Jag har mycket att vara tacksam över, inte minst ett roligt yrkesliv i tidningsvärlden. Den resan började egentligen redan i Åsgarns bygdegård, hemma i dalgången i södra Dalarna.
SLÄKTGÅRDEN LÅG I grannbyn och i nyckelskåpet hängde en egen bygdegårdsnyckel. Hundratals dagar spenderade vi där, vi som var barn i bygden. Utan föreningslivet vore den där dalgången, dit jag återvänt efter tio år av strövtåg i andras hembygder, en mycket kalare och kallare plats. Mest en transportsträcka mellan kartongbruket och gruvan.
Någon kommunal fritidsgård fanns där inte, och har aldrig funnits. Det som hänt har gjort det för att människor själva brytt sig tillräckligt för att göra något åt saken.
DEN GAMLA SKOLAN, bygdegården, lades ner redan i slutet av 50-talet. När mormor gick där var de två barn i hennes klass. Men när jag var liten, femtio år senare, hade Vi Unga-klubben fler än 30 medlemmar – och hundra aktiviteter om året!
TEATER, KÖRSÅNG OCH dans varvades med innebandy, pingis och spel. Först analoga, sedan digitala. Jag vet inte om jag varit modig nog att låta tonåringar spela innebandy i en så fin lokal, men då var det inga konstigheter.
MITT FÖRSTA REJÄLA avtryck i dalapressen, som sedan drygt tio år varit mitt yrkesmässiga hem, var när vi startade en egen filmfestival i bygdegården. Tio filmer under helg, med Göteborgs filmfestival som uttalad förebild, en liknelse som i dag ger svindel.
JAG MINNS ATT jag blev intervjuad i P3:s ungdomsprogram ”Ketchup” (oklart varför det hette så). Men vilket år var det? Sanningen finns som alltid i tidningsarkivet: det var i april 1999! Förstasidan till Södra Dalarnes Tidning pryds av en klubbordförande som fyllt 13 år veckan innan, iförd illröd Champion-tröja, med en gammal filmrulle i handen. Lite fusk var det, den gamla rullen var kulturchefens, enbart scenografi. Filmerna, som vi hyrt via Bygdegårdarnas riksförbund, kom på VHS, snart skulle det bli DVD.
SÅ VAR DET att växa upp i Vi Unga: Idéer kunde förverkligas, men inte av någon annan. Den som ville ha något gjort fick göra det själv, vuxenvärldens stöd var diskret. Vi fick prova, göra fel, prova igen – och lyckades förvånansvärt ofta.
SKA JAG FRAMHÅLLA ytterligare en del i föreningslivets sällan i ord formulerade pedagogik är det att tidigt få egna relationer till andra. Inte bara kompisar, utan ”kolleger” i att ordna kanothajker, discon och så vidare. Detta – att bli en egen individ, även utanför familjen – tror jag spelar stor roll för en ung människas utveckling.
I DAG KAN jag imponeras över att våra föräldrar vågade hålla sådant avstånd: att de lät bli att kliva in och styra upp allt. Men de hade uppenbarligen gott om is i magen. Kören leddes dock av en vuxen, den fantastiska Wiveca Rosén! Det är nu länge sedan cancern tog hennes liv, men innan dess hann hon lotsa oss igenom en hel serie teater- och musikuppsättningar där i bygdegården. Det blev till och med små turnéer i dalarna, med föreställningar som kunde kretsa kring mobbning, främlingsfientlighet eller miljöhot. Någon sorts mening fanns där alltid. Inte var det som på fritidsgårdarna, där besökarna serveras, och makten egentligen låg hos fritidsförvaltningen.
FÖR MIG VAR det inget ställningstagande att bli aktiv inom föreningslivet. Nästan alla barn var med i Klubben. I fotbollsklubben Fors IK också, så klart. Under tonåren och efter gymnasiet reste jag runt i Dalarna och startade Vi Unga-klubbar och studiecirklar. Besökte skolor, fritidsgårdar och ordna de kurser. Något år senare kom jag att få förtroendeuppdrag på riksnivå. Det gick det ju inte att leva på, så på dagarna (och ibland nätterna) arbetade jag med Studieförbundet Vuxenskolans rock-, pop- och hiphop-verksamhet. Byar och bruksorter byttes mot förorter och miljonprogramsområden. Även det gick oväntat bra, tack vare det föreningslivet lärt mig.
DÄR FANNS OCKSÅ LSU, Sveriges ungdomsorganisationer, som fick mig att inse att vi som växer upp i en rik, fri och fredlig del av världen har mycket att lära på att möta dem som inte gör det. ”Biståndsarbete” kallas det, och det är det så klart också. Men jag lärde mig mer av de där resorna i Östeuropa än vad jag själv förmådde att ge. Banden till Belarus behåller jag livet ut.
NÄR JAG 2010 rekryterades som ledarskribent till Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland hade jag bara studerat vid ett enda universitet – föreningslivets. Andra kom att följa, men det viktigaste lärde jag mig ändå där. Att organisera verksamheter och projekt, leda aktiviteter, grupper och styrelser. Tala inför folk – diskutera, debattera och lyssna till andras argument. Att skriva på ett roligare sätt än i skolan.
KURAGE FÖDDES UR en febrig dröm 2011. Det rådde nybyggaranda! Vi – Erik Wagner, några andra vänner från föreningslivet och undertecknad – skulle starta förlag, folkhögskola och tidskrift. Att två av tre blev av känns i dag nästan overkligt (folkhögskolan uteblev, men flera ur gänget kom att leda befintliga).
EGENTLIGEN VAR DET som när klubben där hemma skulle starta filmfestival: Vi visste nästan ingenting. Min ”erfarenhet” av journalistik var på den tiden ett sommarvikariat och några krönikor. Ändå begrep vi tillräckligt.
HANNA HALLIN, chef på dåvarande tankesmedjan Sektor3 och innan dess en fantastisk ordförande för LSU, och jag delade på redaktörskapet. 13 år senare är listan på alla människor som engagerat sig för Kurage för lång för att tryckas. Nästan ingen har fått betalt, de som fått något har fått för lite. Roligt har det varit.
ERIK OCH MY Malmeström Sobelius måste dock särskilt nämnas, välkända namn för Kurages läsare på senare år. Så även tidskriftens redaktionssekreterare och kamrer Anders Bergheden. Utan er hade det aldrig gått!
NÄR DETTA FEMTIONDE (!) nummer av tidskriften läggs till handlingarna ser det inte ut att bli någon 51:a. Inte i tryck i alla fall. Förklaringarna är flera, och handlar glädjande nog mer om sviktande ekonomi än bristande intresse.
MEN VAD VAR det då för mening med det? Att producera alla dessa nummer som nu står i bokhyllor runt om i Sverige? Hanna Hallin sammanfattade det väl: ”Herregud att den levt i över ett decennium. Helt enormt! Men blir ett självklart tomrum nu.”
JAG VILL DOCK tro att något annat kommer i tidskriftens ställe. Vem vet, kanske nya generationer föreningsvänner har mer kostnadseffektiva och mindre omständliga idéer än att trycka och dela ut papperstidningar? Det har blivit fasligt dyrt på sistone (och Postnord är en betydande bov i dramat).
NUMRET I SIG blev ganska dystert. Många av skribenterna är oroade över den politiska utvecklingen i Sverige, och uppenbarligen har en del av dagens organisationer anledning att vara det. Jag delar inte alla slutsatser och prognoser, men någon typ av brytningstid är det. Inte minst för stora organisationer på nationell nivå.
SOM GAMMAL STUDIECIRKELLEDARE, om än då ung sådan, är det sorgligt att se den radikala försämringen av ekonomin för den organiserade folkbildningen. Även som ledare i Studieförbundet Vuxenskolan var jag dock noga att beskriva det så: som fenomen är folkbildningen större! Att samlas för att lära och lösa gemensamma problem är en spontan ordning, som går långt utanför enskilda organisationers verksamheter. Studieförbund kan dock vara ett viktigt smörjmedel.
VI UNGA-KLUBBEN I dalgången har sedan länge somnat in. Just den typen av lösning på problemet ”vad ska ungarna göra om kvällarna?” har fått andra lösningar. Jag menar inte ”skärmtid”. Dagens bredd av aktiviteter är mycket större än när jag växte upp. Barnen i dagens byar tränar gymnastik, karate, handboll, simning och så vidare. Visst, föräldrarna skjutsar mycket mer än tidigare, men föreningslivet spelar fortsatt en avgörande roll.
DET ÄR ÄNDÅ där allt börjar och slutar: i kvarter, i bruksorter, i byar. Med idéer som är mycket starkare än en snål statsbudget. Självklart ska ni protestera: föreningslivets förutsättningar roll. Själv är jag faktiskt mer orolig över det tilltagande regelkrånglet och bankbyråkratin. Men oavsett prövning ska ni inte förlora tron på grundkonceptet. Tron på föreningslivet!
NUMMER 50 AV Kurage är över. Kanske är det slut med Kurage helt och hållet. I sådant fall tycker jag att alla inblandade ska känna en enorm stolthet. Alla som skrivit och roddat – och alla organisationer som hjälpt till att hålla tidskriften i gång. Själv trodde jag aldrig att det skulle gå så här länge. Livet går vidare. Det gör föreningslivet också.
TACK FÖR ALLT!
Gabriel Ehrling Perers är en av grundarna till Kurage. I dag politisk redaktör på Falu-Kuriren.