Sökresultat för: erik amnå

När tilliten prövas – sex dygder av Erik Amnå

31 mars, 2020 - nr 35 Klimat

anatomical heart

Ökande populism och krympande utrymme för civilsamhället är frågor som idag står på fler och fler organisationers dagordningar. Nu är hög tid att reflektera över civilsamhällets roll för att bevara och utveckla demokratin. Här återger vi Erik Amnås anförande från Ledarskapsarenan, som arrangeras av Ideell Arena, i Sånga Säby, 30 januari 2020.

Ibland längtar man alldeles särskilt efter ett planerat möte. Så har jag känt inför dagens möte med er. Jag har nämligen en fråga som jag brinner för att få dryfta med just er för att ni måste sitta på svaret. 

Jag måste väl ha varit femton1 när jag höll mitt första anförande för ledare inom civilsamhället. Det var i Leksands missionskyrka, på en distriktssamling för barn- och ungdomsledare inom SMU. Temat var kristen tro och politik. Argumentet gick, som ni anar, ut på att det var varje kristens plikt att engagera sig i samhällsutvecklingen. 

Alltsedan dess har jag i så gott som varje föredrag betonat engagemangets, folkrörelsernas, sedermera civilsamhällets betydelse för demokratiutveckling, allra kraftigast manifesterat genom den parlamentariska Demokratiutredningen år 2000. Vi föreställde oss att vi skulle få se mer av självbestämmande, egenmakt och självstyrelse i den svenska demokratin genom ett stärkt civilsamhälle. Nu tvingas vi något besviket konstatera att så inte blev fallet särskilt ofta. Samråd och överenskommelser kom förvisso till stånd och det är bra. Men maktfördelningen ruckades inte. Medborgarna kan bara svårligen och undantagsvis identifiera sina organisationer som bemäktigade arenor för självstyrelse. Mer underleverantörer, samverkanspartners och i någon utsträckning som alternativa utförare. Jag är däremot mer tillfreds med att organisationerna, inte minst de kyrkliga som står nära mig, hittills ändå har lyckats markera sin självständighet bättre än jag hoppades. 

Mer än jag insåg som femtonåring i Leksand eller femtioåring i Demokratiutredningen behöver civilsamhället utveckla sin demokratiska identitet. Inte bara eller främst som röstbärare. Det svenska civilsamhället är inte bara beroende av den svenska demokratin med alla dess friheter och rättigheter. Utan i lika hög grad gäller det omvända: den svenska demokratins utveckling är beroende av det svenska civilsamhällets uthålliga kamp för att bevaras och fördjupas. Alldeles särskilt i en samtid som uppvisar så många tendenser till att tämja, begränsa och avleda den fortsatta utvecklingen av den svenska demokratin. Även globalt ser vi tydliga tecken på att den demokratiska utvecklingen försvagas. För första gången sedan den brittiska tidskriften Economist började mäta demokratins styrka sjunker siffrorna globalt med Sydamerika och Afrika söder om Sahara som de främsta sänkena, men även i Turkiet och Georgien går det bakåt liksom i till exempel Hong Kong och Kina. Å andra sidan stärks demokratin i länder som Etiopien, Armenien och Thailand. 

Vi trodde att demokratins största hot var diktatur. Nu inser vi att tyranniet inte är beroende av någon militärklädd tyrann som en tisdagskväll tar över Aktuelltstudion för att visa hur hans stridsvagnar tillskansat sig makten över Riksdagen, Rosenbad, DN och SvD. Inte heller består det stora hotet av nyanlända, läs muslimer, som Europas högerpopulister påstår. Det är i stället populismen själv som utgör tyranniets vägröjare och det allra största demokratihotet. Mer framgångsrikt än något annat politiskt parti är det populisterna som går fram i vår tid; nära 60 miljoner röster i Europavalen, 20-25% av européerna har hört och uppskattat deras analyser och lösningar av de framför allt fyra samhällsproblem som vi alla kan notera: Mångfalden, marginaliseringen, mobiliteten (ständigt omförhandlade politiska lojaliteter och identiteter) och misstron.2

Vi trodde demokratin var här för att stanna. Men vi bortsåg från den så kallade termostateffekten.3 Ju mer autokratiskt samhället är, desto hetare är engagemanget för en demokratisk utveckling. Men ju mer demokratiskt samhället är, desto svalare blir engagemanget för demokratin. Civilsamhället kan inte ta den svenska demokratin för given. Det kan låta alarmistiskt och dystopiskt. Jag har vänligen blivit uppmärksammad på att tonen i mina anföranden genomgått en märkbar förskjutning åt det hållet, från att ha varit om inte äppelkäck så i varje fall långt mer optimistisk om den svenska demokratins framtid. 

Igår nåddes jag av en Rädda Barnen-annons som fiffigt och smart ställer den fundamentala frågan: Vilka hållbarhetsmål kan vi hjälpa ditt företag att nå?

Idag vill jag lyfta fram en av dessa överlevnadsfrågor till er, här församlade passionerade och smarta civilsamhällesledare: Vilka slags demokratimål kan ni hjälpa Sverige att nå? Jag tror att era svar på den frågan bär på fröet till er respons på den bristande tillit som statliga myndigheter, regioner och kommuner nu visar er i talet om er liksom i anslagen till er. 

För det är vad jag ytterst riktigt längtat till att få prata med er om: hur stark är den demokratiska medvetenheten, strukturen, men inte minst kulturen i era organisationer? Skulle du säga att ni har blivit mer eller mindre beroende av staten? Nu är ni visserligen ledare, här tillsammans med ledare för i viss mån konkurrerande organisationer, så jag är medveten om att jag inte helt kan ta era svar för givna. 

Jag är uppriktigt nyfiken men känner mig också oroad. Vi kan inte räkna med att få behålla våra friheter om vi inte är beredda att till och med dö för dem. Som historieprofessor vid Yale, Timothy Snyder skriver i sin lilla bok Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet.4 Köp den och ordna en studiecirkel om den i era förbundsstyrelser! Jag vill ge några aptitretare genom att ta fasta på våra gemensamma lärdomar av 1900-talet. Den är en liten medborgarlära. Men jag vill göra om några av dem till ett utkast till sex etiska riktmärken eller dygder för att precisera och förtydliga civilsamhällets demokratiska identitet. De dygder som jag vill testa på er är: 

  1. Lyd inte i förväg!

Nästan alla auktoritära regimer får sin makt utan tvång, säger Snyder. Ofta tänker man framåt och försöker föregripa vad en mer repressiv stat kommer att kräva, och går med på det utan att bli tillfrågad. Så annorlunda uttryckt ger man upp och anpassar sig i förtid. Ni vet som Wolf Biermann skriver i visan: De ger sig utan strid. Men vänta tills ni i så fall måste leva efter de nya reglerna. Ta vara på friheten så länge det går – till dess att de nya demokratikriterierna införlivas i förordningarna. 

  1. Försvara institutionerna! 

Civilsamhället ska vara tummen i ögat på makten. Men det är också sant, att rättsstatens och demokratins institutioner behöver vår hjälp. De är inte oföränderliga. Det krävs endast 14 månader för Sveriges riksdag att efter ett mellanliggande extraval dramatiskt försvåra våra friheter (utom religionsfriheten). Populismen är inte bara eller främst främlingsfientlighet. Den är en urholkning av den liberala demokratin genom dels sin idé om ett enhetligt folk som endast de själva kan representera gentemot en ohederlig och moraliskt förkastlig elit. Dels genom sin kamp mot självständiga individer och institutioner med rättigheter och friheter. Hur skulle det se ut om en av era organisationer väljer en favvo bland våra institutioner och försvarar deras självständighet: en myndighet, en domstol, en lag, en tidning, en forskargrupp? Ex: religionsfriheten – studieförbundsfamiljens lågmälda för att inte säga närmast ohörbara solidaritet med en sina minsta syskon, Ibn Rushd ställer frågan om inte värnet om det egna skinnet är en grov felbedömning med djupt suboptimerande följdverkningar.5 Säger det något om en villkorad släktkänsla i civilsamhället? Den håller i medvind. Men var finns det när vindarna vänder, som nu? 

  1. Var modig!

Vad händer om ingen spelar med? Undrade Václav Havel. Kom ihåg Rosa Park! uppmanar Timothy Snyder. Och just denna eftermiddag när John Le Carré tar emot Olof Palme-priset, kan vi inse betydelsen av enskilda människors mod för att avslöja och bryta ett djävulskt, orättfärdigt mönster men också för att ingjuta hopp på det gemensamma handlandets möjligheter. För i det ögonblick du statuerar ett exempel är förlamningen i status quo bruten och andra följer i dina spår. Det är väl det vi menar med förebildlighet, det vill säga ledare på olika nivåer som inte reflexmässigt gör som alla andra utan som också lever de värden organisationen säger sig hålla för heliga. Var modig! Men lova bara vad ni kan stå för. Påminn varandra om att demokratin är ung, skör och ett våghalsigt experiment. Många upptäcker det nu, litet sent, vad som kan hända när makten läggs i folkets händer. Exempel: Folkbildningen är ett högriskprojekt . 

  1. Håll yrkesetiken högt!

Tidigare har jag ofta berömt våra ideella organisationer för att de erbjuder en kompensation för de arbetsmiljöer som inte låter medarbetarna blomma och skina där. En genom hela arbetsveckan hunsad kontorist blir en älskad scoutledare varje tisdag klockan 18.00 till 19.30. Men poängen här är att livet i civilsamhället i sina allra bästa stunder hjälper medlemmarna och andra att hålla fast vid de normer och regler som håller yrkeskårerna samman. Men jurister, präster, läkare med flera svek sina ideal och föll till föga som operatörer i det nazistiska förintelsemaskineriet.

  1. Var aktsamma om språket!

När Trump talar om The people menar han somliga, inte alla människor. När han beskriver mötena med andra talar han om att vinna, etc. stå emot det förråande, förenklande, klichéartade och nedsättande språket. Se den du vill prata med i ögonen och använd ord som uttrycker nyfikenhet, respekt och vilja att lyssna. Ta ansvar för ditt twittrande. Se till att satsa ordentliga resurser på undersökningar som ger en robust grund för ditt agerande. Ett exempel från min ovan nämnda undersökning av det muslimska studieförbundet Ibn Rushd.6

  1. Ta ansvar för den representativa demokratin!

I stället för att förslappas, skapa mötesplatser med okända och annorlunda. Gå in i politiken. Dana demokrater. Inspirera till arbete i och respekt för den representativa demokratin så att några av era egna går in i de beslutande församlingar som stiftar lagarna. Träna medlemmarna i att förstå motståndarsidan och undergräv därigenom polariseringen. Exemplet: Initiativet från ett antal näringslivsledare: Politikerskolan Höj Rösten.7

Ja, så kunde jag fortsätta. Och så skulle jag vilja att ni fortsätter för att slipa ert demokratibidrag så att ni inte faller undan för en snålare och mer instrumentell styrning. Så att ni utöver den mer omedelbara och uppenbara nyttan förklarar ert existensberättigande. Vi lever ännu i ett samhälle med en generös uppsättning friheter och med ännu generösa civilsamhällesanslag. 

Men med en växande populism är de livsviktiga villkoren hotade. När den offentliga makten inte riktigt går att känna igen utan tycks byta skepnad. När det organiserade civilsamhället avhånas som en del i en avlägsen elitpakt med rakt motsatta strävanden och intressen än det Folk som populisterna påstår sig företräda. Nu ger de allt för demokratins majoritetsprincip. Men inget för mångfald eller självständiga institutioner. Därför vore det tragiskt om organisationers autonomi är beroende av statssubventioner. Som den amerikanske slaverimotståndaren Wendell Philipps sa en gång: ”Evig vaksamhet är frihetens pris”. Och fortsättningen löd: ”Frihetens manna måste samlas in varje dag, annars ruttnar den”.8

 

Erik Amnå är professor emeritus i statskunskap vid Örebro Universitet. Han har bland mycket annat varit huvudsekreterare för Demokratiutredningen (SOU 2000:1) och är senior advisor för Höj Rösten Politikerskola. Erik nås på erik.amna[a]oru.se.

 

Välkommen att prenumerera på Kurage.

 

 

Referenser

1 Den åldern har för övrigt visat sig vara en mycket viktig tid för det politiska (o)intressets utveckling. (Amnå, Ekström och Stattin (2016) Ungdomars politiska utveckling. Slutrapport från ett forskningsprogram av. Stockholm: Riksbankens Jubileumsfond)

2 Eatwell, R., & Goodwin, M. (2018). National populism: The revolt against liberal democracy. Penguin UK.

3 Claassen, C. (2020). In the Mood for Democracy? Democratic Support as Thermostatic Opinion. American Political Science Review, 114(1), 36-53.

4 Snyder, Timothy (2018) Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet. (Stockholm: Albert Bonniers förlag).

5 Amnå, Helander och Settergren (2019) När tilliten prövas. En studie av studieförbundet Ibn Rushds samhällsbidrag (Stockholm: Folkbildningsrådet).

6 Ibid, sid 21.

7 www.hojrosten.se

8 Snyder, a a, sid 14 f

 

 

Anonym humor om civilsamhället verkar vara en grej, av Erik Wagner

23 januari, 2017 - nr 22 Humor

I en källare på ett café i Stockholm möter jag två personer som producerar anonym humor om ideella organisationer och engagemang. Jag utgår från att det finns två reaktioner på den meningen. På twitterkontot @ungideell kan du botanisera bland små träffsäkra och fyndiga betraktelser från det unga föreningslivet. Här kan du läsa Kurages första anonyma intervju!

Berätta, vad är det ni gör egentligen?
A: Vi driver ett skämtkonto på Twitter där vi beskriver erfarenheter från det unga civilsamhället. Vi försöker beskriva vanliga och allmänna situationer som så många som möjligt känner igen sig i.
B: Vi försöker beskriva det som ”din förening”. Oftast beskriver vi en situation och illustrerar den med en emotiongif (en rörlig bild som visar en känsla ofta från populärkultur, reds adm). En bild säger mer än tusen ord och en gif brukar ju vara cirka femton frames…
A: Humorn är så klart det centrala, vi ville testa och se om vi kunde vara roliga, men det är också ett bra verktyg för att problematisera företeelser och lyfta upp en del problem som finns i organisationer.
B: Vi har märkt att folk har pratat om kontot, särskilt när man lyfter en del stigman eller problem som kan förekomma. Det är många som inte vågar prata om det, att det inte går att ifrågasätta normer, traditioner och till och med stadgar. Det kan vara lättare att retweeta en gif-bild på en gråtande dr Who när man är less på allting än att skriva det själv.
A: Många tror att man måste vara fett seriös hela tiden men genom humorn kan vi utrycka frustration eller igenkänning.

Vad har ni fått för reaktioner?
A: Alltså, alla älskar det!
B: Förutom en!
A: Haha, ja… men det känns som att de som kan relatera till kontot älskar det. Det finns ett engagemang och något som många kan relatera till. Jag gissar att det skapar en referenshumor som skapar en gemenskap. Vi har faktiskt försökt kolla lite vilka det är som följer oss och det rätt många partister, ungefär hälften. Många riksdagsledamöter, däribland Jonas Sjöstedt.
B: Sossarnas och Centerpartiets twitterkonton följer oss!

Vilka skämt är det som får mest reaktioner?
A: Det är olika. Det är väldigt svårt att avgöra vad som går hem. Men de omvända tips vi skriver om under #föreningstips är generellt väldigt populära.
B: Men skämt som ”När mötet är slut på utsatt tid” och så en överglad person på det går ju hem. Det är så ofta man inte håller tiderna.
A: Vi har undvikit att vara specifika, att peka ut särskilda organisationer eller företrädare. De gånger vi är specifika försöker vi alltid vara positiva.
B: Vi hade en tanke där vi skulle twittra roliga sammanfattningar om organisationer men det var svårt att göra det utan att göra generaliseringar. Det är inte alltid att de inom de utpekade organisationerna skulle uppskatta det.

Har det hänt att folk har blivit förolämpade?
A: Nä, inte alls. Vi har faktiskt bara fått en enda negativ reaktion. Haha, vi gjorde ett skämt om revisorer. Det verkar lurigt. Vi fick väldigt många seriösa mentions och en liberal debattör skrev något om att det är så det går om man ”inte har respekt för andras pengar”…

Vad spelar humor för roll i ert ideella engagemang?
A: Extremt stor roll! Det är få saker som ger mig energi som när jag kan sätta mig ner med en god vän som också är engagerad och vi bara snackar om all jävla skit. Allt som är frustrerande. Det blir ett sätt att ventilera och se mindre seriöst på det.
B: Verkligen. Att jobba värderingstyrt tar väldigt mycket energi. Du bryr dig väldigt, väldigt mycket. Det du kan skratta allra mest åt är det som är nära dig. Vi försöker twittra det som vi själva tycker är kul. Det finns egentligen inget djupare än så.

Men vad är det som är så roligt med det unga civilsamhället?
B: Jag vill tro att det unga civilsamhället jobbar med saker som inte funnits tidigare, med andra mål och andra metoder. Det är klart att det finns saker som är specifika för det unga civilsamhället och som därför är extra roligt internt, men många av våra skämt går nog hem även i äldre målgrupper.
A: Det unga föreningslivet är inte så gammalt och mossigt. Och sen är det helt enkelt där vi kommer ifrån. Det är en värld där vi finns. Det är något som vi två har gemensamt.
B: Ja, det gagnar nog oss att vi är vänner sen tidigare. Det har ju dykt upp liknande konton tidigare, med fokus på andra frågor eller andra humorgenrer men de blir inte lika långvariga som vi har varit. Ofta blir de också väldigt interna och specifika.

Ja, hur tänker ni kring det där? Vilka är målgruppen?
B: Målgruppen är väl alla de som sliter i sina ideella organisationer. Och som gillar gifar.
A: Troligtvis civilsamhällesnördar.
B: En stor del som identifierar sig med kontot identifierar sig genom sitt engagemang. De äter mat framför ännu ett styrelsemöte på Skype eller har suttit på för många kongresser med ordningsfrågor i ordningsfrågor och annat spännande.
A: Det är en hel del som pingar in sina vänner och styrelsekamrater med ”Minns ni när vi var med om det här?”
B: En tweet som fick stor spridning handlade om brist på förståelse från ”utsidan”, från dem som inte är föreningsaktiva.

Varför är ni anonyma?
B: Våra eventuella personliga varumärken spelar ingen roll.
A: Det kan till och med finnas en poäng i att ingen vet vilka vi är. En retweet handlar inte om att ta ställning för oss eller inte, utan mer att det var roligt det som stod. Jag hade nog också fått mer prestationsångest om folk visste vem jag var, att jag var tvungen att leverera mer.
B: Sen gillar jag tanken att vi ska försöka skriva utifrån att vi kan vara aktiva i vilken förening som helst.

Vad händer framöver?
A: Vi har landat i att vi inte kommer att avslöja vilka är i alla fall. Så vi rullar nog på ett litet tag. Det finns en tradition av anonym civilsamhällshumor som vi tog vidare och vi hoppas någon eller några tar över stafettpinnen.
B: Ja, och gör sin grej. Snapchat, en röstförvrängd podd eller något helt annat!
A: Mycket av det vi gör bygger vidare på whenyouworkincivilsamhallet som inspirerades av en amerikansk ”rörelse”. Vi jobbar ju också med reactionsgifs. Det borde finnas en möjlighet att utveckla memes väldigt mycket. Det finns ju mängder av tillfälliga internethumor-dagsländor att utforska. Roliga instagramfilmer skulle jag gärna vilja se, men de tar så lång tid att göra.
B: Vi hoppas att vi får skratta tillsammans med svenskt civilsamhälle länge.

 

Erik Wagner är redaktör för Kurage.

 

FAKTARUTA:

Här är några #föreningstips från @ungideell:

  1. Förlorar du en debatt? Yrka på att utreda frågan till nästa kongress så har nog alla motståndare slutat bry sig tills dess.
  2. Det är viktigt att bekräfta andra, säg därför i talarstolen att du håller med föregående talare och upprepa allt hen sade.
  3. Identifierat ett problem i din förening? Skriv en policy om det. Dokumentets magiska kraft kommer lösa det för all framtid.
  4. Impa på din styrelse genom att nämna strategi minst varannan mening. Förklaring behövs ej. Bra ord betyder bra organisation!
  5. Möten kan inte börja utan mötesledare, så som ordförande kan du i praktiken inte komma sent till styrelsemötena.

Läs deras flöde här: twitter.com/ungideell

Whenyouworkincivilsamhallet som de pratar om kan du läsa mer på whenyouworkincivilsamhallet.tumblr.com eller https://ideellasektorn.org.

 

 

Prenumera på Kurage genom formuläret här nedan. För 250 kr får du fyra nummer hem i brevlådan under ett år.

    *Obligatoriskt

    Ett tydligt »hur« samlar fler »varför«, av Erik Sillén

    19 februari, 2015 - nr 14 Tro, hopp och föreningsliv

    Scouterna samlar människor från flera olika religioner och med olika övertygelser. Vad verksamheten går ut på skiljer sig beroende var i Sverige och världen den bedrivs – det som är gemensamt är hur den bedrivs.

    De senaste åren har den svenska scoutrörelsen med sina dryga 70 000 medlemmar byggt om sin organisation i grunden. Från att ha varit fem nationella scoutförbund, med olika inriktningar och profiler, är Sveriges alla scouter idag medlemmar i samma riksorganisation. Syftena med förändringen är flera. Med den nya organsationen öppnas dörren för fler organisationer och nya idéer för scoutverksamheten. Att olika organisationer bedriver scouting och utvecklar verksamheten är dock inget nytt. Scoutrörelsen själv har dock inte riktigt förstått styrkan i det. Förrän nu.

    Scouting handlar om att göra unga människor redo. Redo för livet. Det handlar om att möta, förstå och leda andra människor, men kanske viktigast av allt: att möta, förstå och leda sig själv. Vad verksamheten går ut på skiljer sig beroende var i Sverige och världen den bedrivs – det som är gemensamt är hur den bedrivs. För att kallas scouting behöver verksamheten bygga på scoutmetoden. I Sverige definieras scoutmetoden som sju pusselbitar: scoutlag och scoutlöfte (värderingar), patrullen (den lilla gruppen), Learning by doing, lyssnade och stödjande ledarskap, lokalt och globalt samhällsengagemang, friluftsliv och symboliskt ramverk (skapa gemenskap, sammanhang och tillhörighet genom symboler och ceremonier). Att det som förenar bygger på »hur« snarare än »vad« ger scoutrörelsen unika möjligheter att samla människor över gränser, såväl nationella som religiösa och politiska. Rörelsen, bildad i det viktorianska England och sedan spridd över världen, består exempelvis idag av en majoritet muslimer.

    Scoutrörelsen i världen sträcker sig över alla världsreligioner och organiseras i två världsomspännande organisationer, WAGGGS, World Association of Girl Guides and Girl Scouts, och WOSM, Word Organization of The Scout Movement som tillsammans samlar ca 48 miljoner medlemmar världen över. WAGGGS organiserar kvinnliga medlemmar och WOSM såväl män som kvinnor. För att hålla rörelsen enad i världen beslutades tidigt att organisationerna endast skulle erkänna en nationell medlemsorganisation per land. Detta fick till följd att många länder bildade paraplyorganisationer under vilka flera scoutförbund med olika inriktningar och profileringar organiserades.

    IDÉERNA OM SCOUTING växte sig starka i Sverige under 1900-talets första hälft. På flera håll plockades de upp av befintliga folkrörelser som en metod för att nå målen i den egna verksamheten. Här kan nämnas Nykterhetsrörelsen, Frälsningsarmén, KFUK – KFUM, och Missionskyrkan som startade scoutverksamhet för ökad nykterhet respektive mission. Vid sidan av dessa organiserades även scoutverksamhet utan någon tydlig koppling till någon annan folkrörelse. Sveriges scoutförbund och Sveriges flickors scoutförbund, sedermera Svenska Scoutförbundet, hade sett dagens ljus. Ett scoutförbund utan religiösa kopplingar är en tämligen ovanlig företeelse i scoutvärlden. På detta sätt skapades en ungdomsrörelse som på många sätt gick i takt, men som ibland också drog åt olika håll.

    Scoutverksamheten väcker otvivelaktigt hos de allra flesta insikten om att människor är och ska vara olika. Den åttaåriga spårarscouten inser att gruppen inte tänker lika om disken i lägerköket. Den 15-åriga utmanarscouten ser styrkan i gruppens mångfald och förmår använda den för att lösa uppgifterna. På så sätt utvecklas under scouttiden en nyfikenhet på människor och andra sätt att se på världen och verkligheten. Om det är detta, eller delar av rörelsens nära koppling till olika religioner, som bidragit kan låtas vara osagt, men tröskeln till samtal om tro, livsval, livsåskådningar och religion har alltid varit låg inom hela den svenska scoutrörelsen.

    Trots denna låga tröskel och nyfikenhet levde de fem svenska scoutförbunden tämligen skilda liv under större delen av 1900-talet. Världsorganisationernas krav på endast en organisation per land löstes genom Svenska Scoutunionen, sedermera Svenska Scoutrådet, som gemensamt paraply med mycket begränsad verksamhet. De tillfällen rörelsen uppträdde enad var i stort sett i internationella sammanhang – och på sina ställen även lokalt genom lokala scoutråd. Det internationella kravet på enighet i rörelsen omöjliggjorde också nybildningar av scoutförbund. Föreningar och församlingar med intresse att bedriva scouting fick därför anpassa sig efter något av de fem scoutförbund som fanns – en inte alltid framkomlig väg.

     

    PÅ 2000-TALET ÄNDRADES den svenska scoutlagen, vilket måste godkännas av världsorganisationerna för att vara gällande. Punkten »En scout visar vördnad för Gud och hans ord« ändrades till »En scout söker sin tro och respekterar andras«. Den finns i världen en stark uppfattning att de inte går att vara scoutledare utan att ha en personlig tro – något som Sverige nu gick rakt emot genom att snarare betona sökandet och mångfalden. Det går givetvis att argumentera för att den tidigare skrivingen inte heller ställde några krav på tro. Här stökar dock skrivreglerna till det. Gud med stort g är den kristne guden (ett egennamn), medan gud med litet g kan vara vilken gud som helst (ett vanligt substantiv).

    Det gemensamma arbetet växte och rörelsen fick snart sitt första gemensamma program. Alla delar av rörelsen fick bidra med sitt – scouting på kristen grund, scouting med helnykter profil, andlighet utan religiösa inslag och scouting till sjöss är några av de olika delar som idag återfinns i det gemensamma programmet och vi ser fram emot mer.

    Med facit i hand är det inte särskilt anmärkningsvärt att det arbetet 2011 resulterade i en gemensam organisation för scouting i Sverige. Sedan 2012 är alla scouter i Sverige medlemmar i samma riksorganisation – kort och gott Scouterna. De tidigare scoutförbunden har antingen definierats om eller helt uppgått i den nya organisationen som i sig inte har några kopplingar uppåt till någon annan folkrörelse eller nationell organisation. Däremot samarbetar organisationen idag med en rad andra organisationer med lokala föreningar som bedriver lokal scoutverksamhet: equmenia, Nykterhetsrörelsen, Frälsningsarmén, KFUK-KFUM, EFS (Evangeliska fosterlandsstiftelsen) har alla lokala föreningar som bedriver scouting och på så sätt bidrar till scoutrörelsens program och utveckling (och vice versa). I Malmö finns två muslimskt profilerade scoutkårer och de senaste två åren har flera lokala scoutkårer bildat en gemensam organisation för scouting på ortodox grund.

    2017 arrangerar Scouterna sin tredje nationella jamboree på Rinkabyfältet i Skåne. Förhoppningsvis med ännu fler organisationer än tidigare, som vill vara med och samarbeta om lokal verksamhet för unga människor. Scouternas nya organisation gör det inte bara möjligt för fler att bedriva scouting och därmed vända medlemsantalet. Den tvingar också trösklarna, både internt och gentemot omvärlden, att bli ännu lägre. För att på sikt förhoppningsvis helt försvinna så att fler barn och unga får möjlighet att ta del av scouting.

    ERIK SILLÉN var ordförande i Svenska Scoutförbundet 2010-2011och ordförande i den nya riksorganisationen Scouterna 2012.

     

    Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!

      *Obligatoriskt

      Vad är det för mening med det?

      16 mars, 2024 - nr 50 Tack till föreningslivet

      Blommot. Illustration. Gula och gröna.

      Jag har mycket att vara tacksam över, inte minst ett roligt yrkesliv i tidningsvärlden. Den resan började egentligen redan i Åsgarns bygdegård, hemma i dalgången i södra Dalarna.

      SLÄKTGÅRDEN LÅG I grannbyn och i nyckelskåpet hängde en egen bygdegårdsnyckel. Hundratals dagar spenderade vi där, vi som var barn i bygden. Utan föreningslivet vore den där dalgången, dit jag återvänt efter tio år av strövtåg i andras hembygder, en mycket kalare och kallare plats. Mest en transportsträcka mellan kartongbruket och gruvan.

      Någon kommunal fritidsgård fanns där inte, och har aldrig funnits. Det som hänt har gjort det för att människor själva brytt sig tillräckligt för att göra något åt saken.

      DEN GAMLA SKOLAN, bygdegården, lades ner redan i slutet av 50-talet. När mormor gick där var de två barn i hennes klass. Men när jag var liten, femtio år senare, hade Vi Unga-klubben fler än 30 medlemmar – och hundra aktiviteter om året!

      TEATER, KÖRSÅNG OCH dans varvades med innebandy, pingis och spel. Först analoga, sedan digitala. Jag vet inte om jag varit modig nog att låta tonåringar spela innebandy i en så fin lokal, men då var det inga konstigheter.

      MITT FÖRSTA REJÄLA avtryck i dalapressen, som sedan drygt tio år varit mitt yrkesmässiga hem, var när vi startade en egen filmfestival i bygdegården. Tio filmer under helg, med Göteborgs filmfestival som uttalad förebild, en liknelse som i dag ger svindel.

      JAG MINNS ATT jag blev intervjuad i P3:s ungdomsprogram ”Ketchup” (oklart varför det hette så). Men vilket år var det? Sanningen finns som alltid i tidningsarkivet: det var i april 1999! Förstasidan till Södra Dalarnes Tidning pryds av en klubbordförande som fyllt 13 år veckan innan, iförd illröd Champion-tröja, med en gammal filmrulle i handen. Lite fusk var det, den gamla rullen var kulturchefens, enbart scenografi. Filmerna, som vi hyrt via Bygdegårdarnas riksförbund, kom på VHS, snart skulle det bli DVD.

      SÅ VAR DET att växa upp i Vi Unga: Idéer kunde förverkligas, men inte av någon annan. Den som ville ha något gjort fick göra det själv, vuxenvärldens stöd var diskret. Vi fick prova, göra fel, prova igen – och lyckades förvånansvärt ofta.

      SKA JAG FRAMHÅLLA ytterligare en del i föreningslivets sällan i ord formulerade pedagogik är det att tidigt få egna relationer till andra. Inte bara kompisar, utan ”kolleger” i att ordna kanothajker, discon och så vidare. Detta – att bli en egen individ, även utanför familjen – tror jag spelar stor roll för en ung människas utveckling.

      I DAG KAN jag imponeras över att våra föräldrar vågade hålla sådant avstånd: att de lät bli att kliva in och styra upp allt. Men de hade uppenbarligen gott om is i magen. Kören leddes dock av en vuxen, den fantastiska Wiveca Rosén! Det är nu länge sedan cancern tog hennes liv, men innan dess hann hon lotsa oss igenom en hel serie teater- och musikuppsättningar där i bygdegården. Det blev till och med små turnéer i dalarna, med föreställningar som kunde kretsa kring mobbning, främlingsfientlighet eller miljöhot. Någon sorts mening fanns där alltid. Inte var det som på fritidsgårdarna, där besökarna serveras, och makten egentligen låg hos fritidsförvaltningen.

      FÖR MIG VAR det inget ställningstagande att bli aktiv inom föreningslivet. Nästan alla barn var med i Klubben. I fotbollsklubben Fors IK också, så klart. Under tonåren och efter gymnasiet reste jag runt i Dalarna och startade Vi Unga-klubbar och studiecirklar. Besökte skolor, fritidsgårdar och ordna de kurser. Något år senare kom jag att få förtroendeuppdrag på riksnivå. Det gick det ju inte att leva på, så på dagarna (och ibland nätterna) arbetade jag med Studieförbundet Vuxenskolans rock-, pop- och hiphop-verksamhet. Byar och bruksorter byttes mot förorter och miljonprogramsområden. Även det gick oväntat bra, tack vare det föreningslivet lärt mig.

      DÄR FANNS OCKSÅ LSU, Sveriges ungdomsorganisationer, som fick mig att inse att vi som växer upp i en rik, fri och fredlig del av världen har mycket att lära på att möta dem som inte gör det. ”Biståndsarbete” kallas det, och det är det så klart också. Men jag lärde mig mer av de där resorna i Östeuropa än vad jag själv förmådde att ge. Banden till Belarus behåller jag livet ut.

      NÄR JAG 2010 rekryterades som ledarskribent till Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland hade jag bara studerat vid ett enda universitet – föreningslivets. Andra kom att följa, men det viktigaste lärde jag mig ändå där. Att organisera verksamheter och projekt, leda aktiviteter, grupper och styrelser. Tala inför folk – diskutera, debattera och lyssna till andras argument. Att skriva på ett roligare sätt än i skolan.

      KURAGE FÖDDES UR en febrig dröm 2011. Det rådde nybyggaranda! Vi – Erik Wagner, några andra vänner från föreningslivet och undertecknad – skulle starta förlag, folkhögskola och tidskrift. Att två av tre blev av känns i dag nästan overkligt (folkhögskolan uteblev, men flera ur gänget kom att leda befintliga).

      EGENTLIGEN VAR DET som när klubben där hemma skulle starta filmfestival: Vi visste nästan ingenting. Min ”erfarenhet” av journalistik var på den tiden ett sommarvikariat och några krönikor. Ändå begrep vi tillräckligt.

      HANNA HALLIN, chef på dåvarande tankesmedjan Sektor3 och innan dess en fantastisk ordförande för LSU, och jag delade på redaktörskapet. 13 år senare är listan på alla människor som engagerat sig för Kurage för lång för att tryckas. Nästan ingen har fått betalt, de som fått något har fått för lite. Roligt har det varit.

      ERIK OCH MY Malmeström Sobelius måste dock särskilt nämnas, välkända namn för Kurages läsare på senare år. Så även tidskriftens redaktionssekreterare och kamrer Anders Bergheden. Utan er hade det aldrig gått!

      NÄR DETTA FEMTIONDE (!) nummer av tidskriften läggs till handlingarna ser det inte ut att bli någon 51:a. Inte i tryck i alla fall. Förklaringarna är flera, och handlar glädjande nog mer om sviktande ekonomi än bristande intresse.

      MEN VAD VAR det då för mening med det? Att producera alla dessa nummer som nu står i bokhyllor runt om i Sverige? Hanna Hallin sammanfattade det väl: ”Herregud att den levt i över ett decennium. Helt enormt! Men blir ett självklart tomrum nu.”

      JAG VILL DOCK tro att något annat kommer i tidskriftens ställe. Vem vet, kanske nya generationer föreningsvänner har mer kostnadseffektiva och mindre omständliga idéer än att trycka och dela ut papperstidningar? Det har blivit fasligt dyrt på sistone (och Postnord är en betydande bov i dramat).

      NUMRET I SIG blev ganska dystert. Många av skribenterna är oroade över den politiska utvecklingen i Sverige, och uppenbarligen har en del av dagens organisationer anledning att vara det. Jag delar inte alla slutsatser och prognoser, men någon typ av brytningstid är det. Inte minst för stora organisationer på nationell nivå.

      SOM GAMMAL STUDIECIRKELLEDARE, om än då ung sådan, är det sorgligt att se den radikala försämringen av ekonomin för den organiserade folkbildningen. Även som ledare i Studieförbundet Vuxenskolan var jag dock noga att beskriva det så: som fenomen är folkbildningen större! Att samlas för att lära och lösa gemensamma problem är en spontan ordning, som går långt utanför enskilda organisationers verksamheter. Studieförbund kan dock vara ett viktigt smörjmedel.

      VI UNGA-KLUBBEN I dalgången har sedan länge somnat in. Just den typen av lösning på problemet ”vad ska ungarna göra om kvällarna?” har fått andra lösningar. Jag menar inte ”skärmtid”. Dagens bredd av aktiviteter är mycket större än när jag växte upp. Barnen i dagens byar tränar gymnastik, karate, handboll, simning och så vidare. Visst, föräldrarna skjutsar mycket mer än tidigare, men föreningslivet spelar fortsatt en avgörande roll.

      DET ÄR ÄNDÅ där allt börjar och slutar: i kvarter, i bruksorter, i byar. Med idéer som är mycket starkare än en snål statsbudget. Självklart ska ni protestera: föreningslivets förutsättningar roll. Själv är jag faktiskt mer orolig över det tilltagande regelkrånglet och bankbyråkratin. Men oavsett prövning ska ni inte förlora tron på grundkonceptet. Tron på föreningslivet!

      NUMMER 50 AV Kurage är över. Kanske är det slut med Kurage helt och hållet. I sådant fall tycker jag att alla inblandade ska känna en enorm stolthet. Alla som skrivit och roddat – och alla organisationer som hjälpt till att hålla tidskriften i gång. Själv trodde jag aldrig att det skulle gå så här länge. Livet går vidare. Det gör föreningslivet också.

      TACK FÖR ALLT!

       

      Gabriel Ehrling Perers är en av grundarna till Kurage. I dag politisk redaktör på Falu-Kuriren.

      Pedagogiska utopier för civilsamhället

      28 september, 2022 - nr 45 Ledare som läser

      Visioner om samhällsförändring går ofta hand i hand med idéer om pedagogik. Som en fortsättning på förra numrets tema om utopier bad vi folkhögskolläraren och folkbildningshandläggaren Ambika Hansell Ek att läsa forskningsantologin Moderna pedagogiska utopier. Följ med på en personlig reflektion genom idéhistorien.

      Jag tänker tillbaka på min tid som folkhögskollärare på Allmän kurs. Ofta mötte jag nya deltagare som vid början av studierna bar på en kunskapssyn och syn på studier som enligt min mening särskilde sig från vad som kan uppfattas som folkhögskolans tradition och bildningsidé. Rent konkret tog detta sig uttryck i deltagarens önskan om en snabb studiegång, individuellt präglad och gärna med en skriftligt formulerad manual till högsta studieomdömet (utmärkt god studieförmåga). En slags förenklingslogik med löften om snabba lösningar och leverans. Detta fenomen i sig, kanske inte var så märkligt. Det är högst naturligt att ha sina förväntningar på studiegången. Det jag fann som intressant var dock just det där manualinriktade tänket.

      Efter idoga samtal om just folkhögskolans arbetssätt och med argumentation om bildningens värde och att lära för egen skull väcktes frågor hos mig om varifrån denna typ av resonemang härstammar. Finns det något i samhällets syn på kunskap och ut(bildning) som präglar unga vuxnas förväntningar på studietiden? Eller är det vårt informationsintensiva samhälle som påverkar oss på ett sådant sätt att komplexa utmaningar (såsom studier) kan lösas med enkla svar. Är det ett ideal eller till och med en utopi för dagens unga vuxna?

      Präglade av folkbildningens ideal som bland annat kan formuleras genom Ellen Keys välkända citat ”Bildning är icke vad vi lärt utan vad vi hava kvar när vi glömt allt vi lärt” fann sig så småningom deltagarna på sin utbildningsväg. Några kom att beskriva tiden på folkhögskola som ”den bästa tiden i deras liv” – oavsett studieomdöme. Detta med insikten att man hade fått med sig något mer än ”bara” behörigheter. Kunskaper som för deltagarna blev värdefulla inför deras framtidsval.

      Utifrån mina erfarenheter som lärare sätter antologin Moderna pedagogiska utopier verkligen fingret på något intressant och komplext: att synen på utbildning i dag och visioner om vad som anses vara önskvärt i samhället är tätt sammanknutet. Vi som på olika sätt arbetar eller har uppdrag inom utbildningars arenor har därmed ett omfattande uppdrag och ansvar. Den primära frågan för mig är vem verkar vi för?

      Enligt författarna är begreppet utopi drömmen om det ouppnåeliga, tanken om ett idealiskt samhälle. I detta samhälle är medborgarnas tillgång till kunskap och utbildning, både vad som kan anses vara nyttigt och nödvändigt, fundamentalt. Pedagogiska utopier, eller edutopier, utgör därför en viktig roll om ”hur vi (medborgare) vill ha det i framtiden”. Begreppet utopi kan också förstås i utifrån dystopi där den dystopiska berättelsen skildrar ”en mörk framtid baserad på en systematisk förstärkning av samtida trender och särdrag.” Dystopin ger signaler om ”varthän allt kan barka” och på så vis skapar den också tankeutrymme för utopin.

      Då pedagogisk utopi i denna antologi, liksom Tomas Mores Utopia, i hög omfattning också kan ses som en slags motreaktion på samtida utbildning och samhällets utveckling kan ytterligare en gemensam nämnare vara brytningen mellan å ena sidan samhällets systemfrågor som bottnar i politiska beslut och ekonomisk styrning. Å andra sidan ideologi och syn på människan som fria tänkande individer där pedagogiken och lärandet blir meningsfullt för individen självt. Utopins roll kan här sägas söka ge förslag på lösningar för dåtidens samhällsproblem.

      Genom antologin får vi följa ett urval av tänkare som utifrån sin samtid formulerat visioner om pedagogiska utopier. Med start i 1800-talets mitt möter vi reformpedagogen Anna Sandström (1854-1931), Emilia Fogelklou (1871-1972) och Ellen Key (1871-1972). I antologin lyfts också mer specifika pedagogiska inriktningar som Rudolf Steiner (1861-1925) och Waldorfpedagogiken. Ytterligare en intressant dimension belyses genom behavioristen B F Skinner (1905-1990) samt den växande självhjälpslitteraturen från 1950-talets mitt och framåt. Antologin illustrerar även konkreta exempel från vår egen samtid såsom Experimentgymnasiet i Göteborg, Moderata samlingspartiets vision om ”Europas bästa skola samt den globala privatiseringsutopin som påverkat skolvärlden.” Sammansättningen kan ses som en palett av pedagogiska utopier vars gemensamma nämnare är att ” de uttrycker en annan typ av skola och utbildning än den som [varit] dominerande i det samtida samhället.”

      De idéströmningar om pedagogiska utopier som presenteras i boken är viktiga för att förstå vårt nuvarande samhälle och dess skolpolitik. Här formulerar tänkare, som ifrågasatt och försökt skapa nytt, en större helhetsbild av vad skola, lärande och pedagogik ska inrymma. Idéerna breddar även utifrån utopierna tanken om att inte se pedagogik enbart som en del av utbildningsinstitutioner utan också som en del i samhället. Vad som också framgår är en uppfattning om framtiden och ett tydligt ansvarstänkande om hur samhället ska formas. Dessa tankeströmningar kan vi se spår av än idag, inte minst inom folkbildningen.

      Författarnas ambition med antologin är bland annat att ”utmana sådant som vi brukar ta för givet rörande utbildning, liksom att uppmuntra till vidare reflektioner och diskussioner om pedagogikens utopiska möjligheter”. På så vis ser jag också boken, inspirerande och tankeväckande. Som nämnt tidigare kan vi inom folkbildningen se avtryck från några av antologins tänkare. Därför blir jag särskilt nyfiken på vilken roll och positionering som civilsamhällets olika aktörer antagit för att för att tänka vidare och även iscensätta tänkta utopier. På vilket sätt har de anslutit eller kritiskt ifrågasatt dåtidens samhällsdebatt om pedagogiska utopier? Kanske finns det egna formulerade sådana som ett sätt för civilsamhället att ta ansvar för morgondagens resurser?

      Trots att flera av dessa pedagogiska utopier ändå (främst de kapitel som avser 1800-talets mitt) kan framstå som historiska artefakter, där de nödvändiga och fria tankarna och debatterna om framtidens pedagogik var få förunnade finns det, åtminstone i folkbildningens värld, tydliga spår från dessa tankeströmningar än idag. ”[G]enom böcker, vore de aldrig så anderika, kan ett folk icke väckas. Det kan endast ske genom det levande, det muntliga ordet på modersmålet” citerar Anna Sandström Grundtvig, som byggde sin folkhögskola med tanken om det ”levande ordets kraft” och betonar därmed narrativets kraft för att bära ”folkets minnen och drömmar”.

      Detta tankesätt lever enligt min mening kvar än idag på många folkhögskolor. Det skildras i vår samtid genom varje enskild folkhögskolas unika profil och verksamhet. Kanske är det så att en gång formulerade utopier blir betydelsefulla genom att det skapar en minsta gemensam nämnare, ett kärnvärde att förhålla sig till.

      Inledningsvis väckte jag frågan om unga vuxnas syn på kunskap och vad som präglat dem i deras förväntningar på studietiden och vems utopi, eller dystopi illustrerar detta? En tes är deltagares tidigare skolerfarenheter med antaganden om måluppfyllelse sätts i relation till nationella läroplaner. Det är vare sig något konstigt eller fel med det. Det som är intressant är att tanken om att studier faktiskt kan handla om den egna utvecklingen, att finna sin egen motivationskraft för egen skull upplevdes som så främmande för många av de studenter som jag mött. Utopi handlar ju också om att ingiva hopp. Hade dessa unga vuxna slutat drömma om sin framtid? Eller har det utifrån utbildningssamhällets konstruktion lett till ett mer passivt tänkande kring utbildning och bildning?

      Att få drömma om sin framtid och det framtida samhället är också centrala frågor utifrån ett politiskt perspektiv och debatt. Den offentliga skoldebatten speglar idag frågor långt ifrån antologins pedagogiska och utopiska frågeställningar, vilket också givetvis har med samhällets utveckling att göra. Trots detta så väcker ändå Moderna pedagogiska utopier frågor om värdet av att formulera utopier och ger därmed en vidare bild om vad som kan anses vara viktigt i skola och utbildning idag. Kärnvärdena i vad som är viktig och värdefull kunskap idag är mångfacetterat. Ytterligare perspektiv på komplexiteten framgår om man sätter detta i relation till begreppet educationalization där utbildning anses vara lösningen på samhällets problem.

      Antologins relevans är påtaglig och verkar som ett intressant inlägg i ljuset av kvalitetsindikationer, PISA-resultat och andra mätinstrument för våra unga vuxna och deras kunskapsnivåer. Det finns även andra påverkansfaktorer som idag påverkar synen på utbildning, exempelvis ökad ohälsa, ojämlika samhällsförhållanden, tillgång till makt och utanförskap. Genom de frågeställningar som lyfts fram i antologin synliggörs behovet av att skapa fler samtal som har sitt ursprung i tankar om utopi, att våga drömma och tänka fritt om hur kunskap och utbildning kan främja unga vuxna idag.

      I vår samtid är ytterligare en aspekt att reflektera över vilka typer av arenor som finns för att skapa grogrund och utrymme för utopier. Utifrån antologins exempel är en gemensam nämnare att det var få förunnat, i dåtidens samhälle, att fritt formulera en idé om pedagogisk utopi. Sannolikt var det inte helt enkelt och krävde tillgång till nätverk, akademi och det politiska fältet. I relation till dagens samhälle blir därför en fråga vem, eller vilka tycker vi ska vara med och bidra till framtidens utopier och hur bereder vi utrymme för dem att fritt (och frivilligt) formulera dessa? Dessa mötesplatser som aktualiserar nya perspektiv såsom miljö- och klimatfrågor.

      För mig kvarstår dock, efter att ha läst antologin, några kärnfrågor att utforska; vad har civilsamhället och mer specifikt folkbildningen haft (och har än idag) för roll i att verka som medskapare? Har civilsamhället och folkbildningen varit bärare av den pedagogiska utopins tankeströmningar och vad innebär det framgent? Vems utopier är viktiga idag i formandet av samhället i framtiden och vilket värde tillskriver vi dem?

      Att läsa Moderna pedagogiska utopier har givit mig insikt och förståelse dels om begreppet pedagogisk utopi dels inblick i historien och samhällsutvecklingen. Den ger en tydlig bild av komplexiteten mellan dessa samt nödvändigheten i att förstå dem. Utifrån författarnas intentioner tycker jag absolut att den väcker nya frågor om framtiden och våra egna utopier.

      Slutligen reflekterar jag åter kring begreppet pedagogiska utopier och hur det kan förstås. Enligt författarna kan man se alla utopier som pedagogiska då de relaterar till fostran eller bildande, en mer avgränsad definition är en mer traditionellt pedagogiskt sådan. Den sistnämnda ligger nära till hands men kan innebära en alltför likformig inriktning där mångfalden och den stora helheten riskerar att gå förlorad.

      I mitt eget mer verksamhets- och praktiknära förhållningssätt funderar jag över om utopier idag behöver vara så omfattande och samhällsomvälvande som lyfts fram av antologins tänkare. Flera av dem lyfter fram behovet att skapa utrymme för individen att ge uttryck för lust och lärande. Kanske kan man utifrån det prata om samhällsmedborgarens utopi, individens utopi, eller den personlighetsutvecklande utopin? Den som väcks i det spontana mötet, samtalet, fikarasten eller på mattelektionen. Eller som en tidigare deltagare formulerade det: Studerandet är som en våg, man måste ha rätt behörigheter men utan kunskapen om sig själv når man ingen balans i framtida studier.

      Ambika Hansell Ek är folkhögskollärare och arbetar som handläggare på RIO – Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation.

      Anders Burman, Joakim Landahl och Daniel Lövheim är redaktörer för boken Moderna pedagogiska utopier, utgiven på Södertörns högskola, 2021. Finns även som gratis pdf (enklast är att söka på Google).

      Kurage frågar kulturministern om demokrativillkoren

      8 juni, 2022 - Okategoriserade

      Kulturminister Jeanette Gustafsdotter. Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet

      Med anledning av regeringens lagrådsremiss gällande statens stöd till trossamfund och demokrativillkor för statliga bidrag till civilsamhällets organisationer ställer vi några frågor till ansvarig statsråd, kulturminister Jeanette Gustafsdotter.

      I skrivningarna för Allmänna Arvsfonden ställs höga krav på organisationer att säkerställa att man inte har företrädare som bryter mot dessa demokrativillkor. Har regeringen räknat på hur stor andel av nuvarande stöd som förväntas gå till en sådan kontrollfunktion?
      – Sådana beräkningar finns inte. Hur stora resurser en sådan kontroll kräver beror på hur organisationerna arbetar med frågorna redan idag.

      Vad har kulturministern för råd till organisationer som är oroliga för att man inte kommer att kunna säkerställa att alla sina företrädare lever upp till dessa krav i varje enskilt ögonblick?
      – Det är viktigt att även företrädares ageranden omfattas av demokrativillkoret för att villkoret inte ska bli verkningslöst. Det är också rimligt att organisationer har ett ansvar för de personer som ges utrymme inom organisationen och har i uppdrag att företräda den. För att företrädaransvaret inte ska få orimliga konsekvenser föreslås samtidigt en undantagsregel där stöd ändå kan lämnas, om där finns särskilda skäl. Sådana kan till exempel vara att samfundet vidtar åtgärder när det uppdagats att en företrädare bryter mot reglerna.

      Betyder skrivningar angående trossamfund att statliga pengar inte kan få till samfund som t.ex inte godkänner kvinnliga präster eller liknande?
      – Utgångspunkten är att diskriminering eller kränkningar inte kan tolereras vid statligt stöd och att trossamfund som agerar på ett diskriminerande eller kränkande sätt därför inte ska få sådant. Samtidigt finns en viss respekt för samfundens rätt att fritt välja företrädare för den religiösa kärnverksamheten. Särbehandling vid sådana val kommer inte nödvändigtvis att exkludera ett samfund från stöd. Detta gäller dock enbart företrädare för den religiösa kärnverksamheten, inte all personal. Bedömning av vilka som har rätt till stöd kommer att ligga hos myndighet.

      Är det kulturministerns mening att dessa demokrativillkor även ska gälla andra statliga stöd, till exempel presstöd, eller t.ex Tillväxtverkets och Vinnovas stöd till företagande och socialt entreprenörskap?
      – Förslagen i lagrådsremissen gäller enbart stöd till trossamfund och stöd till civilsamhället ur Allmänna arvsfonden. Vilka av de förordningar som reglerar statsbidrag som blir aktuella, återkommer regeringen till efter det att lagrådet har tagit ställning till lagrådsremissen och riksdagen har behandlat den kommande propositionen.

       

      Erik Wagner

      Hur jämlik är folkbildningen? av Kenneth Abrahamsson

      21 december, 2020 - nr 38 Ojämlikhet

      Det är ingen enkel fråga att besvara. Vad menas med jämlikhet och hur mäter vi att en verksamhet har främjat jämlikhet? Och vad lägger vi in i begreppet folkbildning – folkhögskolor, studieförbund, bibliotek och kulturellt skapande samt självbildning? Syftar vi på ett breddat deltagande, stärkta medborgare eller att utjämna utbildningsklyftan i samhället? I folkhögskolan kan vi se hur många går vidare till högre utbildning eller arbete. För studieförbunden blir det svårare att dokumentera en utjämning av utbildningsklyftan och särskilt om man mäter den genom den internationella ISCED-skalan som anger nivåer i det formella utbildningssystemet från grundläggande nivåer till forskarutbildning. När det gäller bildning handlar det om att öka människors möjligheter att vidga sina perspektiv och tolka olika skeenden. Det är inte ett bildningsgods som ska lyftas utan en förmåga att tolka och förstå världen och sig själv. Bildningsbegreppet är per definition inte utjämningsbart! Där gäller breddat deltagande, ökat engagemang i samhälle, politik och arbetsliv, som mått.

      För några år sedan medverkade jag i Folkbildningsrådets meta-utvärdering – Folkbildningens frihet och värde – Metaperspektiv på folkhögskolor och studieförbund (Folkbildningsrådet, 2016) – som belyser i vilken grad folkbildningen bidrar till att främja statens syften med stöd till folkhögskolor och studieförbund: att stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin, att bidra till att göra det möjligt för en ökad mångfald människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen, att bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället samt att bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet. Målet för folkbildningspolitiken knyter samman syftena: Folkbildningen ska ge alla möjlighet att tillsammans med andra öka sin kunskap och bildning. På så sätt bidrar folkbildningen till ökad personlig bildning och delaktighet i samhället.

      Uppdraget för den artikel som jag och Anna Nørholm Lundin författade var dels att gå igenom ett tjugotal studier och se i vilken grad dessa mål hade uppfyllts, dels att belysa vilka frågor som utvärderingarna inte tagit upp. Det senare var min uppgift. En viktig distinktion är att skilja mellan resultat och effekter. Det går att löpande i siffror och tabeller redovisa resultat i hur många deltagare med olika bakgrund som sökt sig till en viss verksamhet. Svårare är det att påvisa effekter av hur deltagande i folkbildning påverkat individen eller samhället. Folkbildning är ju en meningsskapande verksamhet som inte lätt kan beskrivas med siffror.

      I våras lade Jämlikhetskommissionen fram sitt slutbetänkande En gemensam angelägenhet (SOU 2020:46). En sökning genom den omfattande texten gav noll utslag på begreppen folkbildning, folkhögskolor och studieförbund. Däremot ägnas stor uppmärksamhet åt det vidare begreppet vuxenutbildning. Utredningen gör en ingående analys av begreppet jämlikhet och olika effektområden som inkomstskillnader, rörlighet mellan generationer (”klassresor”), tillväxt, tillit, hälsa, utbildning och hållbarhet.

      Frågan om jämlikhet i förutsättningar eller i utfall är återkommande i den politiska debatten och det offentliga samtalet. Jämlikhet i förutsättningar brukar ha brett politiskt stöd, eftersom det är svårt att argumentera mot att alla barn så långt möjligt ska ges samma förutsättningar i livet. Om man vill verka för en utjämning av utbildningsklyftor räcker det inte med lika förutsättningar utan man måste studera utfallet över längre tid. Vi vet från forskning och utvärdering att deltagandet i vuxenutbildning är selektivt och att Matteusprincipen i hög grad gäller: ”Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.” (Bibeln, 1917 års översättning). Här finns också en utjämningsparadox: de som har störst behov visar minst intresse.

      Låt mig peka på tre områden: medborgarnas deltagande i demokratin, vidgat deltagande och nya grupper samt utjämning av utbildningsklyftan. I meta-utvärderingen skrev vi om demokratisyftet att om man ser till språkbruk och begrepp i utvärderingarna används begreppet demokrati mycket flitigt. Begreppet jämlikhet är mer sällan förekommande, med några undantag. Jämställdhet förekommer rätt ofta men begreppet genus är mer sällsynt. Av olika definitioner av demokrati väljer jag Strömbäcks (2015) som lyfter fram tre centrala kriterier på demokratins kvalitet: politisk jämlikhet, effektivt deltagande och upplyst förståelse.

      I några av de granskade studierna ges en bild av hur folkbildningen kan fungera som demokratiskolor, att tala inför publik och att påverka samhället. Folkbildningen och folkrörelser har i sig många demokratiska rum och då blir frågan om samspelet med de politiska arenorna central. Det finns en utmaning i den demokratiska dialogen och kravet på politisk jämlikhet eftersom det ofta är välutbildade och kunskapsstarka grupper som har mer makt och bättre förutsättningar att föra sin talan. Vi pekade även på hur ojämlikhet och segregation kan ha negativa återverkningar på demokratin och deltagandet i fackföreningar, politik och samhälle.

      Har då alla individer lika möjligheter att delta i folkbildning? Även om det görs riktade insatser för prioriterade grupper som utrikes födda, kortutbildade eller individer med funktionsnedsättning, visade utvärderingarna att folkbildningen inte alltid når ut till de mest utsatta grupperna i samhället. I en deltagarundersökning för folkhögskolan redovisas dock mer positiva resultat. Utvärderingarna belyser hur studiecirklar och folkhögskolekurser kan vidga individens kunskapshorisonter, engagemang och deltagande i samhället. Vidare visas på hur folkhögskolan kan vara en väg till fortsatt utbildning på högskolenivå eller yrkesverksamhet. Tid och plats har betydelse. En studiecirkel kan öppna ögonen för nya frågor men en längre folkhögskolekurs kan förändra en människa.

      Folkbildningsrådets utvärderingar visar att deltagare i studiecirklar ofta är mer samhällsaktiva än genomsnittsmedborgaren, om vi med samhällsaktiv menar att man är medlem i en förening eller liknande, eller arbetar ideellt. I intervjuerna med cirkeldeltagare framgår dock att det inte automatiskt går att säga att samhällsengagemanget är ett resultat av cirkeldeltagandet. Faktum är att deltagarna själva inte riktigt kan säga var cirkelengagemanget slutar och föreningsengagemanget börjar, eller vice versa. För vissa intervjuade är studiecirkeln och föreningsmedlemskapet två av flera delar i samma samhällsengagemang, och deltagarna är ofta aktiva på flera olika sätt.
      Folkbildningsrådet har publicerat ett stort antal analyser efter metautvärderingen 2016. En intressant studie är Folkbildning i marginaliserade stadsdelar. Förankrad, invävd och trevande (2019) där folkbildningens roll för det demokratiska deltagandet har en annan profil än landet i övrigt. Den visar att deltagarna i marginaliserade stadsdelar engagerar sig i folkbildning för att stärka sitt grundläggande deltagande i samhället, för att utveckla minoritetsetniska och religiösa gemenskaper samt för kultur- och konstproduktion. Det skiljer sig i jämförelse med deltagare i andra delar av kommunen och i riket i genomsnitt där folkbildning handlar huvudsakligen om att förverkliga fritidsintressen och om personlig utveckling.

      Kan folkbildningen bidra till en utjämning av utbildningsklyftor? Den frågan beaktades endast i en begränsad utsträckning i artikeln i metastudien och framförs mer i form av ett antagande. Det är skillnad mellan att utjämna utbildningsklyftor som kan handla om skillnader på årsbasis i utbildningsnivå mellan olika individer och grupper, och att bredda och fördjupa bildningsnivån samhället. Det finns ett starkt stöd för tanken att folkbildning bidrar till att vidga bildning och utjämna utbildningsklyftor i samhället och stärka individens tilltro till egna kunskaper och erfarenheter. Att utjämna utbildningsklyftor är också en fråga om hur olika slags kunskaper – formella och informella – värderas i samhället. Hur ser det då ut?

      En SCB-studie (2018) visade att drygt 30 procent av de som gått ut folkhögskolan har påbörjat högskolestudier inom två år. Tidigare folkhögskoledeltagare inom konst och media studerade på högskola i högst omfattning (44 procent) och det var vanligt att deltagarna läste ämnen på högskolan som liknade kurserna de läste på folkhögskolan. SCB visade också att en tredjedel av folkhögskoledeltagarna har en etablerad ställning på arbetsmarknaden året efter avslutad kurs. Jämförelsevis har dock Komvux en större betydelse för att utjämna utbildningsklyftan eftersom den har tio gånger så många deltagare.

      Svaret på frågan om folkbildningen bidrar till ökad jämlikhet är nog tveklöst ja när det gäller människors deltagande i samhälle, politik och kultur. Folkbildningen bidrar dock inte i sig själv till att minska den strukturella ojämlikheten i inkomster, sociala villkor och välfärd, utbildningsnivå och ägande. Däremot har folkbildningen en central roll för att öka medborgarnas delaktighet i samhälle och politik. Den skapar demokratiska mötesplatser i föreningsliv och civilt samhälle. Olof Palme myntade för många år sedan begreppet att Sverige är en studiecirkeldemokrati och folkbildningsnestorn Gösta Vestlund, nyligen avliden, ville göra studiecirkeln till ett världsarv. Folkrörelsernas och även folkbildningens roll för den demokratiska utvecklingen har också lyfts fram i Erik Bengtssons (2020) bok Världens jämlikaste land? Han menar att 1900-talets välfärdsstat och jämlikhet skapades av en bred koalition av de folkrörelser som växte fram från slutet av 1800-talet och verkade under 1900-talet. Det är nu en stor utmaning för folkbildning, folkrörelser och det civila samhället att motverka en ökad ojämlikhet och att många medborgare stängs ute från aktivt deltagande i samhället.

       

      Kenneth Abrahamsson är docent i pedagogik och adjungerad professor i arbetsvetenskap vid Luleå tekniska universitet. Aktiv i föreningen för folkbildningsforskning, Tankesmedjan Global utmaning och TCO:s tankesmedja Futurion. Kenneth nås på kenneth.abrahamsson1@gmail.com.

      Glöm inte att prenumerera på Kurage! 

      Kan rasism mätas? av Edda Manga

      21 december, 2020 - nr 38 Ojämlikhet

      Rasism producerar ojämlikhet. Den påverkar livsvillkoren på en mängd samhällsområden: hälsa, förväntad livslängd, arbete, disponibel inkomst, kapital, finansieringsmöjligheter, bostad, trygghet, tillskriven trovärdighet i rättsväsendet, representation i beslutande organ. Som Göran Therborn visar i sin bok Ojämlikhet dödar finns det numera stora skillnader i förväntad livslängd hos olika grupper även i rika välfärdssamhällen. Den globala ojämlikheten som producerat olika livslängd mellan länder är nu verksam inom länder. Resurser och möjligheter distribueras hos nationella befolkningar enligt den globala ojämlikhetens huvudmekanismer, rasism och kolonialitet, vilket innebär att invånarnas livsvillkor bestäms i hög grad av tillskriven ras och var på jorden de eller deras föräldrar råkar vara födda.

      Är det rasistiskt att mäta rasism?

      Rasdifferentierad datainsamling har varit central för såväl europeiskt nationskapande som kolonial administration. Den uppfyllde behovet att skilja mellan kolonisatörer och koloniserade och mellan det nationella ”folket” och de andra. Datainsamling där mänsklig variation delades in i ett begränsat antal kategorier var ett etablerat forskningsområde under 1800- och 1900-talen, även om det aldrig uppstod konsensus kring antal och indelning. Olika kriterier användes i den kvantitativa kunskapsproduktionen om rasskillnad och raskhierarkier: morfologiska (hudfärg, hårtextur och liknande), etnografiska, genetisk forskning samt psykologiska (IQ-tester) – och användes sedan som underlag för rasistisk politisk praktik.

      Antirasistisk universalism

      Efter andra världskriget ifrågasattes rasernas existens och rasvetenskapens legitimitet. I juli 1950 publicerade UNESCO ett expertuttalande kring rasbegreppet som syftade till att förkasta rasismen till försvar för principen om alla människors jämlikhet. Experterna menade att Förintelsen hade möjliggjorts av att en ”ojämlikhetsdoktrin” fått spridning. Lösningen var att bekämpa rasfördomar och sprida vetenskapliga fakta.

      Deklarationen börjar med att fastslå att mänskligheten är en. Arten homo sapiens. Skillnader som uppstår mellan människor är en följd av evolutionsfaktorer såsom isolering, genetisk variation, hybridisering och naturligt urval. Likheterna mellan människor är långt större än skillnaderna. Populationerna är flytande, vissa försvinner, nya skapas, gamla omformas. Det som kännetecknar människan är hennes plasticitet, socialitet och medfödda anlag för samarbete. Ras är en social myt som orsakat stort lidande. För att undvika alla ”misstag som görs när man talar om raser” vore det bäst att bli av med begreppet ras helt och hållet och istället tala om etniska grupper, konkluderar experterna.

      Rasbegreppet kom att i stort sett ersättas av etnicitet i vetenskapliga och politiska sammanhang under 1900-talets andra hälft. Inom kritisk humanvetenskap skedde en diskursiv vändning där kategorier som betecknar sociala skillnader kom att betraktas som sociala konstruktioner kopplade till maktförhållanden snarare än verkliga objekt. Sociala grupper definieras enligt detta synsätt i relation till andra grupper snarare än av inneboende egenskaper.

      Statistik som verktyg i jämlikhetsarbetet

      Det institutionella arbetet mot rasism ändrade kurs decennierna kring millennieskiftet. I Unesco gick det från expertdeklarationer och upplysningskampanjer till nationella handlingsplaner med krav på återkommande uppföljning. Utgångspunkten för detta policyarbete är att stater är skyldiga att skydda offer för brott mot mänskliga rättigheter. Stater uppmanas att samla data på nationell och lokal nivå om situationen för individer och grupper som är offer för rasism. Informationen ska innehålla indikatorer för framsteg och inkludering, uppgifter om politiskt deltagande samt om ekonomisk och kulturell situation. Policyarbetet är uppbyggt kring moraliska mål, självrapportering, offentlig exponering av klandervärt beteende och certifiering av dygdigt beteende enligt antagandet att stater, organisationer och individer alltid agerar i eget intresse. Det gäller att utveckla mekanismer som kan hindra deras fallenhet för omoraliska (orättvisa, ojämlika, odemokratiska) handlingar. Kravet på datainsamling är ämnat att avslöja sådant handlande och samtidigt skapa ett incitament för ändrat beteende, genom att göra det till ett eget intresse för de involverade aktörerna.

      Kursändringen kan förstås som en övergång från modernistisk tilltro till universell vetenskaplig kunskap, till en globalstyrning grundad på mänskliga rättigheter som regulativ princip, där offerperspektiv fungerar som kunskapsmässig grund. Från gräsrotsperspektiv formuleras krav på jämlikhetsdata som ett sätt att synliggöra grupper som är föremål för rasism och som systematiskt förbises. Problemet som vår forskargrupp har försökt lösa är komplext: hur kan dessa kunskapsbehov tillfredsställas på ett sätt som inte i sig producerar rasistiskt skillnadsgörande? Hur skapas jämförbara mått över tid som står i enlighet med rasismforskningens nuvarande kunskapsläge om raskategoriernas plasticitet? Hur skapas kunskap som både tillfredsställer erkännandebehov och är användbar för strukturellt jämlikhetsarbete?

      Ett grundläggande metodologiskt problem är att mätning och jämförelse av hur olika gruppers sociala villkor påverkas av rasism tycks kräva att ett hanterligt antal raskategorier skapas. Det innebär att en viss synkronisk analys av rasifieringssystemet i samhället fryses och, om mätningen utförs återkommande, reproduceras över tid. Hur många, vilka och på vilket sätt skulle dessa kategorier tas fram? Skulle hudfärgs-
      baserade historiska kategorier som ”svarta”, ”bruna”, ”gula” och ”vita” tas i bruk? Eller kategorier från den politiska geografin såsom ”européer”, ”afrikaner”, ”amerikaner”, ”asiater”? Vilka skulle räknas in i varje kategori? Skulle exempelvis både japaner och irakier räknas in som ”asiater”? Med vilka metoder och färgskalor skulle hudfärg räknas?

      Mätbarheten skulle kräva att ingen hänsyn tas till grupptillhörigheternas föränderlighet, kontextbundenhet och samtidighet hos individer. I synnerhet skulle den ständigt pågående blandningen bli svårhanterlig. I vilken grupp skulle individer av blandad ras/etnicitet räknas? Skulle de inkluderas i flera grupper? Det skulle tvinga den statistiska analysen bort från procentsatser och in i mängdläran. Skulle de analyseras separat? Det skulle försvaga den numeriska och därför också den politiska tyngden av de minoriteter som söker erkännande som sådana. Hur skulle ansvar tas för risken att sådan statistik används rasistiskt i enlighet med befolkningsstatistikens långa historiska band till rasistiskt skillnadstänkande?

      Balingholmsmodellen

      Balingsholmsmodellen utnyttjar Sveriges unika tillgång till socialstatistik utan att introducera nya raskategorier i registerdatan. Hur? Genom att vända på perspektivet. Ojämlikhetsmönster identifieras först och rasifieringskategorier analyseras fram i efterhand. Det gör det möjligt att skapa kunskap om rasismens effekter utan att reifiera på förhand bestämda raskategorier. Mönstren tas fram genom klusteranalys av socioekonomiskt skilda segment av befolkningen och variabler som kön, ålder, utbildningsnivå, bostadsort, vistelsetid i landet, boendeform, anknytning till arbetsmarknaden, chefsposition, hög/lågstatusyrke, dagar i arbetslöshet, bruttolön, sjukdagar, föräldraledighet, födelseland och föräldrars födelseland. Ett slumpvist urval individer från respektive kluster bäddas in i sina grannskapskontexter, det vill säga närområdets medianinkomst, utbildningsnivå, väljarmönster, bakgrund efter födelseland och förälders födelseland. Slutligen utförs en kvalitativ undersökning med semistrukturerade livsberättelseinriktade intervjuer med individer inom varje kluster. Intervjuerna inriktas på livsvillkor samt hinder och förutsättningar för att förverkliga livsambitioner. På så sätt kan Balingsholmsmodellen producera upprepningsbara och jämförbara data om hur rasismens effekter för befolkningens livschanser utvecklar sig över tid och som kan användas som uppföljningsverktyg för arbetet mot rasism på nationell och regional nivå.

      Möjligheterna för en framgångsrik kamp mot rasism och ojämlikhet beror på många olika historiska och konjunkturella faktorer, styrkeförhållanden och rationaliteter. Det är inte troligt att statistisk kunskap i sig kan åstadkomma förändring. Men den svenska staten kan inte längre hävda att det inte finns vetenskapligt och etiskt hållbara
      metoder för att skapa den kunskap för jämlikhetsarbete som övernationella institutioner och civilsamhällsorganisationer som arbetar mot rasism efterfrågar.

       

      Edda Manga är forskare och vetenskaplig ledare på mångkulturellt centrum. Hon leder projektet metodologiska laboratorier som syftar till att utveckla etiskt och vetenskapligt hållbara metoder för att mäta diskriminering på grund av ras, etnicitet och religion på nationell nivå. Edda nås på edda.manga@mkcentrum.se.

      Glöm inte att prenumerera på Kurage! 

      När domprosten gav plats åt de homosexuella i det heliga rummet av Tuulikki Koivunen Bylund

      19 juni, 2020 - nr 36 Drev

      Tuulikki Koivunen Bylund var domprost i Uppsala och beslutade att visa bilderna från utställningen Ecce Homo i domkyrkan. Det blev startskottet för ett drev med bombhot, mordhot och nekad audiens hos påven.

      Jag stod hemma vid fönstret som vette mot Sankt Eriks torg, jag såg de parkerade bilarna, jag såg Kyrkans hus där ärkebiskopens kansli huserade på andra våningen och jag tyckte att golvet gungade en aning under mina fötter. Är detta slutet på min närmare trettioåriga prästgärning?

      Det kändes mest i halsen som snörptes ihop och i hjärtat som slog några extra varv. Jag vände mig om och tittade på Elisabeth Ohlson Wallin och på vännerna i rummet. Munnen kändes lite torr när jag sade: Vi visar alla bilderna. Det må bära eller brista.

      Frågan var viktigare än min prästtjänst. Det var otänkbart att svika och alla bröderna som var kaplaner till den ekumeniska gruppen för kristna homosexuella stöttade mig. Jag hade nyligen kommit från en resa med stiftsledningen till det ekumeniska klostret Taizé i Frankrike. Före resan blev det bestämt att dopbilden, som upprörde allra mest, skulle tas bort från visningen. Men sedan hade Elisabeth tänkt vidare och ändrat åsikt. Och nu stod vi där i domprostgårdens hörnrum och jag fick ta ställning till ”allt eller inget”. Det var därför golvet under mig började gunga.

      Det kom minst sex anmälningar mot mitt handlande till domkapitlet. Brevskörden till domprostens kansli var diger, flera berättade att de anmält sitt utträde ur Svenska kyrkan. Det blev bombhot mot kyrkan och mordhot mot mig. ”Upphör med skändandet av svenskarnas heliga kyrkorum, stick till Finland snarast, om så inte sker kan du vara viss om att tystas av ett välriktat nackskott enfaldig ’bögflata’-hynda”. Undertecknad av ”Operation renhållning!” Men kyrkan blev inte sprängd och jag blev inte mördad.

      Jag ändrade mig inte trots att ärkebiskopen vädjade. Jag hade tappat min rädsla i samband med en cancersjukdom några år tidigare. Fortfarande sju år senare i mars 2005 kunde man läsa en insändare i Upsala Nya Tidning där det stod: ”Under den så kallade Kulturnatten 1998 tog som bekant domprosten Tuulikki Koivunen Bylund i samarbete med ärkebiskop KG Hammar in skandalutställningen Ecce Homo i Uppsala Domkyrka. Där visades ’Kristusgestalten’ i jätteformat framför koret som ’blottare’. Grövre pornografi än detta kan man inte tänka sig. Efter kontakt med domkapitlet i Uppsala stift har jag fått […] beskedet att domkapitlet vid sammanträdet 1998-10-01 beslutade ’att ej vidta någon åtgärd med anledning av det sätt på vilket gudstjänsten genomfördes i Domkyrkan den 19 september 1998.’ Som lekman häpnar man över hur Svenska kyrkans ledning kan bete sig! Kristus är grundstenen för den kristna religionen. Och honom kan man behandla hur som helst! Och det utan åtgärd!”

      Vid den tiden hade vi en klok ordförande i kyrkorådet. Han ansåg att detta handlade om gudstjänster och det var mitt ansvarsområde. För detta är jag evigt tacksam mot Fredrik von Arnold.

      Det är inte sällan jag åkt till Stockholm från Uppsala. Men just denna bilresa har spelat mer roll i mitt liv än någon annan Stockholmsresa. Det var jag, församlingspedagogen Susanne Cederlöf, komministern Markus Holmberg och hans minderårige son Christopher som fortfarande satt i vagnen. Vi skulle på en utställning. Skyddsrummet under Sofia kyrka i Stockholm var stort och vitkalkat. Elisabeths Ohlson Wallins stora bilder hängde där med sina tillhörande bibelverser. Olika Jesus omgiven av homosexuella och transvestiter. Ett starkt, berörande vittnesbörd om Guds kärlek, som omfattar även de mest föraktade.

      Jag berördes särskilt av en bild. Det hade förflutit fem år från prästkollegan Roger Westins död. Det var den tiden då man stängdes in i en svart sopsäck innan man lades i kistan. Det hade jag nästan glömt när jag såg bilden. Det var Roger fast det föreställde Jesus, som tvingas bära korset omgiven av kvinnor (mammor som förlorat sina söner) och en vän som hade handen full av olika piller. En dagsranson för den tidens AIDS-sjuka.

      Dessa fantastiska bilder borde folket i Uppsala också se, tyckte jag. Det var lite klent med mina kontakter med konsthallar i Uppsala, hur skulle jag kunna organisera det? Men jag var ju domprost, en stor chef som bestämde i domkyrkan! Vi hade Kulturnatten i Uppsala i augusti, där kunde vi ha en bibelmeditation med bilderna. Resesällskapet var helt enigt med mig. Vi hade ju ont om pengar, så jag sade till mina kamrater när vi satt i bilen till Uppsala: ”Vi måste nog kosta på en annons om detta. Det blir ju pinsamt inför Elisabeth, om det inte kommer några”.

      (Glöm inte att prenumerera på Kurage! Endast ett fåtal artiklar läggs ut på webben. Få Kurage hem i brevlådan fyra gånger per år för endast 250 kr.)

      Det kom närmare tiotusen besökare och många fick inte ens plats i kyrkan. Det blev tre visningar och folk satt sammanpackade i bänkarna och på golvet, på läktaren och överallt. Elisabeths tolv bilder projicerades som diabilder på en stor vit duk i mitten av rikshelgedomen vid kröningsvalvet. Jag tillägnade bibelmeditationen domkyrkoprästen Roger Westins minne, det lästes en dikt om bokstavstron av uppsalapoeten Karl-Gustaf Hildebrand med hans tillstånd och olika präster läste upp bibelorden och inte minst stod Elisabeth och berättade vad hon hade tänkt när hon fotograferade. Varför Jesusgestalten hade högklackade skor i Nattvardsbilden. Och varför han använde cykel när han kom till Jerusalem. Jag satt bakom bildskärmen och lyssnade till den märkliga tystnad som rådde när tusentals människor är tysta tillsammans.

      Mitt syfte med att inbjuda Elisabeth Ohlsson Wallin till Uppsala var trefaldigt. Uppsalaborna skulle kunna bilda sig en egen uppfattning om de omtalade bilderna. Jag hade vidare att beakta att såväl vår kyrkas dåvarande centralstyrelse som biskopsmötet uppmanat till lokala samtal om kyrkan och homosexualiteten. Jag tyckte att visningen av bilderna skulle kunna vara en bra inledning till sådana samtal. Dessutom ville jag ge plats åt de homosexuella i det heliga rummet. Jag ville räcka ut en hand åt dem och visa att homosexuella är accepterade i kyrkan och av kyrkans Herre sådana som de är. Jag anser att homosexualitet varken är synd eller sjukdom och att det inte heller främst handlar om sex utan om kärlek.

      I massmedia skrev man om de negativa aspekterna, om bombhot, aggressivitet och om upprörda känslor. De är visserligen en del av verkligheten, men det finns också en positiv sida, som man skrev mindre om. Många homosexuella har känt sig upprättade, personer som för länge sedan har lämnat kyrkan har sökt sig tillbaka, medarbetare i församlingen, som engagerat sig i förberedelserna, har känt att det varit en av de mest meningsfulla uppgifter de fått arbeta med. Ecce Homo i Uppsala domkyrka går till historien som en händelse, då påven vägrade audiens för Sveriges ärkebiskop, då KG Hammar visade sitt stöd för homosexuella, och då bröderna i Sveriges kristna råd, det riksekumeniska organet, gjorde allt för att få honom att avgå. KG Hammar har alltid stött de homosexuellas kamp. Faktum är dock att han inte hade något med beslutet att visa Ecce Homo i Uppsala Domkyrka att göra. Beslutet var mitt. Han var inte ens där. Han var i Skåne i sitt älskade Baskemölla med sin hustru. Han ställde upp för själva saken. Det gjorde flera andra biskopar: Caroline Krook i Stockholm, Martin Lind i Linköping och Claes-Bertil Ytterberg i Västerås. Fast ärkebiskopen hade det värst som fick stå och argumentera mot minst 26 ilskna ekumeniska bröder.

      I dag känns det väldigt långt till Kulturnatten 1998. Mycket både i samhället och i kyrkan har ändrats. I Svenska kyrkan viger vi samkönade par med glädje. Pridetågen samlar tiotusentals deltagare. En hel del återstår dock att göra. När vi bekämpar homofobin hos oss själva eller annorstädes, bekämpar vi också rasismen och främlingsfientligheten. Det har sagts berömmande ord om mitt mod. Men till det modet finns det enkla förklaringar. Jag känner också till utanförskapet. Utanförskapet som jag som finska i landet Sverige alltid fått leva med. Jag är innanför mer än de allra flesta, men samtidigt behöver jag bara öppna munnen, så hörs det att jag har en annan historia och en annan uppväxt med andra självklarheter.

      Tuulikki Koivunen Bylund är tidigare biskop i Härnösands stift och dessförinnan domprost i Uppsala. Blev årets upplänning 1998. Tuulikki är teologie doktor på en avhandling om Samariterhemmets framväxt.

       

      (Glöm inte att prenumerera på Kurage! Endast ett fåtal artiklar läggs ut på webben. Få Kurage hem i brevlådan fyra gånger per år för endast 250 kr.)

      Enkät: Tar civilsamhället sitt klimatansvar?

      31 mars, 2020 - nr 35 Klimat

      berg

      Vi ville ta tempen på hur civilsamhällets organisationer tar sitt klimatansvar. Vi skickade ut frågor till ett 30-tal organisationer. Detta är de svar vi fick. De tre frågor vi ställde var: 

      1. Har din organisation ett strukturerat arbete för att minska er klimatpåverkan och kan ni kort beskriva hur det ser ut? 
      1. Vilken åtgärd, för att minska er klimatpåverkan, har haft störst effekt? 
      1. Tycker du att din organisation tar tillräckligt stort ansvar för er klimatpåverkan? 

      Vad tycker ni? Svarar de rimligt? Debattera gärna i Facebookgruppen På dagordningen.

      För att vara transparenta bör påpekas att Erik Wagner är anställd halvtid på Svenska Turistföreningen och My Malmeström Sobelius är vice förbundsordförande för RFSU. Dessa är två av våra tre redaktörer men vi tänkte ändå att svaren från dessa organisationer kunde berika dig som läsare. 

      Kristina Ljungros, generalsekreterare Astma- och allergiförbundet

      1. För oss är detta både en fråga om vilka frågor vi som organisation driver och vårt interna arbete. Vi kan definitivt göra mer på båda områdena. Vad gäller frågor vi driver kommer frågan om ren luft att vara en huvudprioritering framöver då det påverkar våra medlemmar i stor utsträckning. Vad gäller vår egen klimatpåverkan så kan vi göra mer, men vi försöker minska resandet, öka digitala möten, välja tåg framför flyg, minska kansliets resursförbrukning och se över inköpen, vårt vandrarhem arbetar aktivt med denna fråga. I vårt interna bidrag till våra föreningar prioriterar vi nu friluftsaktiviteter framför ex bussresor utomlands.  
      2. Att minska resandet och se över mötesformerna, vilket ju även har en ekonomisk aspekt. På sikt hoppas jag även att vi blir en mer synlig aktör i dessa frågor externt.  
      3. Vi kan definitivt göra mer, men vi är på god väg.

      Karolina Lisslö Gylfe, generalsekreterare Mattecentrum

      1. Här är några av de insatser vi gör: vi reser med tåg istället för flyg i möjligaste mån, vi premierar digitala möten. Vi eftersträvar ”pappersfri” dokumentation, har digitaliserat kvittoredovisning, fakturering, verksamhetsberättelse, årsredovisning etc. Vi har flyttat till mindre lokaler och tagit hänsyn till medarbetares resvägar för minskat resande. Vi inreder i huvudsak med begagnade möbler, äter vegetariskt på arrangemang och skänker alltid överbliven mat till Stadsmissionen. För att ge några exempel.

      2. Svårt att säga, men tågresor för medlemsföreningarna till årsmöten samt vegetarisk policy känns bra.

      3. Vi har ett stort internt engagemang på kanslinivå, vilket vi hoppas ”smittar” av sig till våra medlemsföreningar. 

      Magnus Ling, generalsekreterare Svenska Turistföreningen

      1. Svenska Turistföreningen vill ha ett Sverige som är enkelt och inspirerande att upptäcka hållbart, därför har vi också ett strukturerat klimatarbete. Var tredje år tar vi fram nya fokusområden för vårt hållbarhetsarbete utifrån vår hållbarhetspolicy och Agenda 2030. Bland annat fokuserar vi just nu på att minska vår klimatpåverkan genom att minska matsvinnet och effektivisera våra transporter. När fler och fler väljer en Svemester istället för en långväga flygresa utomlands gör det verkligen stor skillnad på klimatavtrycken från semestern. Här har vi vår största potential och vi jobbar både med inspiration och erbjudanden för att nå fram!
      2. På sommaren är det svårt för oss att få ut material och mat till STFs boenden som ligger långt från närmsta väg uppe på fjället. Ofta är helikopter det enda alternativet, men helikoptrar orsakar buller och står faktiskt för den största andelen av våra koldioxidutsläpp. Det här vill vi undvika och genom större lagringsutrymmen och bättre planering har vi nu kunnat minska utsläppen från våra helikoptertransporter de senaste två åren. Bara under 2019 minskade vi klimatutsläppen med 20 procent från STFs helikoptertransporter!
      3. STF lever och verkar i, av och med den svenska naturen. Hållbarhet är en av våra viktigaste frågor och utmaningar. Vi skall se till att så många medlemmar, gäster och blivande medlemmar får chansen att upptäcka hur fantastiskt Sverige är. Då är tillgänglighet ett nyckelord. Men göra det på ett sätt som är hållbart. Att sluta helt med våra aktiviteter, eller bara anpassa dem för en liten målgrupp, skulle minska vår klimatpåverkan men inte leva upp till föreningens mål. Ej heller trovärdigt hantera människors lust, behov och möjlighet till friluftsliv och turism. Jag tycker STF tar ett stort och tillräckligt ansvar för vår klimatpåverkan, med öppen diskussion om de målkonflikter vår verksamhet hamnar i. Men det går alltid både att göra mer själva, påverka och hjälpa våra medlemmar och gäster, och påverka vår omvärld.

      Maja Frankel, generalsekreterare Friends 

      1. Friends arbetar med hållbarhet och klimat på flera olika sätt. Både som organisation och arbetsgivare, liksom i sam-
        arbetet med våra partners. Tex har vi just nu Returkärl utplacerade runt om i Sverige, vilket är ett samarbete med Returpack där insamlad pant går till kampen mot mobbning. Vi har också en hållbarhetspolicy som anger riktlinjer för vårt arbete t.ex. hur vi ska resa, handla, källsortera och på andra sätt agera, för att spara på klimat och miljö. Ett av de tydligaste exemplen på hur vi arbetar klimatsmart är våra resor.
      2. Det tror jag är våra resor, våra tågresor.  Det är något som gör skillnad eftersom vi reser så mycket. Sedan tror jag att vi är en förhållandevis digital arbetsplats där vi både träffas och arbetar helt elektroniskt, vi har ofta videomöten, t ex med våra regionala kontor i Umeå och Malmö vilket spar resande, men också med externa partners och intressenter. Och vi har kommit ifrån att jobba på papper och jobbar helt digitalt med dokument t ex. Vi har också aktivitetsbaserat kontor vilket har en miljöpåverkan i sig.
      3. Det finns inget tak för hur mycket vi behöver göra som nation och medmänniskor. Jag tror det är vanskligt att vara nöjd i en fråga som denna. Så svaret är nej, vi kommer och behöver göra ännu mer. Enligt SCB:s rapport i höstas är mobbningen ett av de områdena vi ligger längst efter med om vi ska ha en chans att nå de globala hållbarhetsmålen år 2030. Jag tror det är viktigt att vi pratar om de sociala aspekterna av Agenda 2030 liksom de miljömässiga. Vårt uppdrag att motverka och förebygga mobbning är en viktig del i de sociala hållbarhetsmålen. Vi kommer definitivt att göra ännu mer kring klimatfrågan och försöka bidra till en bättre värld för barn och unga även på det sättet.  

      Anders Friström, utredare Naturskyddsföreningen

      1. Naturskyddsföreningen mäter den totala klimatpåverkan från den egna verksamheten på riksnivå; från tjänsteresor, inköpta varor och tjänster, papper, el och värme m.m. Vi använder ett webbaserat mätverktyg från Zeroemission. Mätverktyget bygger på Greenhouse Gas Protocol, en internationell standard för klimatredovisning. De totala utsläppen för 2018 var 312 ton, vilket får betraktas som ok för en verksamhet med över 200 miljoner i omsättning och cirka 150 anställda, (vilket ger kring 2 ton per anställd i utsläpp).

      2. De internationella flygresorna till samarbetspartners inom vårt globala program utgör den största delen av föreningens klimatpåverkan. Ett medvetet arbete med att samordna besök till flera samarbetsorganisationer per resa har minskat utsläppen avsevärt. Föreningens rikskansli har Bra miljöval-el och värme samt tydliga riktlinjer för inköp, där miljömärkta varor och begagnat prioriteras.

      3. Naturskyddsföreningen klimatkompenserar alla utsläpp och försöker agera så miljövänligt som möjligt i alla sammanhang. En strikt intern miljöpolicy och ett antal underpolicies och vägledningar styr val av t ex för resor, möten, återvinning och kapitalplaceringar. Vi arbetar för att ytterligare utveckla tydliga mål för vårt klimatavtryck. Vi kan, liksom alla, bli ännu bättre.

        Vårt politiska arbete har genom åren verksamt bidragit till att de totala svenska utsläppen av växthusgaser minskat. Naturskyddsföreningens drev igenom införandet av den svenska koldioxidskatten, trängselskatten och bonus-malus-systemet. Vi har också sett till att vissa klimatskadliga subventioner avskaffats.

      Jenny Wickström, talesperson klimatkompensation, VI-skogen 

      1. Vi-skogen arbetar löpande med att minska vår klimatpåverkan i alla led. Exempelvis genom att minska plastanvändning, ha gröna kontor, minska resandet, ha vegetariska/veganska event och när vi reser ska vi resa så hållbart som möjligt. För de utsläpp vi inte lyckats åtgärda klimatkompenserar vi. Vi-skogen har även en Miljö- och klimatpolicy som beskriver hur vi ska arbeta med dessa frågor, både på en strategisk och operationell nivå. 
      2. En kombination av olika åtgärder har lett till minskad klimatpåverkan för Vi-skogen. Ett nytt grönt kontor i Stockholm, källsortering och minskad plastanvändning i kombination med bättre system för internkommunikation för minskat resande har varit lyckade framgångsfaktorer för Vi-skogen. 
      3. Om vi ska lyckas uppnå de globala målen till 2030 behöver vi alla ta ett stort ansvar och göra det vi kan och ta ett stort ansvar. Vi-skogens verksamhet ute i fält bidrar till minskade klimatförändringar, större anpassningsförmåga och motståndskraft till klimatförändringar och ökad biologisk mångfald. Det finns dock fortfarande områden vi kan bli bättre på och fortsätta arbeta för, en del i detta är minskat resande. Vår verksamhet kräver en del av detta och även om vi har försökt effektivisera våra resor och ha fler digitala möten så är resor fortfarande det som orsakar mest CO2-påverkan.

      Anna-Karin Johansson, generalsekreterare RFSU

      1. RFSU har sedan länge en miljöpolicy och miljöaspekter insprängda i andra policies, exempelvis begränsningar vad gäller flygresor i sin resepolicy. Där finns exempelvis regler om att ta tåget eller åka kommunalt vid resor som är kortare än 6 timmar, och vi arbetar därför mycket med videomöten. Vi serverar vegetarisk mat på de flesta möten och arrangemang.

        Miljöpolicyn har dock några år på nacken och ett arbete har under de senaste månaderna påbörjats för att ta fram en ny policy som grund för ett framtida systematiskt hållbarhetsarbete.  
      2. Vi har inte gjort några mätningar. Kopplat till den nya policyn kommer mål och effektmätning att kopplas. Vårt mål är att denna process ska vara inkluderande och innebära ett internt lärande eftersom vi tror att det är vägen mot att leva som en lär. Vi kommer nu kunna ta till vara all den nya kunskap och de verktyg som utvecklats de senaste åren inom detta område, även när det gäller analys och uppföljning.
         
      3. Det finns en stor medvetenhet inom RFSU kring klimatfrågorna, men vi behöver ha ett mer systematiskt arbete och det är det som nu ska arbetas fram. Vi kan – och ska – bli bättre. 

      Pernilla Karlsson, ordförande, Svenska bilsportsförbundets  Säkerhets- och Miljökommitté 

      1. Alla klubbar inom SBF måste ha ett godkänt miljöintyg för att få lov att bedriva en aktiv verksamhet. Då motorsport är klassad som miljöfarlig verksamhet är certifiering som ligger till grund för intyget baserad på miljöbalken. Målet är att klubbarnas medlemmar skall ha god kännedom om vilka skyldigheter och rättigheter de har som verksamhetsutövare. I certifieringen ingår bland annat kravet på markskydd, gränser för ljud, medvetenhet angående källsortering, aktivt arbete för minskad energiförbrukning, och nyttjande av digitala plattformar för att skicka ut information istället för att skicka brev i pappersform, mm mm. För att hjälpa klubbarna med utbildningar och certifieringar inom miljöarbetet har SBF dedikerade miljörådgivare i alla distrikt.  
      2. Utbildning/ Information. Under många år har SBF jobbat med att utbilda alla som på något sätt kommer i kontakt med motorsporten; Arrangörer, aktiva utövare, funktionärer och publik, i hur vi alla kan bidra med att minska vår negativa inverkan på miljön. Alla åtgärder som kan minska den negativa effekten på miljön ser vi är positiva. Många anser att motorsport är något som är negativt för miljön, därför är det viktigt att profilera oss som miljömedvetna och att vi gör mycket för att minska klimatpåverkan. Med saklig information till omgivning, aktörer med flera, om hur vi arbetar för att minska påverkan negativt så kan det ses som den största åtgärden.  
      3. I vårt fall handlar det om överlevnad – om vi inte anpassar oss och jobbar aktivt med miljöfrågorna för att göra motorsporten hållbar i det långa loppet finns risken att verksamheten tvingas lägga ned. Vilket resulterar i att vi alla blir av med en stor och samhällsnyttig verksamhet som är till nytta och glädje för många. Idag när miljö är en aktuell fråga i media, är det viktigt att ständigt vara aktiv när det gäller klimatfrågor. Att ta sitt ansvar inom förbundet är något vi aldrig får sluta att göra och därför kan man inte säga att vi tar så pass stort ansvar att vi inte behöver utveckla miljötänket mer. Att hela tiden vara med på vad som händer inom exempelvis bilbranschen, då elbilar är en stor aktuell fråga och även fossilfria bränslen som ett alternativ till fossila bränslen, är något vi arbetar mycket med just nu inom förbundet.

      Håkan Carlsson, administrativ chef Svenska Ridsportförbundet

      1. Vi har en miljö- och hållbarhetsstrategi som är vår riktlinje i arbetet. Strategin är fastställd i vår förbundsstyrelse och ger oss en tydlig inriktning på arbetet.

        På förbundskansliet arbetar vi strukturerat genom vår Miljö och Hållbarhetsgrupp, som har till uppgift att hålla ihop och driva de här frågorna i vår organisation, Svenska Ridsportförbundet. Gruppen har medlemmar från alla våra verksamheter och vi arbetar aktivt med att förbättra våra insatser avseende bland annat klimatpåverkan.
         
      2. Verksamheten i våra drygt 900 anslutna föreningar har ofta genomtänkt hantering av foderinköp och gödselhantering, upphandlingar sker ofta närproducerat. Även anläggningars elavtal har haft stor betydelse. Vår bedömning är att det är där effekterna blir störst.
         
      3. Utmaningar är exempelvis möjlighet att resa kommunalt då verksamheten sker utanför tätorter och för att ta sig till aktiviteter saknas möjlighet till kommunala transporter. Vi som organisation skulle vilja göra mer, det finns alltid utrymme för förbättringar i den här alltid aktuella frågan.

      Joachim Lindqvist, tf förbundschef Studieförbundet Vuxenskolan

      1. Vi har sedan flera år tillbaka antagit flera policys gällande resor, mat och boende för våra konferenser och utbildningar. Mat ska i så stor utsträckning som möjligt vara svenskproducerad (dock ej köttfritt). Resor bör göras på ett så miljömässigt sätt som möjligt och när flyg används så miljökompenserar vi. Vår stämma 2019 fattade beslut om att vi under 2020–2021 ska ha hållbarhet som vår ledstjärna och där ingår självfallet även ett smart miljötänk. 
      2. Enligt min uppfattning är det de samtal vi fått igång internt inom organisationen under de senaste åren. Det har skapat en medvetenhet på flera plan. 
      3. Det vore att förhäva sig genom att påstå att vi tar tillräckligt stort ansvar för klimatpåverkan. Som en bildningsorganisation känner vi ändå ett ansvar att vara i täten både vad gäller social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet. Utifrån de parametrarna och våra ekonomiska resurser så strävar vi ständigt att bli bättre.

      Magnus Simonsson, generalsekreterare Republikanska föreningen 

      1. Republikanska föreningen arbetar för att minska klimatpåverkan på flera olika sätt. På kongresser har vi serverat vegansk kost. Vi har anslutit oss till kranmärkt (vi är fria från flaskvatten). Vår resepolicy säger att ”tåg ska prioriteras av miljöskäl” samt lyfter fram andra aspekter:

        ”Planeringen av en resa ska ske i så god tid som möjligt för att nå en låg totalkostnad. Avgörande för hur resan ska företas är den totala resekostnaden med särskild hänsyn till miljöaspekter och trafiksäkerhet. Därtill måste hänsyn tas till verksamhetens krav och deltagarnas behov. Innan en resa planeras ska övervägas om resan kan ersättas med videomöte eller liknande.” 
      2. Den största effekten ligger framför oss. Om Republikanska föreningen lyckas avskaffa monarkin kommer det att ha en mycket positiv miljöpåverkan. Kungahuset är en riktig klimatbov, med många flygresor, snabba bilar och hög klädkonsumtion. 
      3. Ja. Vi i Republikanska föreningen bedriver en ideell verksamhet med liten klimatpåverkan, men det finns ett arbete med allt från att främja tågresor till att avstå flaskvatten. Föreningens verkställande utskott och kansli diskuterar återkommande hur verksamheten kan förbättras med tanke på miljö och klimat.