LSU:s generalsekreterare Hannah Kroksson skriver utifrån tidigare nummer av Kurage på temat Samarbete. Hon ifrågasätter poängen med att försöka samla stora delar av civilsamhället under en och samma organisation, den process som bland annat beskrivs utifrån Fremias ambitioner.
I Kurage 37 2020 presenteras tankar på hur Fremia tar form för att samla och spara på resurserna, för att bli rösten politiken lyssnar på. Inget lockar mig mer än samverkan, möten och gemensam utveckling. Och inget skrämmer mig mer än tanken på ett civilsamhälle som ska försöka trängas och kompromissa sig fram till hur man bäst organiserar sig och granskar makten. I samma nummer drar Mats Bernerstedt slutsatsen att civilsamhällets oberoende ställning i Sverige skapas av och garanteras av staten och det är något vi får leva med. Det är en slutsats jag delar. Så länge som civilsamhället är så pass tungt finansierat av staten så ligger det ett väldigt stort ansvar och mycket makt i politikernas händer att aktivt välja att följa de principer som finns. Riksdagens partier behöver stå upp för den politik som råder, vårt ansvar som civilsamhälle är att envist påminna om våra överenskommelser.
När vi förflyttade Överenskommelsen från det sociala området till alla politikområden där regeringen verkar gjorde vi ett val kring anslutande organisationer. Till NOD – nationellt organ för samråd och dialog mellan regeringen och civilsamhället kan endast organisationer som i sin tur samlar riksorganisationer som medlemmar ansluta sig. Inte bara för att driva politik utan främst för att bära vår överenskommelse. I NOD:s verksamhet däremot ska mångfalden spira och innovationskraften i idéburet engagemang stärka det offentliga.
Service – eller vad du vill kalla det – ger tydlig näring för politik. Det ligger en trovärdighetsfråga i att kunna vara ett, genom att vara både av och för bidrar vi med en unik kvalité – på riktigt! Egen-organiseringen ger makt. Den ger inflytande över samhällsagendan. Det är den idéburna demokratiska organiseringen som är verktyget som gör civilsamhället relevant för samverkan och att föra dialog med. I våra föreningar och förbund samlas vi med engagemanget och kunskapen som på riktigt kan skapa transformerande politik.
Det är också därför jag inte tror på ett “Svenskt föreningsliv”. Jämförelsen med “Svensk näringsliv” haltar eftersom de primärt har ett syfte: deras medlemmar gör tusen åter tusen saker men de vill alla gagna företagsklimatet, de ska bli mer lönsamma. Det är inte därför vi driver föreningar.
Civilsamhället finns som mellanvalsdemokratins påverkan på politiken. Vi organiserar oss demokratiskt för att vi brinner, för att vi ser hot mot mänskliga rättigheter, vill bilda oss och för att vi vill lösa olika typer av problem. Vi tar fram de innovativa lösningarna. Vi vänder ut och in på oss själva ibland, men förhoppningsvis kan vi vila i lusten och styrkan i varandra. Problemen kan vara mindre dramatiska, rätten till lek och fritid på egna villkor handlar må hända främst om utveckling och växtkraft – men det handlar också om att slippa förtryck, rasism och utanförskap. Det handlar om rätten att utveckla sitt modersmål, sin tro och hitta stöd från sociala nätverk.
Samverkan är både det roligaste och viktigaste jag vet – men låt oss inte förledas av tron att vi blir mer intressanta om vi flyter ihop helt. Eller att vi kan spara pengar samtidigt som vi blir mer inkluderande av fler. Mångfalden är vår styrka och förankring kostar också pengar. Medlemsorganisationerna har olika förutsättningar att stå för kalaset samtidigt som vi trollar med knäna. Det kommer inte ändras i närtid. De har olika behov och olika lösningar på olika problem. Politiken bör också värdesätta paraplyernas slit. Resurssätta det. Vi gör det enklare för dem. Men i varje kompromiss finns minst en förenkling. I en värld där populismen och förenklingarna drar fram som en löpeld så behöver vi inte ett civilsamhälle som helt riskerar att kompromissa bort varje minoritet eller marginell fråga till förmån för de stora dragen. Varken vi eller politikerna är betjänta av att vi ryms under samma tak hela tiden, om än ibland. Politik handlar om livet – och det är minsann inte enkelt!
Hannah Kroksson är generalsekreterare för LSU – Sveriges Ungdomsorganisationer. Hon är också ordförande för NOD Sveriges styrgrupp och ideellt engagerad inom Hela Människan och Studieförbundet Sensus. Hannah nås på kroksson@lsu.se.