsbegreppet. För att tillit ska föda tillit måste en nog fundera över hur själva konceptionen, dvs tillblivelseprocessen, ser ut. Hur uppstår den tillit som ska föda tillit?

Enligt psykologiskt lexikon är tillit den grundläggande känsla som gör att en individ känner trygghet med en annan individ, med gruppen, samhället eller med sig själv. Motsatsorden till tillit är misstro, misstrogenhet, tvivel, skepsis. Tilliten på individnivå, den psykologiska tryggheten, kan leda till att individerna vågar ta risker och uttrycka åsikter utan rädsla för att bli straffade eller ifrågasatta. Den kollektiva tilliten utgår från en delad önskan om det framtida tillstånd som formulerats i organisationens vision och mål och en tilltro till förmågan att organisera och genomföra åtgärder för att nå dit.

Språkligt är ordet tillit en palindrom, ett ord vars bokstäver står i exakt samma ordning oavsett om jag läser det framlänges eller baklänges. Jag gillar att själva ordbilden, palindromen, ger en fingervisning om betydelsen av ordet tillit, att betydelsen blir densamma oavsett från vilket håll individen, ledaren, organisationen betraktas. Tillit är alltid dubbelriktad. Det är ingen tillitsfull relation om den är ensidig. Ensidig tillit liknar mera manipulation, eller förförelse.

Är det viktigt med tillit? Gunnar Aronsson, professor i arbets- och organisationspsykologi, uttrycker det så här: »Att uppleva tillit betyder att världen blir mera förutsägbar, vilket reducerar osäkerhet och minskar upplevelsen av stress. Den psykologiska kärnan i tillit är att människor och ting är pålitliga. Därigenom stabiliseras mänsklig identitet och den sociala världen blir mera förutsägbar och hanterbar.« Förutsägbarhet och pålitlighet som skapar säkerhet och stärker hanterbarheten. Så ser tillblivelseprocessen ut enligt Gunnar Aronsson. Är detta också kännetecken för ett ledarskap som föder tillit?

När själva kärnan, värdegrunden och idén, är självklar och tydlig i beslut och ledningssignaler skapas en trygg och positiv förutsägbarhet. »Vi vet vad vi står för och vart vi är på väg.« Detta stärker hanterbarheten för den enskilde. Det måste också finnas en medvetenhet om att inte alla i alla situationer är överens om enskilda beslut, taktiska och strategiska överväganden, eller ens riktning. Alla litar inte på allt alltid. Därför är utrymme och forum för kritiskt tänkande och ifrågasättande viktigt för fortsatt tillit, och för utveckling. För människor i idéburna organisationer är hjärtat ofta mera fullt än mandatet. Vi behöver hjälpas åt att hitta skillnaden mellan personliga värderingar och önskningar och vad som inryms i organisationens ändamål, värderingar och ställningstaganden. Det är en viktig tillitsskapande ledaruppgift att det finns utrymme och takhöjd för den dialogen.

Tillit, precis som ledarskap, är en relation. För en ledare räcker inte positionen som chef. Ett reellt ledarskap bygger på förtroende. Förtroende skapas genom relation och går inifrån och ut. Den bästa hjälpen är självkännedom och självtillit, att lita till den egna förmågan, att ha mod att släppa kontrollen och att övervinna rädslan att göra fel. De stora hindren är rädsla, oro och tvivel på mig själv och andra. Den chef som skapar förutsättningar för medarbetarna att göra ett bra jobb och vara sitt bästa jag blir en ledare. De medarbetare som skapar förutsättningar för chefen att våga vara ledare är med och skapar tillit.

För att återknyta till Gunnar Aronsson: »Brist på tillit begränsar människors handlingar, skapar anspänning, oro och stressreaktioner som kan utvecklas till ohälsa… Tillit skapar trygghet, närvaro, koncentration och lugn. När vi känner tillit vågar vi göra saker vi vill, önskar och drömmer om.«

En bra grund för människor som vill förändra världen tillsammans.

Barbro Mellberg har i närmare 25 år arbetat som konsult och utbild-are med ledarutveckling, organisationsutveckling och förändringsprocesser i ett stort antal idéburna organisationer. Barbro är medförfattare till boken »Ledarskap i idéburna organisationer« och har författat skrifter om styrning och ledning i idéburna organisationer. Hon nås på barbromellberg@me.com.

(Prenumera på Kurage! Fyra nummer hem i brevlådan per år för endast 250 kr.)

Lobbyorganisationer är inte expertorgan

15 december, 2019 - nr 33 Expertsamhället

I somras avslöjade lantbruksjournalisten Per-Ola Olsson att Naturskyddsföreningen har sponsrat en konferens med ifrågasatta forskare som sprider ovetenskapliga påståenden till afrikanska bönder. Det är inte första, och förmodligen inte sista, gången organisationen hamnar i blåsväder.

Den »agroekologiska« konferensen hölls i Kenyas huvudstad Nairobi. Drygt 500 lantbrukare, studenter och myndighetspersoner samlades för att lyssna på ett flertal av forskarvärlden ifrågasatta vetenskapsmän.

Don Huber, professor emeritus i växtpatologi, påstod inför åhörarna att det EU-godkända bekämpningsmedlet glyfosat var länkat till ett dussin sjukdomar, bland annat autism, cancer och Alzheimers. Medlet riskerade så snart som 2025 att göra hälften av alla amerikanska barn autistiska, enligt Huber. Uppgifter som är helt felaktiga, förstås.

Naturskyddsföreningens stöd till konferensen möjliggjordes med hjälp av skattepengar från svenska myndigheter. Det gäller inte minst Sida som står för 27 procent av organisationens budget, motsvarande cirka 60 miljoner kronor.

Att svenska organisationer tilldelas biståndsmedel för att stödja arbete i utvecklingsländer är en viktig del av den ideella sektorns infrastruktur. Just jordbruk är ett särskilt viktigt område eftersom svälten i världen för första gången på flera decennier ökar, till stor del på grund av klimatförändringar. Utan verktyg för att effektivisera och anpassa odlingar kommer världssvälten troligtvis att förvärras.

Men Naturskyddsföreningens sponsring av konferensen är ett rent slöseri med skattepengar, för att inte tala om de djupt oetiska aspekterna av att bidra till en förvärring av svältande människors livssituation. Allt för att organisationen har på känn att eko är reko.

Det ekologiska jordbrukets fördelar är minst sagt omtvistade. Forskning visar att ekologiska odlingar ger mindre skördar, kräver större ytor och gör bönder mer sårbara. För fattiga bönder är marginalerna alldeles för knappa för den typen av risktagande.
Och visst vore det väl om detta enbart var en olycklig miss från Naturskyddsföreningens sida, men det är inte första gången man visar prov på dåligt omdöme.

För ett par år sedan testades en modifierad rissort i Filippinerna, berikad med A-vitamin för att motverka blindhet och dödsfall bland undernärda och svältande. Försöken bedrevs på uppdrag av det internationella risforskningsinstitutet (IRRI) och finansierades av bland annat Sida och Bill and Melinda Gates Foundation. Naturskyddsföreningen däremot, uttryckte stöd till aktivistorganisationen Masipag som saboterade odlingen på grund av sitt ideologiska motstånd mot genmanipulerade grödor. Snacka om skattebetalar-självmål.

I Sverige har vi alldeles för länge förhållit oss naivt till civilsamhällesorganisationers agendadrivande. Vissa organisationer – Naturskyddsföreningen är en sådan – har snarare status som oberoende expertinstanser än lobbyorganisationer. Det måste få ett slut.
För inte alla som vill väl gör rätt. Och bara för att en organisation är insatt i ett ämne och driver en fråga betyder det inte att den information de delger är neutral och oberoende.

Ideella organisationer fyller en livsviktig roll i det demokratiska ekosystemet. Ofta driver de behjärtansvärda frågor. Men det betyder inte att vi ska svälja deras budskap med hull och hår. Ibland vore en nypa salt minst sagt välgörande.

Emma Høen Bustos är chefredaktör för tidskriften Liberal Debatt och politisk redaktör på Dalarnas Tidningar.

Glöm inte att prenumerera på tidskriften Kurage för att få hem tidskriften i brevlådan eller bara för att stödja vår verksamhet.

Konsulter utan spelregler

15 december, 2019 - nr 33 Expertsamhället

I vårt hyperreglerade samhälle finns det en yrkesgrupp som är fredad: managementkonsulter. Forskaren Susanna Alexius förklarar hur och varför.

Utvecklingen av det moderna samhället går på många håll i riktning mot ett expertsamhälle. Och i takt med att vi önskar förlita oss på experter växer det fram system som är tänkta att säkerställa att experterna verkligen är så professionella och pålitliga som vi hoppas. Oftast handlar det om regelverk, koder och formella uppföljningar som åtminstone signalerar till oss att det här måste vara kunskap att räkna med.

Det är väl av godo om agnarna skiljs från vetet, kvacksalvarna från de kunniga, kanske du tänker? Förvisso, men här kan också något väsentligt gå förlorat. När expertis blir synonymt med det formaliserade och mätbara kan reglerna och mätningarna få »ett eget liv« och bli viktiga i sig. Kopplingen till den underliggande kunskapen kan då med tiden upplevas mindre viktig än att mäta och kontrollera det som går att sammanfatta på »rätt« sätt.

Själv forskar jag just nu om upplevelser av vad vi kallar »besatt mätsyndrom« (obsessive measurement disorder) i organiseringen av biståndsprojekt. Våra studier visar att det krävs en hel del av både insikter och mod för att lyckas stå emot impulserna att till varje pris försöka mäta och formellt kontrollera även det som bättre fångas med andra, mer informella styrmedel.

Samhällsforskning och populär debatt saknar inte kritiska uppmaningar till besinning på denna punkt (se till exempel Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans). Det är dock lättare sagt än gjort att skaffa sig en frizon i den genomreglerade samtiden. Därför är det angeläget att lyfta fram de konkreta exempel som faktiskt finns.

Den här artikeln baserar sig på min egen avhandling Regelmotståndarna – om konsten att undkomma regler som handlar om hur managementkonsulter har lyckats upprätthålla en slags professionell frizon, hur de i detta avseende framgångsrikt fortsätter att gå mot strömmen och lyckas försvara det svårmätbara, personliga och informella. Avhandlingens resultat sammanfattades för några år sedan i ett bidrag till forskningsantologin Expertsamhällets organisering – okunskapens triumf (redigerad av Furusten och Werr). Den här artikeln är en redigerad och lätt utvecklad version av detta antologibidrag.

Den »nyprofessionella« expertisen
Medan de traditionella experternas expertis vilar på erkännandet av en enhetlig gemensam kunskapsbas och formell reglering som avgränsar icke-experter från experterna, kännetecknas managementkonsultation av diametralt motsatta förhållanden: en oklar kunskapsbas med en mångfald av kunskaper att välja ifrån och av mer öppna och informellt ordnade gränser mellan experter och icke-experter på området. Managementkonsulters expertis vilar därmed på en personlig och informell, ibland kallad nyprofessionell grund, som skiljer sig betydligt från de traditionella experternas.

Någon gemensam kunskapsbas för managementkonsultation finns inte. De flesta konsulttjänster är immateriella och mycket svåra att sätta ord på, mäta och värdera. Mångfalden är därför något av managementkonsultationens signum. Detta stöds bland annat av att konsultföreningar medvetet avstår från att försöka definiera vilken typ av kunskaper, tekniker och resurser konsulten bör basera sitt erbjudande på. Somliga, likt konsultforskaren Joe O’Mahoney menar att konsultation är mer av en konstform än en vetenskap.

Behövs det inga regler?
När det är svårt att bedöma kvaliteten på en tjänst brukar uppfattningarna om den som säljer den bli viktigare. Mot bakgrund av det kan man förstå att konsulter och deras klienter lägger mycket kraft på att utveckla personliga relationer, och på att agera övertygande i avsaknaden av en tydlig kunskapsbas eller gemensamma professionella regler som de kan bygga upp sin trovärdighet kring. Konsulten och klienten utvärderar varandra genom så kallad ömsesidig anpassning. Det är hur klienterna upplever konsulten som avgör dennes status, inte uppvisandet av certifikat eller medlemskap i en förening.

Men vad säger då kritikerna om föreställningen att regler inte behövs för managementkonsultation? Är de informella alternativen tillräckliga? En kritisk förståelse noterar först och främst att konsulterna själva länge behållit greppet över sin diskurs, över de dominerande bilderna och spridda föreställningarna om sin bransch.

Exempelvis finns en utbredd föreställning om att konsultregler inte behövs eftersom det inte finns någon svag individ att skydda (som i fallet med läkaren och patienten), heller ingen drabbad tredje part (som en organisations alla intressenter i revisorns fall). Men managementkonsulternas arbete medför givetvis stora konsekvenser och ibland risker samt kostnader för miljontals individer och tredje parter världen över.

Konsulternas makt över diskursen om de professionella reglernas vara eller inte vara gör det svårt för kritiker att nå fram och påverka. Men visst finns det invändningar mot idén att regler inte behövs, att de bara är till besvär och innebär problem på konsultområdet. Vissa har också ifrågasatt om konsulter är kapabla att följa en inre etisk kompass, givet avsaknaden av professionell reglering.

Givetvis finns det också konsulter, särskilt bland enmanskonsulter och de som är nya i branschen, som själva upplever den rådande ordningen som problematisk i något avseende. Det tar till exempel vanligen lång tid och kräver betydande ansträngningar för konsulter att bygga upp ett förtroendekapital hos uppdragsgivare. Detta är en typ av samordningskostnader som regler inom andra fält ofta hjälper till att minska. Visst finns det också ett antal avhoppare från branschen som gjort det till sin sak att beskriva konsultationens baksidor, även om det är som om dessa kritiska skildringar – till exempel om konsulter som »plundrar« offentlig sektor – inte riktigt har tagits på allvar utan mer betraktats och kunnat avfärdas som tabloidlitteratur och effektsökeri.
Den traditionella regleringsforskningen har utgått från att regler skapas när och där de »behövs«, typiskt som svar på en uppmärksammad skandal eller ett »marknadsmisslyckande«. Men rimligen kan man också tänka tvärtom. Förekomsten av regler är samtidigt en förutsättning för att många skandaler ska kunna uppdagas. Regler avhjälper inte bara skandaler utan fyller också en funktion i att uppdaga eventuella missförhållanden.

Är det omöjligt att reglera?
Många kritikerna menar att även om det skulle vara önskvärt att försöka reglera managementkonsultation är det inte mödan värt eftersom det skulle vara omöjligt att åstadkomma en fungerande professionell reglering. »Konsult kan man ju bli inom i princip vad som helst så det blir väldigt svårt att göra några allmänna regler för det«, verkar många resonera.
Att konsulterna själva har en hel del att vinna på att hålla sig utanför en formell reglering står klart. Managementkonsulter talar gärna om för sina klienter vad de ska göra, men själva vill de slippa genomlysning av sin verksamhet. Genom att exempelvis konsekvent beskriva sig själva som »unika« och »obundna« av enskilda organisationer och regelverk vinner konsulterna sannolikt en större personlig frihet i sitt arbete. Därtill har de bättre möjligheter att ta ut ett högre arvode eftersom det unika, personliga draget hos deras konsulttjänster exempelvis kan försvåra för klienterna att systematiskt jämföra offerter. Det kan också försvåra för konsultföreningar att definiera vilka som kan förväntas bli medlemmar och vad som kännetecknar »god« konsultation.
Utifrån denna maktcentrerade förståelse bör vi förhålla oss kritiska till »myten« om att managementkonsulter »inte behöver« eller »inte kan« regleras formellt och i stället rikta uppmärksamheten mot hur och varför sådana myter upprätthålls.

Är det en tidsfråga innan reglerna kommer?
Om man ser managementkonsultation som en ung och omogen bransch i ett entreprenöriellt nybyggarskede, kan man förvänta sig att traditionella experters kännetecken – en tydlig kunskapsbas och tydliga regler och gränser mot icke-experter – kommer med tiden, i takt med att branschen och dess aktörer växer och mognar. Denna evolutionshypotes förutsätter bland annat ett antagande om att större och äldre organisationer tenderar att bli mer byråkratiska. Inte bara genom sin storlek utan också genom så kallat stigberoende – tanken att skapandet och vidmakthållandet av formella regler och strukturer underlättas om det redan finns etablerade regler och strukturer att bygga vidare på.

Är det då verkligen så att managementkonsultmarknaden bör betraktas som en ung profession? Och kan vi förvänta oss att den med tiden kommer att »mogna« och då utvecklas i riktning mot fler etablerade formella regler? I sammanhanget bör vi konstatera att inflytelserika människor i alla tider har anlitat experter för rådgivning och implementeringshjälp. Bibliska kungar hade sina profeter, de grekiska statsstaterna anlitade Oraklet vid Delphi och maffian har haft sin consigliere. Om vi begränsar oss till den gängse uppfattningen att dagens managementkonsultbransch började utvecklas på allvar kring 1920, närmar den sig i skrivande stund sitt hundraårsjubiléum, en respektingivande ålder.

Det återstår att se hur länge managementkonsulterna lyckas behålla greppet om den kraftfulla föreställningen att deras frizon från regler är »naturlig«.

Vad tänker du om värdet av frizoner?
Många längtar bortom New Public Management och i förvaltningspolitiken blåser tillitens vindar starkare än på länge (med uttalade egna policyorgan som den statliga Tilitsdelegation som tillsattes av civilminister Ardalan Shakarabi för några år sedan). Regler och formell kontroll kan användas väl, men också missbrukas. Samma sak gäller informell samordning.

Som avslutning vill jag gärna lämna läsaren med några frågor för fortsatt reflektion: Vad händer med managementkonsultationen som expertis och med managementkonsulten som expert om professionen börjar regleras och kodifieras i enlighet med de traditionella professionerna? Är en enhetlig kunskapsbas alltid att föredra framför mångfaldens smörgåsbord? Vad förlorar vi om konsultfältets öppna och flytande gränser tillsätts med vaktposter och den lekfulla improvisationen begränsas till förmån för ett standardiserat arbetssätt? Vågar vi fortsätta att lita till dessa annorlunda experter eller är tiden kommen för konsulten att rätta in sig i ledet?

Susanna Alexius är docent i företagsekonomi, verksam vid Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor vid Stockholms universitet och Handelshögskolan i Stockholm. Regel- och kontrollsamhällets implikationer, värdekonflikter och ansvarsfördelning på marknader samt hybriditet är centrala teman i hennes forskning.

Glöm inte att prenumerera på tidskriften Kurage för att få hem tidskriften i brevlådan eller bara för att stödja vår verksamhet.

Hur en får fler att vilja vara med

25 juni, 2018 - nr 28 Gräsrötter

Aron Schoug är doktorand i pedagogik med intresse för civilsamhälle, ideellt arbete, demokrati och gruppkommunikation. Hans huvudsakliga forskningsintresse handlar om att förstå hur ledarskap och samordning tar sig uttryck i en kontext där människor engagerar sig på sin fritid. I höst utkommer han med boken Motivera ideella på Idealistas Förlag. Här skriver Aron om hur styrelsen bör arbeta för att behålla engagemanget inom organisationen.

Medlemmarnas engagemang är ofta en förenings viktigaste resurs – en resurs som det samtidigt verkar råda konstant brist på. Vilken styrelse har inte ställt sig frågan: »Hur ska vi få fler att engagera sig?«

Julia har under de senaste två åren suttit i valberedningen för en människorättsorganisation. Föreningen har omfattande verksamhet med många samarbeten och projekt runtom i världen. Styrelseledamöterna förväntas vara insatta i internationella regelverk och den politiska situationen i de länder där organisationen är verksam. Dessutom har de ansvar för medlemsvärvning samt att samla in pengar till den egeninsats som behövs för att kunna få ekonomiskt stöd från SIDA. Det är krävande, men ett spännande, lärorikt och viktigt arbete, och de som väljs in i styrelsen brukar ofta vara entusiastiska över det nya uppdraget.

Det har dock varit svårt att få en kontinuitet i styrelsearbetet och Julia börjar se ett mönster. Många slutar efter att ha suttit ett år. De flyttar utomlands, skaffar nya krävande jobb, bildar familj. Alla har olika skäl, men den gemensamma nämnaren är att de lämnar styrelsen. För valberedningen innebär det att de ständigt behöver hitta nya ledamöter, något som i längden blir ganska tröttsamt.

»Så synd att vi tappar alla dessa kompetenta och entusiastiska personer?« tänker Julia. »Vad kan vi göra för att de ska vilja stanna kvar?«

Känner du igen dig i Julias situation? I så fall är du i gott sällskap. Många föreningar brottas med att ständigt täppa igen hål i sina styrelser och varje år behöva börja om från början istället för att kunna bygga något långsiktigt. Ofta ligger fokus i engagemangsfrågan just på att hitta nya medlemmar, helst några riktiga eldsjälar som kan få fart på verksamheten. Vad många lätt glömmer är att det är minst lika viktigt att behålla dem man redan har.

Den stämning som finns bland medlemmarna kan snabbt smitta av sig på nya som kommer in. Det gäller både positiv och negativ stämning. Istället för att önskedrömma om den perfekta eldsjälen gäller det att jobba med de du har och försöka se till att de är motiverade.

Även om de som slutar säger att det beror på yttre faktorer, som arbete och familj, är detta ofta inte hela sanningen. De flesta människor har mycket att göra och ideellt engagemang är lätt att prioritera bort. Som ordförande eller valberedning kan du inte styra vad folk ska prioritera, men du kan undersöka om det finns något i organisationens arbetssätt som gör att man väljer att inte prioritera föreningen.

När Julia börjar fundera i dessa banor inser hon att det kan finnas mer bakom den bristande kontinuiteten än hon först trott. Innan hon började i valberedningen satt hon själv i styrelsen, så hon har goda förutsättningar att förstå andra i samma situation. Hon börjar därför bena ut olika saker som får folk att tappa engagemanget och kan därigenom skapa en klarare bild av vad som skulle kunna motivera dem.

Innan vi fortsätter bör vi dock reda ut vad motivation egentligen innebär i det här sammanhanget. Kanske frågar du: »Är inte motivera lite fel ord här? Går det verkligen att motivera någon annan i ideellt arbete? Är inte hela poängen att den motivationen ska komma inifrån?«

Denna invändning är helt korrekt om du med motivera menar samma sak som på ett företag där chefen motiverar sina anställda med en löneförhöjning eller en bonus. Du har i regel inte möjlighet att betala medlemmarna i en förening för att jobba hårdare eftersom det ideella arbetet är just ideellt.

Det är inte heller särskilt effektivt att hota eller pressa folk eftersom du inte har någon formell makt över dem. Om de är konflikträdda och har svårt att säga nej kanske du kan få dem att lova ett och annat, men det håller inte i längden. De kommer att bli passiva och inte göra mer än nödvändigt. Till slut kommer de hoppa av.

Varken moroten eller piskan fungerar särskilt bra i ideellt arbete, men det finns andra sätt att motivera. Eller rättare sagt: att skapa förutsättningar för att medlemmarna ska motivera sig själva.

Den goda nyheten är att detta – att motivera sig själv finns inbyggt i själva företeelsen ideellt arbete. De flesta som kommer till en förening är redan motiverade och behöver inga piskor eller morötter. Den dåliga nyheten är att den sociala miljön och arbetssätten i många föreningar stör denna inre motivation och skapar osäkerhet hos medlemmarna. Genom att bli medveten om dessa störningsmoment kan du utveckla strategier för att motverka dem.

När Julia tänker tillbaka på sin tid i styrelsen slår det henne hur ofta hon känt sig osäker på sina egna kunskaper. På styrelsemötena kunde det till exempel komma upp förkortningar, facktermer och diverse obskyra organisationer som man verkade förväntas känna till.

Hon anar att även andra var osäkra, men det kändes inte alltid helt okej att fråga om man inte förstod. Folk ville inte tappa ansiktet och det verkade ofta vara en del prestige inblandat. En bidragande orsak var att de som varit med länge och satt inne på mycket kunskaper satte standarden och använde förkortningar och facktermer. De andra låtsades hänga med, även när de inte gjorde det.

Den här situationen är typisk för många föreningar och leder till problem. Det stora kunskapsglappet mellan gamla och nya medlemmar gör att det blir svårt för nykomlingar att komma in eftersom de är osäkra på sin förmåga. Psykologer som studerat människors motivation menar att vi har ett behov av att känna oss kompetenta och bra på det vi gör. Annars riskerar vi att tappa lusten, bli passiva och inte ta några initiativ eftersom vi är rädda att göra fel. För att känna oss motiverade behöver vi bli uppmuntrade och få våra kunskaper bekräftade, men vi behöver också känna att det finns utrymme att lära oss något nytt.

Julia utformade därför en strategi: För att undvika osäkerhet på mötena borde språket hållas enkelt och tydligt och frågor uppmuntras. Om ena hälften kan många förkortningar och den andra inte, är det bättre att undvika förkortningar. Sådana enkla saker kan få folk att känna sig trygg-are och våga ta fler initiativ, menar Julia.

Behovet av att känna oss kompetenta är alltså en viktig faktor för att vi ska vara motiverade, men det räcker inte. Forskningen visar att vi har ytterligare två behov som behöver tillfredsställas för att vi ska känna en stark inre motivation.

För det första har vi behov av självständighet – att känna att vi själva styr våra liv och inte enbart kontrolleras av yttre faktorer. För det andra har vi behov av samhörighet – att vara en del av en gemenskap med stödjande och meningsfulla relationer.

Att vi har ett behov av självständighet blir tydligast när detta behov inte tillfredsställs. Det kan alla som varit med i en förening där de inte fått gehör för sina idéer intyga. Som ny medlem är det alltför vanligt att få höra något i stil med: »Det där kommer inte att fungera, det har vi redan testat« eller »så jobbar vi inte här.«

En annan sak som hämmar känslan av självständighet är när engagemanget byts ut mot måsten. Ett problem som Julia identifierade i sin förening var att så mycket av styrelsearbetet handlade om att samla in pengar genom att sälja rättvisemärkt latinamerikanskt hantverk på julmarknader och liknande evenemang. Det behövdes en del tjat för att få folk att ställa upp. Dåligt samvete, snarare än lust, var ofta den centrala motivationsfaktorn. Att engagemanget därför falnade var inte så konstigt tänkte Julia. De flesta som gått med i styrelsen brann inte i första hand för att sälja hantverksprodukter.

Engagemang som förbyts i måsten är inget unikt för Julias förening. Behovet av att själv kunna bestämma över sitt arbete är dock centralt för att en stark inre motivation ska kunna uppstå och upprätthållas. För många kompromisser med det personliga engagemanget gör att lusten försvinner. Samtidigt sker ideellt arbete ofta i grupper där människor behöver anpassa sig efter varandra.

Som en del av valberedningsarbetet frågade Julia ledamöterna vad de förväntade sig inför styrelseåret. Många nämnde då ett bra samarbete. Att vara många som gör saker tillsammans skapar en känsla av att allt är möjligt.

Men det handlar inte bara om mängden personer. Ofta är det själva relationerna som upprätthåller engagemanget. Om det är roligt att gå på styrelsemötena kommer du att vara mer motiverad än om styrelsen är några som du inte har något gemensamt med.

Det är just detta som vårt behov av samhörighet handlar om. Om vi umgås med personer som vi tycker om och som tycker om oss kommer vi att känna oss bekväma och få energi till att göra en massa saker. Det är dock inte alltid som denna känsla av samhörighet infinner sig bara för att folk är med i samma förening. Relationer måste byggas och det kräver tid och energi.

När Julia titttar tillbaka på sin tid i styrelsen inser hon att gruppkänslan inte riktigt infann sig. Hon tänker att det nog hade varit lättare att hantera stress och konflikter om de hade tagit sig tid att lära känna varandra privat och bygga tillit. Alla kan bete sig konstigt när de blir stressade, men det är lättare att acceptera ett konstigt beteende hos en person som man gillar privat. För att en arbetsgrupp ska fungera kan medlemmarna behöva ses och göra roliga saker som inte har med föreningens arbete att göra.

Efter att ha funderat igenom sina erfarenheter kände Julia att hon hade en mycket tydligare bild av vad som hade gått fel och vad som behövde förändras för att styrelseuppdraget skulle kunna bli mindre tungt och mer lustfyllt. Jag har i denna text argumenterat för att föreningen kan motivera sina medlemmar trots att den saknar de ekonomiska resurser och den formella makt som brukar associeras med att motivera. Nyckeln till att skapa motivation utan varken piska eller morot är att skapa en social miljö där medlemmarna känner sig trygga i gruppen, har tilltro till sin egen förmåga att bidra och inflytande över sitt arbete och föreningens verksamhet.

I teorin kan allt detta tyckas självklart, men i praktiken är det ofta en annan sak. Olika prioriteringar och värden ställs då mot varandra. Även om vi vet att inflytande är viktigt kan stor frihet leda till otydliga ramar, som i sin tur leder till stress vilket hämmar motivationen. Omvänt kan en strävan efter tydlighet och struktur leda till stela system där medlemmarna känner att de saknar möjlighet att påverka och därigenom tappar lusten. Den här typen av balansgångar är viktigt att bli uppmärksam på för den förening som vill utveckla sitt arbetssätt för att stärka medlemmarnas inre motivation.

Första steget är dock att gå ut och analysera. Observera vad som händer och försök förstå vad det beror på. Vad fungerar bra? Vad fungerar dåligt? Vad kan förändras? Det går inte att stoppa regnet, men det går att skaffa ett paraply.

Känner du igen dig i situationen från Julias förening så testa om hennes analyser och strategier kan hjälpa er hitta vägar framåt. Eller gör egna analyser och tänk ut egna strategier om det är andra problem som står i centrum hos er.

Medlemmarnas engagemang är en förenings viktigaste resurs. Förvalta den väl för den är inte outtömlig.

Aron Schoug
Doktorand i pedagogik
aron.schoug@edu.su.se

Vi vill ha fler prenumeranter till Kurage. Klicka här nedan!

Tack för 2017 – nu börjar förlagsåret 2018

2 januari, 2018 -

2017 var ett fantastiskt roligt och utvecklande år för oss på Idealistas. Tack vare våra kunder, samarbetspartners, läsare och åhörare fick vi väldigt mycket bra gjort, så tusen tack för detta. Här är ett försök att sätta ord på något av det som hände under förra året:

Vi genomförde utbildningar!

Ihop med några av våra författare genomförde vi åtta halvdagars utbildningar, utifrån deras böcker och deras erfarenheter.
Vi fick äran att genomföra tre utbildningsinsatser på uppdrag av ideella organisationer.
Vi var ute och föreläste 15 gånger under året, på konferenser, utbildningar, etc.

Vi producerade böcker!

Vägar till innanförskap, av Ulrika Sedell och Eva von Wernstedt lanserades. Vi hoppas att denna bok blir en flitigt läst bok, särskilt under valåret 2018.
Ordning och bereda, av Anna Bergkvist och Josefine Qvarfordt gav oss äntligen en briljant bok om det viktiga arbete som en valberedning förväntas göra. Vi tror och hoppas att denna bok kan bli startskottet för att många föreningar och organisationer utvecklas och når nya framgångar.
Idéburen innovation, av Malin Lindberg och Cecilia Nahnfeldt beskriver den viktiga utvecklingskraft som finns hos det civila samhället. En bok att inspireras av om man själv är ledare eller kanske politiker. Hög tid att uppvärdera det arbete ideella organisationer gör.
Tillsammans med Akademikerförbundet SSR tog vi också fram Med bredden som spets (som socionomers yrkesidentitet) och Leda med tillit (en antologi om styrning av offentlig sektor).
Vi ökade bokförsäljningen med över 20 procent jämfört med tidigare år!

Vi gav ut Kurage!

Vi utkom med fyra fullmatade nummer med följande teman: Pengar, Möten, Jämställdhet, Arbetslinjen.
Vi genomförde fyra morgonseminariet under rubriken På dagordningen, bland annat om utifrån temana i Kurage.
Vi har fått två nya samarbetspartners under året! Väldigt roligt att ha Folkbildningsrådet och SISU Idrottsutbildningarna ombord.
Vi har ökat annonsintäkterna.

…och dessutom:

Vi flyttade till nya lokaler i närheten av Medborgarplatsen.
Sist men något som påverkade en förlagschef mest; vi anställda briljanta människor i vår redaktör Hedda Tingskog och vår utbildningsamordnare Lovisa Persson. Så himla roligt att få jobba ihop med er!

Det var ett axplock av aktiviteter och resultat från 2017. Men vad har 2018 att erbjuda? Vi jobbar med att förnya Kurage ytterligare, vi jobbar just nu med 3-4 bokmanus som vi hoppas ska bli klara under året. Vi kommer att erbjuda minst fyra utbildningsdagar och vi har också fått i uppdrag att ta fram ett organisationsspecifikt utbildningsmaterial. Och vi har precis lämnat offert på att göra en uppdragsbok ihop med en fantastisk ideell organisation. Planerna är många och stora men vi har tid för mer så tveka inte att höra av er om ni är intresserade av ett samarbete eller bara har en fantastiskt bra idé på en ny bok.

Härmed förklarar jag förlagsåret 2018 för öppnat!

Erik Wagner, förlagschef Idealistas

Ett litet förslag – för en bättre civilsamhällspolitik

17 november, 2017 - Övriga texter

Kurages redaktör Erik Wagner har ett litet förslag om hur vi ska få en bättre civilsamhällspolitik. Det kanske är läge att kasta idén på en paraplyorganisation och istället tänka plattform. Läs förslaget. Något måste i alla fall göras.

Häromdagen skrev jag i Facebookgruppen På dagordningen om någon mer än jag mindes Miljöpartiets vallöfte om att göra ideella organisationer helt eller mindre av projektmedel. Det ledde till en kort och effektiv debatt om ideella organisationers förmåga (eller bristande förmåga) att gå samman och lobba effektivt i frågor som rör deras förutsättningar.

Det finns ett gäng paraplyorganisationer som är rätt effektiva, inte minst hela Riksidrottsförbundet som lyckas få ekonomiska satsningar i nästan varenda budget. Det finns också några stora, komplicerade, dialogprocesser mellan ”sektorn” och staten. Överenskommelsen är en sådan med diverse möten och konferenser och Partsgemensamt forum är en annan. Civos startades för några år sedan som ett svar på den nuvarande civilsamhällspolitiken, en organisation som inte lyckats förskaffa sig varesig mandat eller pengar. Forum är en organisation med fokus på sociala frågor som de senaste åren har ägnat sig åt att försöka införa IOP (idéburet offentligt partnerskap) som en av uppenbarligen få lösningar på de sociala organisationernas möjlighet att göra ännu mera stordåd. FRII samlar insamlingsorganisationerna. De lyckades för några år sedan få avdragsrätt på just gåvor, en reform som den nuvarande regeringen drog tillbaka, utan att på något sätt ersätta organisationernas förlorade intäkter.

Nåväl. Hur ska ideella organisationer, med alla dess olika perspektiv, kunna samverka för att effektivt påverka politiken? Det är inte direkt som att framtidens samhällsutmaningar inte behöver en mångfald av ideella aktörer som jobbar häcken av sig för att göra världen bättre. Många talar om att organisationerna behöver samlas bakom en röst; ett slags Svenskt Näringsliv för ideella aktörer… kanske Svenskt Föreningsliv? De försök jag kan överblicka verkar gå ”lagom” bra. Det verkar vara svårt att lämna över mandat i politiska frågor till en megastor paraplyorganisation. Men när det bränner till och vissa förutsättningar är under hot, verkar organisationerna i stor utsträckning hitta ämnesspecifika lösningar och inte gå genom befintliga paraplyorganisation.

NÄR MOMS PÅ IDEELL SECOND HAND var på tapeten var många av de etablerade paraplyorganisationerna (Forum, Civos, FRII) med i matchen men det kändes ändå som att de drabbade organisationerna drog det tunga lasset. Ett nätverk med namnet Ideell Second Hand bildades. Okej.

Nu när framtidens spelpolitik har diskuterats ett flertal gånger (en fråga jag är tämligen insatt i eftersom jag är ideellt aktiv i IOGT-NTO) har frågat främst hanterats i ett nytt nätverk: Ideell spelallians. Aktörer som Forum och Civos har visat svalt intresse. Partsgemensamt forum ville ens inte diskutera frågan, när jag föreslog det, trots att ämnet riskerar att handla om miljarder kronor till ideella aktörer. Men däremot funkade det att samla ihop just de organisationerna som saken gällde. Gott nog kanske.

Jag har dock ett förslag. Det kanske är ett dåligt förslag, men det är ett förslag. Dagens paraplyorganisationer fungerar inte tillräckligt bra. Politikområdet Civilsamhällspolitik är alldeles för litet. Inga riksdagspartier har en väl utvecklad civilsamhällspolitik. De har inte fått tillräckligt stabil kritik för att de inte har det, trots att detta är frågor som upptar häften av Sveriges befolkning, genom ideella insatser. Något behöver göra.

MITT FÖRSLAG KOMMER HÄR: Jag tror kraften och engagemanget finns i sakfrågorna. Att medverka i stora dialogprocesser kring hur stat och idéburna organisationer ska samverka är bra och viktigt men svårt att prioritera i diverse budgetprocesser. Men när det bränner till, kring huruvida resegaranti ska omfatta Scouternas interna resor eller framtida finansiering så finns det engagemang och även budget för insatser.

Jag föreslår en politisk plattform som har två syften; (1) Omvärldsbevakning. Vilka frågor är aktuella? Vilka ämnen borde vara aktuella? Vilka utredningar är på gång? (2) Processledning. Utifrån vilka frågor som dyker upp, vilka borde träffas och prata om detta? Ni som älskar avdragsrätt träffas i detta rummen och ni som avskyr avdragsrätten träffas i ett annat rum. Här är ett underlag, sätt igång och tyck. Och framförallt: fortsätt att företräda era egna organisationer.

Förstår ni hur jag menar? Inte en organisation som ska prata med EN röst för hela vårt breda föreningsliv utan en plattform som hjälper organisationerna att bli bättre på civilsamhällspolitisk påverkan. Frågan är om det dessutom inte borde kunna gå att finansiera. En till två politiska sakkunniga, kanske en jurist och en duktig processledare och kan skapa ett gott nätverk inom organisationerna, hur svårt skulle det vara att finansiera?

Är det möjligt? Är det önskvärt? Är det ens ett förslag värt att diskutera? Jag vet inte, men Sveriges föreningar förtjänar bättre lobbyinginsatser än det vi har idag.

Erik Wagner
redaktör för tidskriften Kurage

Vad har ni för värden på kontot? av Susanna Alexius & Ola Segnestam Larsson

2 april, 2017 - nr 23 – Pengar, pengar, pengar

Kan en organisations olika intäkter användas till samma saker? Eller är det skillnad på en medlemsavgift och ett testamente? Eller ett offentligt bidrag? Ledare i organisationer verkar värdera olika intäkter på olika sätt och frågan är om en krona alltid är en krona. Forskarna Susanna Alexius och Ola Segnestam Larsson funderar på om pengar har olika värden.

Så här i början av året är det många organisationer som passar på att se över sin finansiella situation. Mängden pengar och de tilltagande kraven och villkoren från externa finansiärer diskuteras, men även löften om ytterligare diversifiering av intäktskällor utfästs. Det finns dock ett antal centrala frågor som sällan bearbetas och som kan ha avgörande betydelse för en organisations inriktning och långsiktiga framgång. En av dessa rör vilka sociala värden som pengarna på organisationskontot representerar och vad dessa värden betyder för organisationens profil och legitimitet.

Det är vanligt att tänka på pengar i termer av ett belopp. Hur mycket pengar har vi på kontot? Har vi tillräckligt? Den som har för lite vill oftast ha mer. Men den som har mycket får också se upp så att beloppet i sig inte sticker i ögonen på omgivningen. I Sverige är det fortfarande känsligt att ha för mycket pengar, åtminstone för de flesta ideella organisationer.

Oavsett hur mycket pengar det finns på kontot är det naturligt att tänka på pengar som möjliggörare. Vad kan vi göra för pengarna på kontot? En närmast för-givet-tagen föreställning i sammanhanget är att ”en krona är en krona är en krona”. Det vill säga att pengarna på kontot är neutrala och opersonliga utbytesinstrument med endast monetärt värde. Belopp och möjliggörande kopplas vanligen samman i antagandet att den som har mer pengar också har större möjligheter att förverkliga sina ambitioner.

Utöver belopp och användning har allt fler organisationer anammat resonemanget om att den kloke inte bör ”lägga alla ägg i samma korg” utan istället diversifiera sin finansiering så att pengarna på kontot kommer från olika källor. Många ideella organisationer finansieras idag genom i huvudsak medlemsavgifter och offentliga bidrag. Vilka andra intäktskällor och finansieringsformer är möjliga? Donationer, bidrag från stiftelser, offentliga medel från olika håll, förstås. Kanske är det även dags att sjösätta en insamlingsverksamhet eller att börja generera affärsintäkter? Varför inte i ett eget bolag?

PÅ SENARE TID har ”öronmärkta pengar” fått mer uppmärksamhet. Med uttrycket avses att olika intäkter kommer med olika villkor. Det kan handla om ”ungdomspengar” eller ”pengar för nyanlända”. Förekomsten av öronmärkta medel lyfter ofta frågor om vad som styr och vad som bör styra ideella organisationers verksamhet. Hur står sig medlemmarnas röst mot olika finansiärers öronmärkning? ”Glider” uppdraget för att tillgodose finansiärernas önskemål? En vanlig uppfattning är att villkorade pengar är mindre attraktiva än pengar utan villkor. Till samma föreställningsvärld hör att pengar behäftade med fler villkor och villkor relaterade till mål och resultat uppfattas som mindre attraktiva än pengar med färre villkor och villkor relaterade till organisationens egenskaper. Resonemanget pekar på någonting centralt men förbisett: att pengar sällan är neutrala eller opersonliga utan snarare är behäftade med en social mening.

I boken The Social Meaning of Money intresserar sig den amerikanska sociologen Viviana Zelizer för hur människor värderar och kategoriserar olika sorters pengar. Utgångspunkten för boken är att pengar rymmer och ges en social mening som bland annat styr pengarnas användning på förhand. Människorna Zelizer studerade använde exempelvis inte gärna julklappspengar till att köpa mjölk och bröd. Inkomster från prostitution hamnade sällan i söndagskollekten och en sedel med ett nedklottrat kärleksbudskap från en person till en annan kunde uppfattas som långt mycket mera värd än sin nominella summa. Men hur är det med organisationer? Värderar och kategoriserar de också pengar? Och vad betyder det i så fall för deras förhållningssätt till pengar?

Ett exempel. I juni 2016 beslutade Läkare utan gränser att inte längre ta emot EU-pengar. Avgörande för beslutet var EU:s avtal med Turkiet om humanitärt bistånd i utbyte mot att flyktingar hålls borta från europeisk mark. Läkare utan gränser kunde inte tänka sig att bli finansierade av en organisation som agerade på detta vis. EU-pengarna hade laddats med ett värde bortom öronmärkning och det monetära.

Resonemanget om öronmärkning och exemplet Läkare utan gränser indikerar att det inte räcker för ideella organisationer att säkra ett tillräckligt stort monetärt belopp på kontot för att trygga uppdragsuppfyllelse och överlevnad. Ideella organisationer bör också förhålla sig till vad olika slags pengar har för social mening i det speciella sammanhanget.

Enligt moralfilosoferna Robin Cowan och Mario Rizzo kan pengars sociala mening associeras till tre dimensioner: 1) beloppets storlek, tänk till exempel ocker och föreställningar om ”övervinster” i välfärden, 2) hur pengarna har genererats – jämför med pengar genererade genom barnarbete samt 3) i vilket syfte pengarna används – är pensionssparande i vapenindustrin acceptabelt?

Med en liknelse kan man beskriva det som att pengar kommer med olika social infärgning. Det är angeläget att ägna denna uppmärksamhet eftersom pengarna kan ”färga av sig” på en organisation, dess verksamhet och anseende – redan innan de har spenderats för ett aldrig så gott ändamål. En organisation bör med andra ord inte nöja sig med att beakta belopp, diversifiering och öronmärkning. Organisationen måste också bry sig om vilka sociala värden pengarna på kontot representerar. Kort sagt kan uppfattningen om pengar som mer eller mindre attraktiva och legitima förklaras av hur omvärlden ser på dess storlek, generering och användning. Uppfattas pengarna som tveksamma eller direkt moraliskt olämpliga i den aktuella sociala kontexten kan vi förvänta oss att en organisation antingen helt avstår från medlen eller försöker rättfärdiga dem, till exempel med hänvisning till att ändamålen helgar medlen.

INOM DEN INTERNATIONELLA nykterhetsrörelsen kan vi hitta två olika förhållningssätt till pengars ursprung och sociala värden. IOGT England & Wales tar inte emot pengar som kommer från spel och lotterier med tanke på den möjliga, negativa kopplingen mellan beroende av spel respektive alkohol. Pengar från spel och lotterier skulle kunna underminera organisationens interna och externa legitimitet, resonerar IOGT England & Wales. I kontrast genererar IOGT-NTO i Sverige lejonparten av sina intäkter genom den egna spelverksamheten ”Miljonlotteriet”. Visserligen diskuteras lotteriverksamhet vid varje kongress, men med olika mekanismer rättfärdigas och legitimeras finansieringsformen. Exemplet visar att två organisationer inom samma rörelse kan komma fram till två diametralt olika förhållningssätt till spelpengar, beroende på vilken social mening de tillskrivs.

En vidare jämförelse mellan Läkare utan gränser och nykterhetsrörelsen visar att två olika förhållningssätt är möjliga i relation till pengars sociala värden. Läkare utan gränser och IOGT England & Wales är idealistiska och kategoriska medan IOGT-NTO i Sverige är mer pragmatiskt. Dessa olika förhållningssätt väcker frågor kring hur centrala ledare uppfattar organisationernas pengar och huruvida det går att påverka pengars sociala mening med hjälp av rättfärdigande och legitimerande mekanismer.

Ett exempel till. I ett MUCF-finansierat forskningsprojekt genomförde vi nyligen en longitudinell fallstudie av hur RFSU förhåller sig till och hanterar olika pengar. Vi fann bland annat att egna till synes ”friare” medel (i detta fall från den egna kondomfabriken samt ett förvaltningsbolag) används strategiskt som medel för att nå attraktiva offentliga medel – trots att dessa medel är öronmärkta och i den meningen ”ofriare”. I RFSU:s fall tycks paradoxalt nog den offentliga sektorns externa villkor ha bidragit till att skänka pengarna ett högre socialt värde, bortom deras nominella och monetära värden, vilket i sin tur bidragit till att främja RFSU:s nationella och framförallt internationella legitimitet.

RESONEMANGEN OCH EXEMPLEN ovan visar att ideella organisationer förhåller sig till pengars sociala mening. Ibland utan att vara riktigt medvetna om det, ibland ytterst strategiskt. Pengar från EU kan inte finansiera Läkare utan gränser. Lotteripengar kan finansiera IOGT-NTO i Sverige men inte IOGT England & Wales. Och friare pengar från RFSU:s företagsverksamhet används för att få tillgång till ofria offentliga medel.

Låt oss avslutningsvis återvända till frågan Vad har ni för värden på kontot egentligen? Vi hoppas att svaret – bortom belopp, grad av diversifiering och öronmärkning – fortsättningsvis också rymmer ett resonemang om vilka sociala värden pengarna på kontot representerar. Vi välkomnar ett fördjupat samtal om hur dessa värden kan användas strategiskt för att främja organisationens inriktning och långsiktiga framgång.

Susanna Alexius och Ola Segnestam Larsson är båda organisationsforskare vid Score, Handelshögskolan i Stockholm och Stockholms universitet. Skribenterna är aktuella på Idealistas Förlag med en bok om målstyrning som utkommer i slutet av våren 2017.

Läs mer om pengars värde:

Boltanski L. and L. Thévenot. (2006). On Justification: Economies of Worth. Princeton University Press.
Cowan, R. and M. J. Rizzo. (1995). Profits and Morality. Chicago: The University of Chicago Press.
Zelizer, V. (1994). The Social Meaning of Money. Pin money, paychecks, poor relief, and other currencies. New York: BasicBooks.

Fem år och några gråa hår senare, av Gabriel Ehrling

18 januari, 2017 - nr 22 Humor

I december förra året firade vi att Kurage nu har funnits i fem år. Detta gjorde vi genom att bjuda in till ett samtal om ledarskap och humor, ett riktigt kafferep med tårta och kakor och en gemenskap där några av civilsamhällets ledare testade på nya utmaningar: att stå-uppa. Något de gjorde med bravur. Bilderna är från det arrangemanget och här är Gabriel Ehrlings text, från senaste numret, om Kurages fem första år:

Som så många andra idéer föddes den om Kurage ur frustration: I åratal hade det talats om betydelsen av att samla det civila samhället kring påverkansarbete i gemensamma frågor, debatt och erfarenhetsutbyte. Erik Wagner (Kurages nuvarande redaktör) och jag hade då nyligen grundat Idealistas Förlag och bland de högtflygande planerna på ritbordet fanns den om en tidskrift för ledare i ideella organisationer. Vi kunde förstås ha argumenterat att sociologisk forskning gång efter annan visat att tidningar och tidskrifter genom historien haft en avgörande betydelse i skapandet av gemensamma identiteter av det snitt så många nu eftersträvade att åstadkomma i det svenska föreningslivet. Men det visste vi ärligt talat inte då. Vi tyckte mest att det verkade roligt att starta en tidning.

Vi insåg dock snabbt att vi inte skulle klara av detta själva. Idealistas Förlag var vid den tiden inte mer än en samling idéer och månskensarbete på kvällar och helger. Och man behöver i en sådan här tidskrift tack och lov inte sticka under stolen med betydelsen av organisationer för att förverkliga idéer!

Panelsamtal som arrangerades av IDEELL ARENA, en av våra samarbetspartners.

För så är det: Utan tankesmedjan Sektor3 hade det aldrig blivit något av med Kurage. Idén om en tidskrift hade legat kvar där på ritbordet. Många personer i Sektor3:s nätverk kom att bli inblandande de där första skälvande åren med Kurage. Ett alldeles särskilt tack ska dock riktas till Sektor3:s dåvarande chef Hanna Hallin, som tillsammans med undertecknad åtog sig redaktörskapet för tidskriften, och tankesmedjans kommunikationsansvarige Gustav Edman, som såg till att få styrsel på konceptet. Hit räknas också formgivaren Kalle Magnusson (Studio Pop) som gav Kurage dess uppmärksammade och prisnominerade utseende. Dessa människor – ja, dessa vänner! – gjorde det som är helt avgörande för alla goda idéer: De gjorde den till något större och gav den eget liv. De är därför Kurages grundare lika mycket som Erik Wagner och undertecknad.

Efter intensivt arbete föddes så idétidskriften Kurage sensommaren 2011 med ett första nummer om idéburen skola. Initialt vågade vi – vare sig ekonomiskt eller arbetsmässigt – knappt titta bortom nästa pressläggning. Men på något sätt gick det. Numret om idéburen skola följdes av nummer om professionalisering i civilsamhället, civilsamhällets roll i konfliktsituationer och slutna sällskap och hemliga rum. Jag minns känslan därefter: Herregud, hade det redan gått ett år?

Det nummer av Kurage du håller i handen är det tjugoandra i ordningen. I sig är detta bevis på att det var värt det. En tidskrift har nämligen syftet att bli läst, och den dagen det inte längre finns några läsare så finns det heller ingen tidskrift. Och så kan det ju vara: De saker tidskriften ska diskutera kanske inte längre är relevanta.

Mingel och kafferep pågår!

För Kurages del är det i stället fler som läser den nu än det någonsin varit. Och betydelsen av att diskutera frågor som rör civilsamhället har om något ökat sedan tidskriften grundades. Detta dels då civilsamhällets egna utmaningar i termer av ledarförsörjning och finansiering blivit än tydligare. Dels då förväntningarna – eller kanske förhoppningarna – från stat, kommuner och landsting om vad föreningslivet kan åstadkomma för samhället i stort tilltagit ytterligare. Också när det gäller forskning som rör civilsamhället – som alltid haft en viktig funktion i Kurage – görs det i dag långt mer spännande saker som förtjänar att diskuteras.

Gabriel Ehrling och Erik Wagner från Kurage tar selfie med några från Studieförbundet Vuxenskolan, en av våra samarbetspartners.

Avslutningsvis måste jag tacka några ytterligare: Det allra första redaktionsrådet bestående av Karin Bruce, Anders Eriksson, Malin Gawell, Sanna Rayman, Anders Rönmark och alla de som har haft eller har den rollen idag; dåvarande Sektor3:s medlemsorganisationer som var avgörande i att sprida tidskriften när den grundades och som vid tankesmedjans nedläggning skickade med en grundplåt till tidskriftens framtida finansiering då utgivningen helt övertogs av Idealists Förlag; tidskriftens långvariga redaktör Cecilia Elmqvist som för ett år sedan lämnade stafettpinnen vidare. Och så ett särskilt tack till Ideell Arena, Studieförbundet Vuxenskolan och LSU – Sveriges ungdomsorganisationer, som i dag utgör samarbetspartners i arbetet med Kurage, vilket innebär att de hjälper till att sprida innehållet genom ett stort antal egna prenumerationer och som medarrangörer till Kurages seminarier.

Fortsätt att läsa och diskutera Kurage! En idétidskrift har aldrig syftet att man ska hålla med om allt som skrivs, utan se det i stället som underlag i formandet av en egen uppfattning.
Tack för de fem år som nu gått! Jag är övertygad om att det finns idémässigt underlag för åtminstone fem år till.

Gabriel Ehrling var redaktör för Kurage 2011-2013 och är styrelseordförande i Idealistas Förlag. Till vardags arbetar han som ledarskribent på Dalarnas Tidningar.

Foto: Brit Stakston

Vi har funnits i fem år tack vare våra prenumeranter! Vill du också läsa Kurage och bidra till ett större samtal om civilsamhällets framtid? Fyll i här nedan. 250 kr för ett år och då kommer fyra nummer i din brevlåda.

Samtalet: ”Allt ryms liksom inte i en fyrfältare”

27 november, 2016 - nr 21 För vem? Av vem?

Vilka är vi i vår organisation och för vilka är vi till? Handlar det om självorganisering där medlemmarna eller de aktiva gör insatser för att stärka sig själva eller sin egen grupp eller engagerar vi frivilliga för att göra en insats för de allra mest utsatta?

Hala Mohammed, ordförande för Röda Korsets Ungdomsförbund samt vice ordförande för Svenska Röda Korset (SRK) och Maria Alsander, verksamhetsledare på Volontärbyrån träffar Kurages redaktör Erik Wagner och landar i att det är svårt att kategorisera engagemang och verksamheter.

Erik: Vilka är ni till för?

Hala: Röda Korsets Ungdomsförbund har funnits som organisation sedan 1921 och sedan 1996 bröt vi oss fria från Svenska Röda Korset och är idag självständiga. Det var för att vi ville jobba av, för, med unga. Vi är till för dem vi bedriver verksamhet för, men också för oss själva.

Erik: Vilka är Svenska Röda Korset till för?

Hala: Röda korset-rörelsen är global och det handlar oftast om de mest utsatta. Det finns inte specifika grupper vi ska jobba med. Vi har en slogan som är ”ingen ska lämnas ensam i en katastrof” – det är det vi strävar efter oavsett hur man för stunden definierar katastrof. En katastrof kan ju vara att vara gammal och ensam. Vi är till för alla som behöver oss. Vi har över 900 lokala kretsar som har väldigt bred verksamhet. Det de får centralt stöd för just nu handlar väldigt mycket om migration. Då handlar det om hela kedjan från läxhjälp, språkträning, hjälp med asylärendet, familjeåterföreningen och för vissa, återvändandet. Det finns cykel- och simskolor och allt vad man kan tänka sig.

Erik: Vilka är det som använder sig av Volontärbyrån?

Maria: Till Volontärbyrån söker sig väldigt många som aldrig tidigare engagerat sig frivilligt. Personer som aldrig varit i en förening eller så. Merparten av dem är unga. I våra undersökningar lyfter många volontärer upp vikten av att göra skillnad för andra. Men även föreningens syfte och mål kommer mycket högt upp. Jag tolkar det som att människor vill se sitt engagemang i ett större sammanhang. Värdegrund och idé är viktigt.

Hala: Majoriteten hos oss är nog engagerade för att göra en insats för andra men jag brukar vara tydlig gentemot de frivilliga jag träffar att den dagen då de känner att de själva inte får ut något av insatsen så gör de nog ett sämre arbete. De som tänker att ”nu kommer jag och är den goda samariten och ska stötta alla andra” – det syns ju väldigt tydligt om det är en sån typ av frivillig.

Erik: Vad händer med en sådan då?

Hala: Sådana kan krocka lite med verksamheten. Vi försöker jobba med att blanda frivilliga och deltagare i större utsträckning och där en del deltagare peppas till att skapa egna kretsar och själva bli frivilliga. Vi försöker jobba med att personer som bor i det allmänheten skulle kalla i utsatta områden är de som själva ska vara frivilliga och deltagare och inte att någon ska bussas 40 minuter till Rinkeby för att hjälpa till med läxor i två timmar.

Maria: Vi är ett första steg in och sen är det ju upp till alla mottagande organisationer att definiera och vara tydlig med vilken slags verksamhet man har och vilken roll volontären har i det. Vad har organisationen för värdegrund? Hur tänker de? Vill man att personen ska bli medlem eller är det underordnat? Det kan vara jättesvårt att hitta in i ett engagemang om man inte känner till föreningsliv, har kontakter och sånt. Man vet inte vad man kan göra och var. Jag tänker att många av dem som ville göra en insats i höstas också ville manifestera och vara en del av ett inkluderande samhälle där alla ska vara välkomna, utöver själva den konkreta insatsen. Det är svårt att kategorisera en människas engagemang.

ENGAGEMANGETS SOCIALA DIMENSION

Hala Mohammed

Hala: Jag har tänkt en hel del på detta och förändrat min syn på frivilligheten. När jag var lokalföreningsordförande för ungdomsförbundet i Malmö blev jag skitförbannad när personer kom och var frivilliga i bara några månader. I och med att vi jobbade med barn så funkar inte det att personer kommer och går. Vi införde en rutin att man fick ett intyg först efter ett år. Genom det ville vi skydda dem vi stöttar. Förr var jag också hårdare i min syn på SRK:s alla kretsar och tänkte, vad gör de egentligen? De träffas ju bara och fikar! Men efter många många samtal med alla fantastiska äldre inom organisationen inser jag att verksamheten i sig spelar jättestor roll för dem. Uppdraget kanske inte alltid är att de ska stötta andra utan att de stöttar varandra. Det skapar också en frustration mellan generationer. Ska vi fika och ha trevligt när världen brinner?

Erik: Är det svårt att få förståelse för att deras gemenskap leder till något gott?

Hala: Ja, man får benämna det för vad det är även om det är svårt. Jag tror inte riktigt att de ser sig själva som utsatta. De är ju där för att de vill hjälpa andra. Det är svårt att peka på äldre och säga ”du behöver hjälp, du är ju utsatt”.

Erik: Kan det inte handla om att vara stolt för den sociala gemenskap som en del kretsar skapar? Att den är viktig, oavsett vilka som deltar?

Maria: Föreningsliv är ofta ett bra sätt att inte vara ensam och det är ju detsamma inom Röda Korset på många sätt. Du kan uttrycka att du hjälper och stödjer andra men det är samtidigt ett sätt att bryta sin ensamhet eller vad det kan vara.

Hala: När jag flyttade till Malmö kände jag ingen så det första jag gjorde var att kontakta Röda Korset där, så jag kan ha förståelse för det. Men jag såg nog aldrig mig själv som ”utsatt” eller vad man ska säga.

Erik: Kan retoriken sätta käppar i hjulet här? Att ni ofta hittar ert engagemang hos ”de mest utsatta” men att du givetvis inte kände dig utsatt när du flyttade till Malmö och ville hitta ett sammanhang?

Hala: Jo, men det var inte därför jag gick dit. Jag skulle inte säga att jag knackade på Röda Korsets dörr för att jag var ensam, men det bidrog till en gemenskap.

Maria: Gällande den sociala dimensionen av ideellt engagemang, som förekommer i nästan alla ideella uppdrag tror jag att Volontärbyrån kan spela en viktig roll. Det kan vara ganska läskigt att ge sig in i nya grupper. Att då komma in i ett sammanhang med en tydlig uppgift kan vara lättare än att till exempel gå till Röda korset och bara ”här är jag”. Sen växer man förhoppningsvis in i något.

Erik: Vilka organisationer använder sig av Volontärbyrån?

Maria: Vi lockar många organisationer med social inriktning, som både jobbar med konkret verksamhet men också politisk påverkan. Men du hittar alla typer av verksamheter. Från internationell vänskap till den lilla föreningen som jobbar med att det ska finnas en cykelväg exakt på ett visst ställe. Det är ju blandningen som är rolig och viktig. Det är ju underbart när föreningen lyckas hitta någon via oss som vill engagera sig för den där cykelvägen.

BEGREPP OCH IDÉER

Maria Alsander

Hala: Röda korset har börjat efterfråga volontärer. Teorin är att svenskar inte förstår begreppet frivilliga, enligt någon slags undersökning. Men ungdomsförbundet har valt att ha kvar begreppet frivillig. Vi har det i våra styrdokument, vi är en frivilligorganisation, det är en del av vår identitet.

Erik: Det finns ju en del professorer som menar att det faktum att ni en gång i tiden valt att heta Volontärbyrån är det ultimata tecknet på att hela civilsamhället håller på att amerikaniseras.

Maria: Haha, ja det är ju att ge oss en gigantisk betydelse. Men när jag insåg vad vissa begrepp betyder för en del var det rätt omvälvande. Jag fick gå hem och bara ”Hej alla, vi måste prata om det här volontärbegreppet, det finns uppenbarligen jättestora laddningar i det”. Som nyanställd var det något nytt för mig. Vi har landat i att organisationerna själva måste vara tydliga med vilka begrepp de använder. Vi driver inte frågan om att alla ska använda begreppet ”volontär”.

Erik: Begrepp uppstår ju i samtalet inom organisationen men det händer väl också att ni blir påklistrade begrepp och tolkningar av dem. Jag tänker på begrepp som välgörenhet, volontärskap och andra begrepp som har sina rötter i mer anglosaxiska länder.

Hala: Jag hatar det här begreppet välgörenhet, jag får ont i magen av det. Ingen inom ungdomsförbundet skulle säga att vi jobbar med välgörenhet. Däremot kan säkert en hel del utanför organisationen se oss som en välgörenhetsorganisation. På intranätet lyftes till exempel en fråga om varför SRK var klassat som välgörenhet på Facebook. Troligtvis fanns det inga andra vettiga alternativ men det skapade irritation.

Maria: Välgörenhet associerar jag med medlidande och att det finns en risk för en kränkande relation mellan två parter.

Hala: Även om stora delar av vår verksamhet ibland handlar om att upprätthålla liv och verkligen vara ett stöd för personer som är utsatta så skulle jag inte kalla vår verksamhet för välgörenhet. Jag är bara så anti det begreppet. Våra frivilliga i Syrien är ett bra exempel. Ofta får de hjälpa personer som de är likställda med. Personer som är lika gamla, har samma bakgrund och ibland gått i samma klass som. Välgörenhet är mer när Väst kommer in med pengapåsar och ger till byar i Afrika – den tanken.

Maria: Och kanske inte heller med en tydlig önskan om förändring. Långsiktigheten finns inte heller i begreppet. Lite godtycklig hjälp.

Erik: Men ordet välgörenhet poppar upp lite överallt numera.

Maria: Postkodslotteriet använder väl begreppet ”marknadsdriven välgörenhet”?

Hala: Ja, vi får pengar från dem.

Erik: Bråkar vi för mycket över begreppen och perspektiven?

Hala: Jo, men det handlar också om prioriteringar. Om det bara är diskussioner om begrepp är väl en sak men många i civilsamhället har begränsade resurser och då har vi inte alltid råd att göra allt. Om vi har pengar till en kampanj och där valet står mellan om vi vill få nya medlemmar eller nya frivilliga då blir ju det viktigt.

Erik: Ja, där blir det ju ett vägval i vilka som är viktigast och vilka etiketter vi sätter på grupperna så att vi ska kunna prata om just prioriteringar.

Hala: Medlemskapet i Röda Korsets Ungdomsförbund ger dig rent krasst inte så mycket. Det är de frivilliga som driver runt verksamheten. Vi hade ett bra samtal om det internt och landade i att antalet medlemmar spelade stor roll i vårt politiska påverkansarbete och gentemot bidragsgivare, till exempel staten. De bidrar såklart till mycket och deras medlemsavgift betyder mycket. Det finns en kraft i ett stort antal medlemmar.

Maria: Ger medlemmarna en legitimitet till organisationen?

Hala: Ja, det kan man säga och det ger ju i sig er frivilliga. Så samtal om begrepp kan vara bra men samtidigt får det inte hämma kampen. Det finns ofta en värdering i olika människors engagemang. Hur värderar man medlemmar kontra frivilliga? Är det konstruktivt att ens värdera det? Förr tänkte jag att CV-jägare, som bara vill ha en merit med sig, inte var mycket att ha men jag har insett att de gör ju också väldigt bra insatser. Gör den sitt frivillighetsuppdrag i syfte att främja sig själv så är väl det också bra.

Maria: Vi har faktiskt frågat om det där i våra undersökningar och det är väldigt få som söker sig till ideella uppdrag för att själva få en merit med sig. Det kommer väldigt långt ner på skalan. Det är på ett sätt intressant eftersom vi når väldigt många unga som man kan tro vill ha tydliga ideella meriter för att söka sig vidare inom arbetslivet.

Hala: Det är väl bra?

Maria: Ja, eller hur man nu ska se på det.

Erik: Jag har ändå en väldigt stark känsla av att vi är inne i en trend där service- och utförarorganisationer får mer uppmärksamhet. Det är anställda och volontärer som gör insatser snarare än medlemmar. Man jobbar för andra med konkreta insatser snarare än att stärka sig själva. Antalet stiftelser ökar rejält, för medlemsinflytande verkar krångligt. Kan ni känna igen er i det?

Maria: Jag tycker det är svårt att tolka samtiden när man mitt upp i den. Frågan är från vilken tid man ska jämföra sig själv med för att det ska vara relevant?

Hala: Sen är frågan om det inte går att jobba för en utsatt grupp och samtidigt vara inkluderande och stärka sig själv. Jag är osäker på om det finns ett motsatsförhållande.

Maria: Det är många organisationer som både jobbar med akut stöd och en långsiktighet. Sen kan det vara olika metodval i att till exempel organisera stödgrupper för personer som kommer ut ur fängelset eller att de själva organiserar sig och stöttar varandra.

Hala: Jag har ett exempel från kretsen i Forshaga där massor av röda korsare varit på asylboendet och haft en rad olika verksamheter. Nu är det många av dem som fått uppehållstillstånd och sitter i styrelsen för kretsen. Vi och Dom har som begrepp spelat ut sin roll här.

Maria: Det handlar ju också om synen på volontären. Vi har haft kontakt med en hel del

nyanlända personer från Syrien som vill hitta ett sammanhang och göra en insats. Då försökte vi hitta en lämplig organisation utifrån deras kompetens och engagemang. Människor vill bli tagna i anspråk. Det finns ju faktiskt ganska starka bilder av hur en volontär ska se ut. Lite Vi hjälper Dom.

Hala: Vi hade två syrier som kom nyligen och hade varit aktiva i Röda halvmånen, välutbildade och kunniga och de hörde så klart av sig till sin krets där de hamnade i Sverige. I det fallet mötte inte organisationen upp, men nu har de engagerat sig själva och har fantastisk verksamhet. Det sätter också fingret på hur svårt det kan vara att se varandra, även om man tillhör samma rörelse. ”Mottagandet” är ett så passivt ord. De kommer hit och vi ska ta emot dem.

Maria: Det är inte så lätt att kategorisera ett väldigt brokigt civilsamhälle. Det är svårt se på en verksamhet och sätta en etikett. Kategorier funkar inte för mig. Vilken verksamhet är enbart bara ”för dom” och vilken är enbart självorganisering? Allt ryms liksom inte i en fyrfältare.

ERIK WAGNER är redaktör för Kurage.
Foto: Kristoffer Hellman.

Prenumererar du på Kurage? Om inte kan du få fyra nummer hem i brevlådan under ett helt år för endast 250 kr! Fyll i formuläret här nedan!