Tidigare statssekreterare Helene Öberg reagerade på Altingets intervju med kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter angående förslaget till demokrativillkor för stöd till civilsamhället. Även Kurage har intervjuat Gustafsdotter tidigare. Öberg menar att demokrativillkoret leder till ett paradigmskifte när det gäller statens syn på det fria föreningslivet.
Altingets intervju med kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter innehåller några argument för införande av skärpta demokrativillkor, som förtjänar att bemötas. Initiativet är inte Jeanette Gustafsdotters. Hon kom in i slutfasen och får vara den som presenterar resultatet av det som först var en debatt om att det offentliga varit för naiva i sitt stöd till civilsamhället, som sedan blev en utredning 2018, och som nu en mandatperiod senare landat i en proposition.
Jag vill inte bidra till kritik mot kulturministern. Faktum är att jag själv bär en del av ansvaret för arbetet med demokrativillkor eftersom jag varit statssekreterare på kulturdepartementet tidigare den här mandatperioden. Det jag däremot vill bidra till är berättelsen om föreningslivets betydelse för vårt samhälle. Vi behöver vara försiktiga så att inte argumentationen för hur avvikelser hanteras etablerar ett helt nytt synsätt på vad civilsamhället är. Kulturministern talar om dem som mottagare av skattepengar, och förtydligar att “det är statligt stöd vi talar om”. Men det går faktiskt inte att reducera alla Sveriges föreningar till enbart “mottagare av skattepengar”, deras betydelse och värde för samhället är långt större än så.
Historiskt har folkrörelserna möjliggjort såväl kvinnors rösträtt, och viktiga samhällsfunktioner som bibliotek och barnavårdscentraler. När samhället står inför nya, oväntade eller utmanande utmaningar, då vänder vi oss gärna till civilsamhället. I arbetet med att öka Sveriges försvarsförmåga är förstärkningen av hemvärnet en viktig del. Vi såg många ideella insatser bistå i flyktingkrisen 2015. Under coronakrisen mobiliserade många organisationer för att minska ensamhet, trots att merparten av de ideella krafterna var äldre och själva tillhörde riskgrupp. Regeringen följde arbetet med stort intresse, och i Regeringskansliet fördes diskussioner om hur vi kan få civilsamhället att göra mer.
Det finns fler goda exempel på vad civilsamhället bidrar med. När kriget i Ukraina bröt ut var folkbildningen snabbt i gång med förstärkt verksamhet för att möta de nya behoven. I stället för idrott i dyra privata verksamheter har vi i Sverige en idrottsrörelse där barn och unga möts och utvecklas över hela Sverige. Det är en verksamhet som genom sin bredd också fångar talanger som får växa till den elit som vinner svenska medaljer i mästerskap efter mästerskap.
Jag vill också särskilt lyfta civilsamhällets opinionsbildning som en viktig del. Uppgiften att utmana, skapa debatt och driva utvecklingen framåt kan vara tuff. Många förtroendevalda vittnar om ökat hat och hot. De som vågar stå upp för mänskliga rättigheter möter starka motkrafter.
Förra gången det skakade till och det uppstod en oro att föreningar skulle kunna missbrukas, handlade det om en att en förening togs över till andra syften än de ursprungliga. Civilsamhället tog ett eget ansvar för att förhindra genom att se över sina stadgar och krav på medlemsvillkor för att inte bli sårbara för antidemokratiskt maktövertagande. Nu står vi åter inför en situation där det skakar till. Det finns exempel där föreningar används i kriminella syften, till exempel inom idrotten. Det finns också exempel på fusk med deltagarlistor för att få ut mer stöd. Ett tredje exempel kommer från Säkerhetspolisen som beskriver en alarmerande situation i sitt remissvar till demokrativillkorutredningen: “ett relativt stort antal organisationer med kopplingar extremistmiljöer mottar offentliga medel genom såväl statliga som kommunala bidrag.”
I nyhetsrapporteringen kan vi se hur samma organisationer också får del av annan skattefinansiering. Nu senast har vi kunnat läsa om en förskola i Akalla som Säkerhetspolisen vill stänga, för att den bidrar till islamistisk radikalisering av barnen. Valfrihetsreformen och privatiseringarna har blivit ytterligare en kassako för antidemokratisk verksamhet. Det är kryphål som självklart måste tätas, i civilsamhället så väl som inom vård och utbildning. Säkerhetspolisen har ett klokt förslag om en stödfunktion som kan bidra till att höja kunskapen och ge beslutsfattare bättre underlag, för att förebygga felaktiga utbetalningar.
Om man som socialdemokrat tänker att det var arbetarrörelsen som ensam byggde Sverige, så är det kanske inte så stor sak att föreslå att det framöver ska vara experter från myndigheter som kontrollerar om en förening lever upp till demokrativillkoren. För andra är det en ny ordning som är utmanande. Regeringen skriver själv på sin hemsida under rubriken Civila samhället och idrott: “Med det civila samhället avses en arena, skild från staten /…/”. När staten vill gå in kontrollera att civilsamhällets företrädare agerat demokratiskt, då har vi frångått principen att stat och civilsamhälle ska vara tydligt åtskilda.
Det började med starka folkrörelser som utvecklade vår demokrati, och som byggde upp samhällsfunktioner vi nu tar för givet. Sedan dess har formerna för människors engagemang förändrats och antidemokratiska och kriminella krafter har rubbat tilliten i samhället. Vi behöver vara ett land med medborgare som är rustade för att möta det. Civilsamhället har en unik förmåga att fånga upp engagemang i nya former och bidrar till ökad tillit. Det är ett viktigt arbete som kräver fokus. Det är tveksamt om nu är rätt läge att genomföra en new public management-liknande reform med reaktiva kontroller. Offentlig sektor som också brottas med hur de ska få stopp på finansiering till extremistmiljöer, börjar just lära sig av sina NPM-misstag rör sig därför tillbaka mot tillitsbaserad styrning.
Arbetet för att komma till rätta med att organisationer utnyttjas i fel syften måste börja i en förståelse för civilsamhällets betydelse. Likt majoriteten av regionernas vårdcentraler och kommunernas skolor är civilsamhällets föreningar inte startade i syfte att lura till sig pengar för att finansiera kriminalitet eller våldsbejakande extremism. Det behöver vara ändamålsenliga förslag som förmår att stoppa missbruk av systemet, hellre än omfattande reaktiva kontroller. Vi kan inte riskera att utarma den kraft av ideella händer som fortfarande bär upp vårt land, och som är så viktig inte minst i tider av prövningar.
Helene Öberg
Tidigare statssekreterare på utbildningsdepartementet och kulturdepartementet. Lång bakgrund i civilsamhället, bland annat som generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar, biträdande generalsekreterare i Ungdomens nykterhetsförbund, styrelseledamot i Idea – dåvarande arbetsgivarorganisation för ideella föreningar, och numera ordförande i Svensk Biblioteksförening.
Fotograf Anna Diebitch