Enligt SCB ökar antalet organisationer i det civila samhället* – mellan åren 2016 och 2020 med hela 4 procent. 260 506 organisationer för att vara exakt. I samma rapport går det också att läsa att den “totala produktionen inom det civila samhället var 271 miljarder”. Samma år räknas det totala antalet förvärvsarbetande inom civilsamhället till 188.100 personer, vilket är 3,8 procent av det totala antalet förvärvsarbetande i Sverige. Gissningsvis ingår rätt många av er som läser den här texten i den siffran.
Det här numret kretsar kring de personerna: de anställda i civila samhället. Vi utforskar perspektiv på chefskap, HR-trender, att byta sektor och en hel del annat. Som vanligt finns det tusenfalt mer att ösa ur än som ryms i tidskriften. En metatråd som på ett sätt genomsyrar alla texterna är frågan om vem som egentligen ansvarar för att utveckla de specifikt ideella professionerna. En utmaning flera organisationer står inför är den ökade professionaliseringen, det vill säga ett ökat behov av specifik expertkunskap (ofta juridik och ekonomi) eller ett ökat behov att ersätta oavlönade ideella med anställningar eller arvoderingar. Så hur möter vi den?
En utmaning flera organisationer står inför är den ökade professionaliseringen, det vill säga ett ökat behov av specifik expertkunskap (ofta juridik och ekonomi) eller ett ökat behov att ersätta oavlönade ideella med anställningar eller arvoderingar. Så hur möter vi den?
Akademikerförbundet SSR (som från årsskiftet är ny samarbetspartner till Kurage) har tacklat utmaningen genom att stärka socionomer som en egen profession. Att vara socionom är i första hand att ha gått en socionomutbildning och yrkesrollerna du sedan verkar i kan skilja sig mycket åt även om hantverket och förhållningssätten förenar. Känns det igen? Kan det vara så att det civila samhället har liknande utmaningar? Å ena sidan, har vi kompetenser och yrkesfärdigheter som är specifika för våra organisationer oavsett yrkesroll? Å andra sidan, har vi yrkesroller som är specifika för oss, som faktiskt inte finns i andra sektorer? Vem tar ansvar för att utveckla dem?
Några organisationer går i bräschen. GIVA Sverige (även de ny samarbetspartner för i år) har till exempel skapat en certifiering för yrkesrollen Fundraiser för att stärka den som arbetar med strategiskt insamlingsarbete. Det går igen i nätverk och kurser, vi samlas för att yrkessocialisera och i den mildaste form förhandla fram vad som ska gälla inom vårt specifika fält. Vilka specifika yrkesroller har vi som är värda medveten utveckling och uppvärdering? Förenings- och verksamhetsutvecklarna? Föreningsjuristerna som kämpar med skattelagstiftningens gråzoner och hovrättsdomar om vem som egentligen får tolka stadgar? Processledare med fingertoppkänsla för att navigera i en politiskt styrd verksamhet? Vilka är de och hur arbetar ni för att stärka deras professioner?
Fortfarande förlitar vi oss på ett utbildningssystem som i första hand utbildar experter för andra sektorer: controllers som formas i sammanhang där kommersiell logik råder och där “exl moms” är norm; varumärkesansvariga som formas i en byråvärld där ideologi är lite läskigt och medlemmar ganska konstigt. Civilsamhällets organisationer löser det genom att söka dubbla kompetenser; jurist OCH föreningsaktiv, programmerare OCH aktivist. Är det nog? Skapar vi rätt förutsättningar för att låta flera professioner samexistera parallellt i organisation och individ?
Som vanligt, fler frågor än svar. Med det sagt – detta nummer innehåller mycket matnyttigt. Välkommen till Kurage!
My Malmeström Sobelius är huvudredaktör för tidskriften Kurage
* SCB:s definition av organisationer i civila samhället är väl värd en egen studiecirkel. Hit räknas till exempel inte organisationer utan organisationsnummer.