Den tidigare ministern, juristen, socialdemokraten och ordföranden för Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO), Anna Ekström, har i praktiken sett hur demokratin vilar på en ordförandeklubba. När alla får delta på samma villkor, när talartid fördelas enligt på förhand fastställda regler, när den blyga har lika mycket att säga till om och samma bestämmanderätt som den talföra – då blir resultaten bäst.
Jag glömmer aldrig mitt livs första sammanträde. Vi var ett tiotal ungdomar som satt runt ett
bord med varsin kopp ljummet kaffe framför oss. Ordföranden sa, som om det vore den enklaste saken i världen, att vi skulle börja med en presentationsrunda. En efter en berättade de andra vad de hette, vilka de representerade och varför de kommit till mötet. Några sa något roligt, så alla fnissade. Någon sa något allvarligt, och vi nickade i medhåll. Min oro ökade. Vad skulle jag säga? Tänk om det märktes hur nervös jag var?
NÄR DET BLEV min tur la jag vänstra handen över den högra och tryckte hårt mot bordet. Då märktes det inte att händerna skakade. Jag sa vad jag hette och vilka jag representerade. Ingen såg att händerna skakade. Resten av mötet satt jag tyst.
MED TIDEN BLEV det fler möten. Att begära ordet, att tala, att säga emot och bli emotsagd blev alltmer odramatiskt. Med träning kom förmåga, och med förmåga kom lust. Idag tycker jag om sammanträden med ordning och reda och lika möjlighet för alla att komma till tals. Men än idag söker jag med blicken efter den osäkra personen, när jag är på ett möte. Hen sitter nästan alltid där, med eller utan darrande händer.
OM DET DÄR första mötet inte hade skötts med ett regelverk, hade det kanske blivit mitt sista. I ett möte där ordet går till den som ropar högst och där besluten formas av den som driver sin ståndpunkt mest envist hade jag inte haft en chans. Nu fick också jag komma till tals. Nu fick besluten den form som flertalet ville se. Regler är den svagas bästa skydd.
NÄR ALLA FÅR delta på samma villkor, när talartid fördelas enligt på förhand fastställda regler, när den blyga har lika mycket att säga till om och samma bestämmanderätt som den talföra – då blir resultaten bäst. Det är den grund på vilken demokratin vilar. Och det är på denna grund som folkbildningen vuxit fram i Norden.
”SVERIGE ÄR EN studiecirkeldemokrati”, sa Olof Palme. Studiecirkeln bygger på det demokratiska samtalets enkla men geniala formel; varje deltagares lika rätt och lika ansvar. Studiecirkeln är skapt för den osäkra nybörjaren med darrande händer.
VARJE ÅR LÄMNAR ett stort antal ungdomar gymnasiet utan en färdig gymnasieexamen. Många av dem har bakom sig tolv års träning i konsten att hantera skolmisslyckanden. Hur hanterar jag bäst ett misslyckat prov, en negativ feedback eller en missad chans? Är det genom att försöka ännu mer nästa gång, eller är det genom att intala mig själv och omgivningen att jag inte bryr mig och inte försöker?
DET ÄR DESSA ungdomar jag möter när jag kliver in i folkhögskolans värld. Ungdomar som med hela sin kropp, inte bara händerna, signalerar olust, blygsel och skam. Med folkhögskolans pedagogik och med hjälp av engagerade lärare och tryggheten i gruppen tränas ungdomar sakta men säkert till att se sig själva som kapabla och kompetenta, som värdefulla. De tränas i att ta ansvar för sig själva och klasskamraterna, att bli sporrade och inte nedtryckta av lärarnas förväntningar, att arbeta hårt och att börja träna på konsten att hantera framgångar. Och de lär sig att reglerna gäller för dem som för andra i gruppen, den blyga lika väl som den pratglada.
FÖR DET ÄR ju så det är. Den starka tar sig fram, med eller utan regler. Den svaga behöver det tydliga regelverket till stöd. Men också den erfarna räven vinner på att alla deltagare kommer till tals. Besluten blir bättre, stadigare och förankrade med fler infallsvinklar och argument och fler som känner sig delaktiga.
FÖRENINGSLIVET HAR LÄRT mig hur man går till väga för att åstadkomma förändring. Att kritisera orättvisor, att föreslå förbättringar, att argumentera för sin sak, att fatta beslut tillsammans med andra. Jag har fått kunskaper om regelverket som är oumbärliga. Men lika viktigt är att jag också har fått modet att använda kunskaperna, att delta i demokratin.
VACKRAST UTTRYCKS DET av Svante Foerster i dikten I detta land, kamrat: ”Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala men våga tala”
Anna Ekström är ordföranden för Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO).