Ska politikerna vara »välfärdsmäklare« som hänvisar medborgarna till olika aktörer på marknaden, eller ska de kliva in och utöva sin makt? Den debatten är viktigare än frågan om vinster i välfärden, skriver Tommy Svensson vid Arbetarrörelsens Tankesmedja.
I den politiska debatten ställs ofta frågan om politikerna eller medborgarna ska bestämma över välfärdens tjänster. Ska makten utövas vid sammanträdesborden eller vid
köksborden?
Klart är att medborgarnas möjlighet att välja bland annat förskola, skola, vårdcentral och äldreomsorg har ökat. Det är få som vill tillbaka till gamla tider med ofta stelbenta offentliga monopol.
I det avseendet kan man säga att politikerna har tagit ett steg tillbaka, och att det är positivt. Om en elev vill byta skola behöver det inte längre godkännas av förtroendevalda i den kommunala skolstyrelsen.
Men medborgarrollen är vidare än enbart som brukare eller konsument av olika tjänster. Vi är alla med och finansierar välfärden och vi har alla rätt att ha synpunkter på hur skattepengarna används och hur välfärden sköts och bör utformas.
Den förre utbildningsministern Bengt Göransson (S) brukar framhålla att skolan inte enbart är en angelägenhet för elever, föräldrar och personal, utan även för den 85-årige pensionären utan egna band till skolvärlden. Alla medborgare har ett legitimt intresse av att vi har en bra skola som lär och fostrar för framtiden.
Att göra de nödvändiga prioriteringarna och ta ansvar för helheten är en uppgift för politikerna. De är medborgarnas förtroendevalda. Om de kliver ur den rollen, är det illa för demokratin. Det är en konstlad och populistisk syn att ställa politiker mot medborgare i det avseendet.
Det är alltid kommunen (medborgarna) som i sista hand har ansvar för en välfärdstjänst, även om den är utlagd på ett privat företag. Om ett privat företag lämnar elever och patienter i sticket, är det kommunens skyldighet att omgående trygga undervisning och vård.
Det duger inte att smita från sitt ansvar för en bristfällig verksamhet med att rycka på axlarna och be brukaren byta utförare. Att byta äldreomsorg är inte som att byta tandkräm. Välfärd är kort sagt inte som vilken marknad som helst. Därför fungerar inte heller de vanliga marknadsprinciperna.
»Marknadsekonomi bygger på att priset reglerar balansen mellan utbud och efterfrågan, men när någon tredje part – alltså någon annan än konsumenten – svarar för betalningen, sätts prismekanismen ur spel«, skriver Anne-Marie Lindgren, tidigare utredningschef vid Arbetarrörelsens Tankesmedja, i den nyutkomna antologin Från konkurrens till kvalitet (Tiden debatt).
Vi vet ganska säkert att den ökade möjligheten till individuella val inte nämnvärt påverkat kvaliteten eller kostnaderna. Skillnaderna mellan offentliga och privata utförare är små, enligt forskningen på området. Benägenheten att »rösta med fötterna«, det vill säga att välja bort den omsorg eller vård man inte är nöjd med, är liten. Många vet inte ens att möjligheten finns. Kvaliteten i välfärden måste tas på större allvar än så.
Så här skriver Sören Häggroth, före detta statssekreterare och generaldirektör, i en nyutkommen rapport Kvalitet och valmöjligheter – på lika villkor från Arbetarrörelsens Tankesmedja: »För att utveckla kvaliteten i de grundläggande välfärdstjänsterna behöver en ny tankemodell formuleras. Den marknadsorienterade modell som kallas New Public Management (NPM) har enligt min mening kommit till vägs ände med sin ensidiga betoning av kundval på en marknad med konkurrerande företag. Allt fler organisationsforskare lämnar NPM bakom sig och förordar ett synsätt som utgår från att kvalitet i välfärdstjänster skapas i mötet mellan brukaren och anställd och att utformningen av detta möte kan se olika ut inom olika verksamhetsområden (service design). Den nya tankeskolan, som ibland kallas Network Governance vill återge politikens ansvar för en övergripande styrning och resursfördelning.«
Att välfärdssektorn behöver regleras och stramas upp är uppenbart. Skatteverkets rapport Skatteplanering i företag inom välfärdssektorn innehåller hisnande beskrivningar av så kallad finansiell ingenjörskonst, för att komma undan skatt, även om slutklämmen är att de allra flesta företag inom välfärdssektorn följer skattereglerna.
Få försvarar sådant beteende. Svårare är att dra gränsen när det gäller reglering av verksamheten. Tanken med valfrihet är att olika modeller ska kunna prövas. Här måste man ärligt säga att en alltför stram reglering riktad mot vinstdrivande företag kan medföra begränsade möjligheter även för non profitföretag och ideella organisationer. Det blir ingen vits med olika utförare om all verksamhet måste stöpas i exakt samma mall.
Debatten om vinster i välfärden har varit nyttig. Den har lett till ett uppvaknande och numera finns ökad insikt om att välfärden inte kan betraktas som vilken bransch som helst. Fullständig etableringsfrihet av till exempel skolor får orimliga följder för somliga kommuner.
För att mångfald och valfrihet ska fungera måste därför politikerna ta ett betydligt större ansvar än de gör i dag. Det gäller såväl uppgiften att staka ut tydliga och mätbara mål för verksamheten som att ställa tydliga krav vid upphandling och att utvärdera resultat. Medborgarna har rätt att få neutral information om olika valmöjligheter och vad de innebär. De ska inte behöva förlita sig på säljande reklambroschyrer.
En viss konsekvens är också önskvärd. I dag, särskilt efter skandalerna i en del välfärdsföretag, talar alla partier sig varma för non profit och de ideella organisationerna. Samtidigt gör snåla ekonomiska ramar det omöjligt för sociala företag som vill erbjuda bra vård och omsorg att ta på sig uppdragen. I Stockholm säger alltfler seriösa företag upp hemtjänstavtal därför att det inte ges förutsättningar för att bedriva en verksamhet med god kvalitet.
Det behövs en ordentlig diskussion om politikernas roll, särskilt på det kommunala planet. Ska de vara ett slags välfärdsmäklare som hänvisar medborgarna till olika (privata) aktörer? Den medborgare som inte är nöjd får byta. Eller ska de räta på ryggen och utöva den makt och ta det ansvar för välfärden som medborgarna genom val har givit dem? Här går en ideologisk skiljelinje om välfärden som jag tror är viktigare än den om vinster.
TOMMY SVENSSON är redaktör vid Arbetarrörelsens Tankesmedja.
Vill du prenumerera på Kurage? 250 kr för fyra nummer och år!