JAG HAR SETT det hos mina barndomskompisar, som startade band och repade outtröttligt i en källare i samhället strax utanför Örnsköldsvik där vi växte upp. Jag har sett det när jag kört igenom Backe, Hoting och Tåsjö, jämtländska orter med många hus med tomma ögonhålor till fönster, men också lokalkontor från studieförbund, hembygdsgårdar med rikligt med aktiviteter på anslagstavlan och bibliotek med högoktaniga författarbesök. Jag har sett vad som finns kvar när övrig samhällsservice har dragit sig tillbaka.
JAG HAR SETT det hos mina morföräldrar, lantbrukarparet söder om Kalmar som på fritiden deltog i bygdespel och amatörteater och vars semestrar kunde utspela sig på en bussresa till Baltikum vilken föranletts av en halvårslång studiecirkel om kulturen, maten och städerna de skulle besöka.
JAG HAR SETT det skymta förbi i nutidshistorieböckerna, där svenskarna tycks ha gått ut i skogen och täljt sig en ordförandeklubba i stället för ett vapen när demokratin var ny.
JAG VET INTE vad det kallas. Men jag har sett det. Och jag har tänkt: det här är gott. Det är det här ett samhälle behöver, och mer av detta som just vårt samhälle fordrar nu.
DET BEHÖVER INTE alltid handla om de storslagna rockstjärnornas tidiga gnetande i ABF:s replokaler, de framgångsrika författarskapen som börjat på Folkuniversitetets skrivarstugor eller politiska stjärnor som börjat sin bana som ungdomspolitiska diton i avlägsna svenska småkommuner.
ÄN VIKTIGARE ÄR den politiker som bara blev nämndsordförande, den hästtokige som fick rollen som ridklubbens lekmannarevisor, eller bara alla som drömde om att bli musiker men som slutade som efterfesternas mest irriterande inslag.
HELT VANLIGT FOLK som fått ett bättre och mer intressant liv. Deras världar har vidgats genom den infrastruktur som folkbildningen, biblioteken, folkhögskolor, kulturen och föreningslivet har kunnat erbjuda.
JAG VET INTE vilken synd som är värst. Att som liberal rikspolitiker och minister inte se det, eller att se det men inte låtsas om det. Oavsett vilken synd just utbildningsminister och folkbildningsnedmonteraren Mats Persson gör sig skyldig till är den oförlåtlig.
Karin Källström är advokat och krönikör.