För 20 år sedan kom Leif Alsheimers bok Bildningsresan ut. Den varnar för vad frilansskribenten Unn Torell ser hända med demokratin och det resonerande samtal som ger människor mening. Mycket av det boken tar upp tycks vi vara mitt uppe i just nu.
Det låter som klippt ur den pågående diskussionen om folkbildningens- och kulturens roll och syftet med högre studier: ”Det yttersta syftet med utbildning måste rimligen vara att ge varje individ i ett samhälle möjligheten att ta makten över sitt eget liv och bli sitt livs arkitekt. Detta förutsätter skolning, där man lär sig att behärska modersmålet, tillägnar sig språkliga begrepp som kan vara viktiga analytiska och syntetiska verktyg, utvecklar förmågan att tänka självständigt och kritiskt, ökar medvetenheten om sig själv och omvärlden, stimulerar den egna fantasin, konstnärligheten, känslorna och förmågan till empati.”
LEIF ALSHEIMER VAR universitetslektor i rättsvetenskap vid Handelshögskolan i Jönköping när han insåg att de studenter han undervisade riskerade att examineras med alldeles för snäva kunskaper om den värld där de skulle tilldelas viktiga beslutsfattande positioner. Den insikten ledde till upprättandet av den, för hans studenter, obligatoriska bredvidläsningskursen Core Curriculum. Den gick ut på att studenterna fick läsa litteratur från Platon fram till våra dagar och framför allt diskutera böckerna, i tal och skrift.
ÅR 2004 SAMMANFATTADE Alsheimer sin pedagogiska modell i boken Bildningsresan. (Norstedts). Där sammanställde han också ett mycket brett spektra av andra författares tankar kring pedagogik, utbildningsutformning och demokrati.
BOKEN BLEV MYCKET uppmärksammad, liksom Alsheimers arbete vid högskolan. Det renderade honom ett flertal utmärkelser och han fortsatte sedan att undervisa också näringslivet, efter liknande modell som den han använt i skolan. Men sommaren 2010 avled Alsheimer plötsligt. Jönköpingskursen insomnade och Bildningsresan har inte kommit ut i någon nyutgåva.
EN SANSAT FRUSTRERAD, och lösnings-inriktad attityd driver resonemanget boken igenom. Frustrationen gäller vår obenägenhet att se den egna samtiden och de varningssignaler som författaren uppfattar blinkar allt skarpare. Det som oroar honom är att makt och bildning går skilda vägar och att demokratin i förlängningen är hotad om vi mister det offentliga samtalet, där parterna ges möjlighet att ta del av och byta grundade åsikter.
OPTIMISMEN LIGGER I att världen klarat det förr och att det finns kloka modeller att följa, om vi bara är medvetna om att de finns. Alsheimers egen modell är en sådan, värd att uppmärksamma igen.
BILDNINGSRESAN FORMULERAR, från ett otal infallsvinklar, humanioras roll i samhället: att tillhandahålla de intellektuella redskapen att skapa sammanhang med för ’alla de människor som annars riskerar att helt förlora inre karta och kompass i den fragmentiserings- och trivialiseringsprocess som pågår i vårt samhälle.’
NU, TJUGO ÅR senare är mycket av den bredare utbildning som ska kunna ges just detta satt under stark press. Folkbildningen har under senare år fått ägna stor del av sina resurser till att försvara sig och göra genomlysningar av sin verksamhet istället för att vidareutveckla idéer. Också liberala röster hörs för att all kultur ska kunna bära sig själv, reflektiva och konstnärliga ämnen begränsas i läroplanen och högskolan får ständiga krav på sig att bli mer näringslivsanpassad. ”I slutändan finns det bara ett sätt att konstatera om skolan fungerar eller ej. Och det är elevernas kunskaper, förhållningssätt till och respekt för andra människor, till demokrati och rättsstat, deras förmåga att leva ett innehållsrikt liv”, skriver Alsheimer.
KOPPLINGEN MELLAN BILDNING och demokrati har debatterats en hel del. Alsheimer hör till dem som är övertygade om att ett ökat intag av andras synsätt i form av litteratur, i kombination med reflekterande samtal, är en viktig komponent för en väl fungerande demokrati. Han understryker hur unik vår nordliga demokrati är i tid och rum; att den åstadkommits genom långsamma, stegvisa segrar och att den alls inte är oss för all tid given. Han belyser de dåtida beslut som han ser kan få förödande effekt för denna demokrati: snabba och snäva utbildningsvägar, samhälleliga institutioner som plockas bort utan att ersättas av ny tydlig värdegrund; ett konsumtions- och ytlighetsinriktat offentligt samtal, där människan blivit till kunder istället för medborgare och han ser politiker som, i värsta fall, skryter med hur illitterata de är.
BILDNINGSRESAN ÄR INTE minst en maning till oss alla att se hur vilsna vi lämnar de unga om vi inte tillhandahåller intellektuella redskap att hantera verkligheten med. Att inte erbjuda dem möjligheten att se sammanhang, menar Alsheimer, är ett svek, eftersom de då ”lämnas åt sina öden i en brusande, pladdrande, manipulerande och svårtolkad värld berövade en intellektuell och emotionell karta och kompass – och mot samhället som berövas nödvändig, civilisatorisk kompetens”. Vi behöver, understryker han, och tar stöd av flertalet internationella kommentatorer, låta skoleleverna få dryfta frågor som livets mening, hjälpa dem sålla fram det viktiga ur det oviktiga; låta dem ta del av vad människor tänkt förr och hur de lyckats eller misslyckats med att lösa sina problem. ”Vi bör hjälpa dem med att reda ut vad som konstituerar ett gott samhälle, respekt för människovärde, demokrati och rättsstat, fundera över hur vi tar vara på det och vad målet ska vara med det arbete vi lägger ner i samhället. Och då räcker det inte med att ha källkritik på schemat. Man måste själv få vandra bland tankarna från andra, resonera om dem och bryta dem mot sina egna tillsammans med en motpart som lyssnar.”
BILDNINGSRESAN ÄR ETT försök att väcka en opinion eller åtminstone, att väcka humanisterna, till engagemang, den är en sansad stridsskrift till kamp för reflektion och samtal och för möjlighet till breddade studier för fler: ”Det avancerade mänskliga tänkandet, som fordrar ostyckad tid och ett öppet sinnelag, alltid berett att låta terrängen ge kartan dess form och inte tvärtom.”
ALSHEIMERS EGET ENGAGEMANG bottnade i vetskapen om vad intellektuell förflackning tidigare lett till. Om vi ingenting gör, utan låter allting löpa som nu, varnar han, kan vi ”hamna i processer som är så omärkliga, så smygande att vårt demokratiska immunförsvar inte reagerar i tid”. Han tar situationen i Europa efter första världskriget som exempel där få reagerade på de antidemokratiska krafternas uppvaknande. I början, varnar han, såg de krafterna inte skrämmande ut, bara löjliga.
TJUGO ÅR EFTER att boken kom ut vinner antidemokratiska partier anhängare runt om i världen. Alsheimers enkla och rättframma frågor känns därmed mycket aktuella: Hur mycket vet genomsnittseleven (eller genomsnittsmedborgaren) om hur de västeuropeiska staterna har utvecklats till demokratier och rättssamhällen? Har vi klart för oss att det var ”en långsam förskjutning där människor sakta förvandlats från livegna till undersåtar och från undersåtar till medborgare”? Förstår vi inte hur unik i världen den utvecklingen är, kan vi invaggas i tron att demokrati och rättsstat är ett naturtillstånd, varnar Alsheimer, eller vi kan förledas att tro att den uppstod för att vi i västeuropéer är klokare än andra och att därför för all framtid är i hamn. Tror vi det är demokratin i fara, varnar han.
MODELLEN FÖR DEN utbildningssatsning som Alsheimer själv förespråkade och formulerade i sin bredvidläsningskurs var allt annat än ny. Den går tillbaka till Sokrates och antikens greker och användes, i modern form, bland annat vid Berkleys universitet på 1960-talet. Grundtanken är att verklig kunskap uppstår i samspel och samtal med engagerade lärare och kurskamrater. Man läser och man diskuterar efteråt, för att sätta in det lästa i en modern kontext och göra det till redskap att hantera samtiden med; att samtal och debatt inte är till för att ”med en dåres envishet framföra cementerade ståndpunkter” utan handlar om ett lyssnande där man utsätter sig själv för risken att få sin åsikt förändrad.”
OCH HAN FRÅGAR OSS: Är det den sortens bildning som förväntas av eleverna vid skoltidens slut? Är det meningen att lärande ska leda till att vi växer som människor och blir någon, eller ska det ensidigt leda till att vi blir något?
EN AV DE stora poängerna med den tjugo år gamla Bildningsresan, vid sidan av det lättillgängliga och tankestimulerande språket, är att den pekar ut och synliggör mindre mekanismer som blir till gradvisa steg in i ett samhälle där det kan bli svårt att hitta tillbaka till ett fungerande civilisatoriskt samtal. ”Anta/…/att förlusten av ett stabilt värdesystem medför att människans individualitet upphör och att hon blir en del i en massa oförmögen att skapa ett nytt värdesystem. Måste en sådan förlust leda till krig och terror? Kan det inte uppstå lägen som lika gärna kan utnyttjas av andra än politiska maktspelare och krigshetsare? Kan inte läge skapas för de konsumismens och banalitetens kolportörer som predikar att man konsumerar sig till lycka, att man kan vinna lycka genom en lott? Är det inte delvis samma instinkter man vädjar till och vill mobilisera? Och med delvis samma resultat: människans degradering från kreativ individ och subjekt i sin egen rätt till passiv konsument och objekt i ett själlöst vakuum?”
ALSHEIMER PÅPEKAR ATT skillnaden mellan demokrati och varje annan samhällsorganisation är att demokratin utgår från att vi är olika och ska så vara. Just nu, mår demokratin inte bra, konstaterar han 2004: ”Förlorar vi bildningen riskerar vi att förlora demokratin. Avdemokratiseringen är en process, det är de små stegen mot ett annat statsskick. Utan omröstning, utan att någon kanske egentligen vill det. Demokratins institutioner är för sin existens beroende
av bildning. Makt och bildning får inte gå skilda vägar.”
DEN SISTA MENINGEN är intressant. Det var oron för att det skulle hända som fick Leif Alsheimer att starta sin bredvidläsningskurs för juriststudenterna vid Handelshögskolan i Jönköping. Och till humanisterna riktade han uppmaningen att vända sig ut mot samhället, att göra humaniora lustfyllt för allmänheten och att se till att höras, synas och läsas när de har intressanta synpunkter att förmedla.
Unn Torell är frilansskribent.