Ludwig Bengtsson Sonesson är Sveriges ungdomsdelegat till FN:s klimatförhandlingar. Han analyserar klimatrörelsen och ser stora nackdelar med att stora delar av klimatdebatten är avpolitiserad. Debatten handlar om vår framtid och framtiden är alltid politisk menar han.
I vågorna av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse har flera professionella tyckare uppmanat den unga klimatrörelsen att undvika ideologisk och politisk färgning för att nå ut till den kritiska massa som behövs för att ställa om samhället. Ungefär samtidigt gör SVT:s utrikeskorrespondent Erika Bjerström analysen att Greta blivit allt mer politisk och ”vänsterpopulistisk”. Onekligen behöver rörelsen nå ut till fler, men är en bred rörelse utan spets och politisk analys det vi behöver?
Under historien har samhällsfenomen politiserats och avpolitiserats. Hemmet var privat, därför var inte jämställdhet politik. Genom att göra det privata politiskt startades en jämställdhetsrörelse som vi idag är evigt tacksamma för. Likt i jämställdhetsfrågan måste vi i klimatfrågan expandera vår uppfattning om vad som är föremål för politik. Idag hanteras den till stor del som en teknologisk utmaning; vi måste byta bränslen, bygga klimatsmart och generera förnybar el. För att förhindra klimatförändringarna är det tydligt att vi måste både tänka och göra annorlunda – det krävs en utvärdering av hela vårt samhälle, nu med miljö- och klimatglasögonen på. Men geografen Erik Swyngedouw menar att vi snarare rör oss åt andra hållet.
Genom att beskriva klimatfrågan som ett abstrakt miljöhot som hela mänskligheten, oavsett historiskt ansvar, måste möta tillsammans har den mer och mer avpolitiserats. Genom att använda vaga formuleringar om ”hållbarhet” döljs de bakomliggande system som behöver granskas. Om ”omställningen” sker inom vårt nuvarande system och sätt att tänka på samhället så löser vi inga problem, menar Swyngedouw. Vi förflyttar dem bara. Vi skapar morgondagens kris för att lösa den nuvarande.
Man behöver inte leta länge för att hitta klara exempel på detta i dagens klimatpolitik. Bilarnas utsläpp ska minskas genom att gå från fossilt till biobaserat bränsle. En teknisk lösning, där vi undviker att ifrågasätta bilnormen och infrastrukturpolitiken. Lanseras den på global skala behövs stora mängder biomassa vilket många experter menar kommer accelerera en redan snabb artdöd i skog och jordbrukslandskap. Frågan om vems mark biomassan ska odlas på och hur det kommer påverka ur- och lokalfolk är ännu inte löst.
Ett annat exempel är de hittills relativt apolitiska negativa utsläppsteknologierna. Inbyggt i stater och företags netto-noll mål är massiva mängder nersugning av koldioxid med hjälp av teknologi och natur. Med namn som BECCS, CCS och DAC förväntas dessa teknologier kompensera för den utsläppsminskning vi inte lyckas åstadkomma. De scenarier som IPCC tagit fram för 1,5-gradersmålet involverar alla negativa utsläpp. Det är framförallt BECCS (Bio Energy with Carbon Capture and Storage) som modellerna använder sig av. Beroende på vilket scenario som används behöver vi uppskattningsvis markyta i storleksordningen ett till tre Indien för att nå den nersugning som krävs för att hålla 1.5-gradersmålet. Teknologier som dessa används ofta för att undvika politiska beslut som är nödvändiga för att böja utsläppskurvan redan i år.
Jag hävdar inte att dessa två lösningar inte bör användas, tvärtom är de centrala för omställningen, men om den unga klimatrörelsen undviker politiskt känsliga frågor och uttryck kvarstår endast parollen ”minska utsläppen NU”. Då ger vi carte blanche till stater och företag att agera på ett sätt som historiskt visats vara destruktivt för både natur och människa. Om Greta Thunberg undviker att nämna de ”koloniala, patriarkala och rasistiska strukturer” som är tätt förknippade med klimatkrisens orsaker riskerar vi att dessa upprepas även i de lösningar vi föreslår. Unga aktivister som Greta Thunberg har med sin skarpa politiska analys varit en färsk röst i klimatdebatten. Rörelsen måste fortsatt vara öppen för att de nödvändiga lösningarna kan vara politiskt känsliga – sökandet efter bredd får inte hindra analysen om vad som behövs för att förhindra klimatförändringarna.
Det var under COP25 i Madrid som Greta gjorde ovanstående uttalande. Ett möte där förväntningarna från det unga civilsamhället stod historiskt långt bort från den politik som levererades av medlemsstaterna. Konferenscentret var ett mikrokosmos fyllt av exempel på de fenomen jag skriver om. Urfolksrepresentanter och unga aktivister identifierade tydligt system, företag och beteenden som de ansåg orsakade klimatkrisen. I paviljongerna och i plenumsalen sades det att man satsade på ”hållbarhet” och att man såklart stöttade klimatstrejkerna och lyssnade på sina unga medborgare. Men när mötet avslutades med två dagar övertid, hade man endast lyckats försvara Parisavtalets kärna – men de radikala politiska besluten uteblev. I klimatfrågan är tiden central. Varje fördröjning, varje politikerplattityd, varje felsteg gör det svårare att stabilisera klimatförändringarna.
Men än kan vi skapa hopp. Swyngedouw argumenterar att det enda sättet att bryta sig ut ur den avpolitiserade miljödebatten är att använda vår kraftfulla föreställningsförmåga. Genom att tänka utanför boxen och ”begära det omöjliga” kan vi föreställa oss ett samhälle där vi inte bara löst klimatkrisen utan även de andra sociala och ekologiska problem som är tätt sammankopplade med den. När vi sätter ord på det samhälle vi vill ha hävdar Swyngedouw att vi ”exploderar den infernaliska avpolitiseringsprocessen” och på så sätt frigör våra tankar från de begränsningar som satts av det rådande tankesystemet.
Den indiske författaren Amitav Ghosh har skrivit att vi befinner oss i föreställningskris när det kommer till klimat, och jag är benägen att hålla med. När jag inte är ungdomsrepresentant arbetar jag på Lunds Universitet med just frågor om klimatföreställningar och klimatframtider. Det senaste året har vi byggt Carbon Ruins, ett museum från 2053 som berättar hur vi under omställningsåren bekämpar klimatförändringarna och ställer om energi-, material- och matproduktionen. Det är spekulativt, det är ingen spåkula – det är ett sätt att utforska vilken framtid som är möjlig inom ramen av 1.5-gradersmålet och i sin tur, vilken framtid vi vill ha.
Klimatforskningen har beskrivit problemen och även möjliga lösningar. Men det är upp till oss som medborgare att bestämma vilket samhälle vi vill bygga – och för att göra det behöver vi frigöra oss från de självcensurande handklovarna som nu sätts på klimatrörelsen. Vi måste aktivera vår fantasi och gå från att endast beskriva vad vi måste röra oss från till vad vi vill röra oss mot. Det är vår framtid vi pratar om, och framtiden är alltid politisk.
Ludwig Bengtsson Sonesson är Sveriges ungdomsdelegat till FN:s klimatförhandlingar. Till vardags arbetar han på Lunds universitet i forskningsprojekt om klimatpolitik, omställning och framtidsfrågor. Sin organisatoriska hemvist har Ludwig i PUSH Sverige ett nätverk för unga hållbarhetsaktivister. Ludwig nås på ludwig.bengtsson_sonesson[a]cec.lu.se.