Vi bygger inga luftslott, av Alex Bengtsson

Klumpen i magen växer och frustrationen blir starkare. Trösklarna till antirasistisk organisering är för höga och något måste göras. Alex Bengtsson från Expo skriver om idén att utveckla en antirasistisk folkrörelse och om initiativet Tillsammansskapet.

I samband med riksdagens öppnande för fyra år sedan var jag en av de tusentals personer som hade tagit mig till Sergels torg i Stockholm. Jag gick dit med en klump i magen. Sverigedemokraterna hade efter år i den politiska marginalen till slut tagit sig in i politikens finrum. Detta parti, sprunget ur den svenska fascismen, hade lyckats att göra sin politik tillgänglig för närmare sex procent av de röstberättigande i Sverige. Jimmie Åkessons politiska projekt hade dessutom erövrat över 600 kommunala mandat.

Klumpen i magen grundade sig i en oro om vad som skulle hända nu. Partiet hade fått en vågmästarroll i riksdagen och i många kommuner. Det fanns en rad skrämmande exempel från andra europeiska länder där ett högerextremt eller högerpopulistiskt partis blotta närvaro försköt inte bara ändrat tonläget i samhällsdebatten utan också i slutändan den förda politiken. Men i alla fall, min klump i magen handlade också om det antirasistiska och antifascistiska motståndet.

Under mina då lite mer än tio år som organiserad antirasist hade jag hela tiden känt en frustration kring de höga trösklarna till antirasistisk organisering. Trots att det rör sig om frågor som de facto berör alla människor så hade jag känt att det många gånger saknats en vilja att tillgängliggöra antirasismen. I synnerhet för människor som direkt drabbas av den, det vill säga alla de människor som ett parti som Sverigedemokraterna riktar udden mot i sin propaganda och politik. Men också för alla de människor boendes i lokalsamhällen där högerextrema och ibland rentav nazistiska grupperingar haft en stark närvaro. En något förenklad sammanfattning: Min uppfattning att antirasismen, givetvis med undantag, var otillgänglig för människor boendes i storstädernas socialt utsatta områden och på lands-
bygden.

Så där stod jag då i centrala Stockholm och hörde tal efter tal om att nu måste vi organisera oss. Röda fanor vajade i vinden. Det trotskistiska mikropartiet Rättvisepartiet Socialisterna skyllde Sverigedemokraternas framgångar på Fredrik Reinfeldt, som sig bör. Och även om det nu, rent hypotetiskt, skulle vara så förstod jag knappt ens hälften av vad talarna sa. Trots att det var en historisk händelse så kändes det som vilken antirasistisk sammankomst som helst. Klumpen i magen var snarare kvar när jag lämnade manifestationen.

 

Jag hade då under fyra års tid jobbat som utbildningsansvarig på Stiftelsen Expo. Efter valet 2006, när Sverigedemokraterna slagit igenom på kommunal nivå, lämnade jag mitt arbete som yrkesfiskare på en krabbåt i Halland för att turnera runt hos bland annat partier, fackförbund och inte minst skolor för att hålla utbildningar om den organiserade rasismen. Under dessa år handlade det till stor del om att förklara att det här inte var något nytt. Att ska du förstå extremhögern idag – måste du lära känna rörelsens historia. Hos de politiska partierna handlade det om att ingjuta mod. 2008 och 2009 åkte jag mestadels runt och föreläste utifrån en bok som jag gav ut med ett så simpelt budskap som att ska du ta debatten med sverigedemokrater så måste du utgå från din egen ideologiska utgångspunkt. En liberal måste vara liberal – även mot Sverigedemokraterna – var det självklara budskapet som ändå var behövligt i en tid då sinnebilden var att det fanns ett ideologiskt enhetligt svar på Sverigedemokraternas politik.

Gemensamt för nästan alla föreläsningar, oavsett om jag träffade ett gäng folkpartister i en kranskommun till Stockholm, högstadieelever i Säffle eller fackföreningsfolk i Emmaboda var att det alltid kom fram några som vill engagera sig mer. »Det räcker inte med facket!« och »Jag vill göra saker utanför Folkpartiet« var vanliga reaktioner. Och lika så bland elever träffade jag alltid personer som inte var sugna på att engagera sig i exempelvis i ett politiskt ungdomsförbund – de var oroliga eller förbannade över utvecklingen och ville göra mer än att gå på föreläsningar och studiecirklar.

FLERA AV MINA KOLLEGOR PÅ EXPO och vänner som jobbade med liknande frågor kände samma sak. Och efter det där besöket på Sergels torg kände jag att ansvaret att bygga en antirasistisk rörelse knappast fick överlåtas till Rättvisepartiet Socialisterna.

Vi blev då ett gäng på och runt Expo som började sondera terrängen om att få igång en folkrörelse. Det var en trevande start. För det enda vi hade gemensamt var på många sätt känslan av att något måste hända. På parlamentariskt plan började det se lugnt ut. I den så centrala  frågan för såväl sverigedemokrater som antirasister, migrationspolitiken, gjorde Alliansen upp med Miljöpartiet. Det gav andrum. På den borgerliga och liberala flanken lyckades också socialliberaler och andra antirasister att hejda de krafter som indirekt ville se utveckling där borgerligheten i alla fall politiskt närmade sig Sverigedemokraterna.

Men på folkligt plan gick det tyngre. Sverigedemokraterna steg i opinionen och varje dag fick jag mejl och telefonsamtal från människor som upplevde rasismen mer påtaglig i sin vardag.

 

Efter ett tag riktades våra blickar mot England och Expos systerorganisation Searchlight. En organisation som precis som Expo mestadels sysslat med grävande journalistik som ett sätt att begränsa den organiserade rasismens inflytande. Men när högerextrema British National Party hade börjat vinna platser i de lokala parlamenten hade de insett att hårdnackat journalistik inte var generallösning.

Organisationen gjorde en fältstudie i flera städer där extremhögern fått fäste. De ville hitta de som värderingsmässigt befann sig längst från rasisterna och hur de såg på antirasistiskt arbete. I studien framgår tydligt att den som avskyr extremhögern mest är en kvinna i övre medelåldern. Hon avskyr rasismen för att den sprider otrygghet och splittring. Men hon definierar sig inte som vare sig antirasist eller antifascist. Hennes bild av dessa rörelser är att de våldsamma och verklighetsfrämmande. Hon vill ha något hoppingivande. Som förenade lokalsamhället.

Resultatet blev Hope not hate. En kampanjrörelse som efter några kom att få British National Party att implodera. På många sätt har det handlat om att gå den långa vägen. Att inte bygga några luftslott i form av sociala medier-kampanjer. Utan snarare att organisera lokalsamhället i lokala frågor rörande frågor om trygghet och tillgänglighet. Och att på så vis skapa en känsla av samhörighet och gemenskap. På så vis blir extremhögern antingen irrelevant eller de som går emot positiva och folkliga krafter.

Vi insåg tidigt att Sverige och England skiljer åt. Men när vi för ungefär två år sedan med små staplande steg började lägga grunden till det vi idag kallar för Tillsammansskapet så har det till stora delar handlat om en insikt om att situationen är så pass akut nu att saker måste få ta tid. Att bygga relationer i ett lokalsamhälle tar nämligen tid. Genom Tillsammansskapet hjälper vi lokala aktörer att organisera ett arbete för sammanhållning i sin vardag. Till denna rörelse söker sig både gamla rävar som varit aktiva tidigare men framförallt människor som först nu valt att engagera sig.

Den 30 september öppnade riksdagen för en ny mandatperiod. Med mer än dubbelt så många sverigedemokrater som ledamöter. Men klumpen i magen finns inte där. För på manifestationen talar stålverksarbetaren Johan från Smedjebacken om vikten av sammanhållning, studenten Rosaline från Södertälje talar om trygghet. Elin, en sjukskriven tjej från Borås, talar om vikten av organisering. Banderoller från gräsrotsrörelser som Falköpings Friendship, Ett Luleå för alla och Tillsammans Karlskrona vajar i vinden.

Jag tror att vi är något på spåren. Men vi bygger inga luftslott.

ALEX BENGTSSON är vice vd på Stiftelsen Expo.

 

Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!

*Obligatoriskt