”Hanna Hallin heter jag och vet betydelsen av att mina scoutledare utan en spänn betalt stod i en dammig lokal för att lära mig och mina vänner att göra eld, bygga vindskydd, tro på oss själva och varandra. Vi vann pris i scout-SM, men framför allt livslånga insikter om samarbete och ledarskap. När människor går samman och engagerar sig gör det skillnad, för den som deltar och för samhället i stort. Jag vill att fler ska upptäcka det.”
Så löd andra stycket i mitt personliga brev för 14 år sedan, då jag skickade in det med min CV i förhoppningen om att få ett riktigt drömjobb.
VÄRLDEN BRINNER IDAG. På så många sätt. Det samhällssystem vi som mänsklighet ägnat de senaste hundratals åren åt att forma genom värderingar, strukturer, uppfinningsrikedom och omvandling av naturresurser till välstånd framstår plötsligt som en domedagsmaskin utan handbroms. Och det enda jag kan tänka på är värdet av en dammig scoutlokal?
FÖRENINGSLIVET SKAPAR FICKOR av motstånd. Och då menar jag inte megafonskrik i protest. Tvärtom. Det här motståndet sker obemärkt. Ideellt föreningsliv erbjuder frizoner där en annan logik får råda än i det världsdominerande ekonomiska systemet. I det ideella engagemanget är vi likar. Vi ges chansen att skala av oss våra vardagsroller – från plugget, jobbet, familjesituationen, politiska åsikter – och mötas i ett gemensamt intresse. Vi hittar andra i att lösa en gemensam uppgift eller ta ett gemensamt ansvar. Vi blir människor inför varandra, våra olikheter till trots.
I KAPPRUMMET UNDER min dotters fotbollsträning i veckan överhörde jag två föräldrar prata om barnens aktiviteter. Ett syskon hade tydligen börjat på scouterna.
– OCH DE VERKAR ju inte göra något? De är i lokalen. De kanske har gjort en sölja, några lekar. Går på en hajk.
DET VI FÅR med oss från föreningslivet är subtilt. Känslan av att tillhöra, vara betydelsefull och känna sig respekterad. Även då ens båt kapsejsade, matchen förlorades, ens förslag blev nerröstat eller årsmötet bordlade motionen.
VI ÄR EN ring av människor på ett dammigt linoleumgolv, ett stampat jordgolv eller runt ett polerat bord. Förutsättningarna är olika. Effekterna lika.
JAG VILL VÄRNA om ett föreningsliv där det handlar mindre om att alltid ha rätt och vinna allt annars får det vara, och mer om att hitta gemensamma nämnare, ta nya perspektiv, finna fungerande lösningar och inkluderande kompromisser. Ett förhållningssätt som gör ”dem” till ”vi”, där vi kortar avstånden mellan människor, avpolariserar, humaniserar. Förmågor vi behöver öka hastigt, eftersom allt tyder på att det är avgörande för att hantera de globala gemensamma kriser vi som mänsklighet står inför.
I DEN DÄR dammiga scoutlokalen upptäckte jag att även jag brinner för att göra skillnad för andra, tillsammans med andra. Att sitta uppe om kvällarna och spåna på verksamhet som tänder glöden i åttaåringars ögon, för att de löst ett uppdrag ihop, lärt sig något nytt, vågat pröva sina vingar.
FÖR EGEN DEL var det först efteråt jag förstod vilken otrolig vinstlott det var för min utveckling och den jag blivit att jag hittade in i ett engagemang, som ledde till ett annat och så vidare.
MITT TACK TILL föreningslivet är därför en hyllning till alla människor som ger av sin tid, av sig själva, som ser och får med sig andra. Alla ni som orkar bära ett ansvar, vill förvalta ett förtroende, tar er tid att bry er om, lyssna, diskutera, argumentera, motionera, förlika och kompromissa.
DET ÄR NI som gör det viktiga jobbet att rusta varandra och andra med precis de superkrafter som behövs, för att tillsammans mejsla fram den värld vi kan vara stolta över att lämna åt våra barnbarnsbarn. Vi behöver mer av detta, som vi brukade säga i Röda korsets ungdomsförbund: Kärlek och respekt. Ska det vara så jävla svårt?
Hanna Hallin är tidigare redaktör för Kurage och tidigare chef på tankesmedjan Sektor3.
PS 1. Och hur blev det med jobbet jag sökte? Drömjobbet var att få ”leda och utveckla Sektor3 till en spetsig och välformulerad tankesmedja med självklar plats i rampljuset.” Det förtroendet fick jag. Och ett år senare planterades fröet Kurage hos oss av Idealistas förlag. Resten är historia. Tack för allt!
PS 2. I sanningens namn: Så dammig var det inte lokalen – vi cyklade dit och städade varje vecka på skollunchen för att spara ihop pengar till scoutjamboreen. Tack kårstyrelsen för det förtroendet!