Det var i föreningslivet jag hittade Gud

En soluppgång.

Doktoranden och föreningsmänniskan Anna Ardin vänder sig mot en samhällsutveckling där föreningslivet med religiösa inslag blir allt mer misstänkliggjort.

Jag vill tacka föreningslivet för att det gång på gång visat mig att too much ofta är precis lagom!

FÖR MÅNGA AV oss var det svårt att riktigt passa in i den då som nu massproducerade skolan. Specialintressen och talanger, spiritualitet och egna initiativ fick och får inte alltid riktigt plats där. Men skolan förmedlade också kontakt med det föreningsliv som så småningom kom att betyda allt mer för mig. Föreningslivet gav mig chansen att skriva i tidningar, hjälpa hemlösa med vardagsproblem, spela teater, prata spanska och sända radio. Det lärde mig att helt naturligt använda ord som kontrapropositionsvotering, trycka t-shirtar och bjuda biskopar på tacos. En del av det jag gjort i föreningslivet har förändrat mitt liv, en del har förändrat andras och en del medförde bara ett gott skratt.

MITT FÖRSTA IDEELLA uppdrag fick jag i Elevorganisationen på högstadiet. Det blev ett sammanhang där mitt intensiva engagemang och viljan att ändra på saker plötsligt inte orsakade suckar och himlande med ögonen, utan stöd! Stöd att göra ännu mer. Det som var jag blev i föreningslivet inte längre ett problem att hantera, där var min personlighet inte en defekt att försöka dölja, utan en styrka. Jag var inte bara välkommen, utan rentav önskad, och det jag ville göra var efterfrågat.

GÅNG PÅ GÅNG har föreningslivet visat att världen var så mycket mer än jag dittills hade förstått, och det har visat att jag kan vara så mycket mer. I föreningslivet kunde jag vara någon annan än den skolans strikta hierarkier gjorde mig till. Jag vill tacka föreningslivet för att jag hittade mig själv.

MEN JAG VILL också tacka föreningslivet för att jag hittade Gud. Det var en process som tog många år, men jag minns ett specifikt tillfälle på sommarläger med metodistkyrkan.

VÅRT GÄNG HADE bestämt oss för att inte gå och lägga oss (en sådan idé som vuxna inte får lika ofta). Vi låg och pratade på en strand en bra bit bort från lägret för att ingen skulle höra oss, men vi orkade förstås inte hålla oss vakna. Det var kallt och jag låg enormt obekvämt, bredvid en vän, med huvudena på ett gammalt nedfallet träd. På något sätt lyckades vi trots allt somna.

SÅ NÅGRA TIMMAR senare började havet brinna.

EN SOL SÅ stor som nästan hela horisonten steg sakta ur vattnet framför oss. Ett klot av ljus i sin renaste form, som värmde oss och bokstavligt talat väckte hela världen till liv.

”VÄND DITT ANSIKTE till och giv oss din frid”, tänkte jag, några stela ord som jag hört rabblas mekaniskt, men nu blev de plötsligt levande. Jag hade, av kyrkan, min förening, redan fått ett språk för att beskriva det, men jag hade inte fullt ut förstått. Inte förrän då.

GUD VAR INTE bara en hemlig kompis, eller en fantasivän som ingen annan kan se. Gud var ju här, precis framför oss! Så mycket större än min begränsade fantasi, och i allra högsta grad verklig. Solen som steg var helt uppenbart Guds ansikte som vändes till mig, till oss, just där och då.

KANSKE VAR DET den morgonen jag kom till tro. Tro på en Gud som finns bortom kyrkan. En tro på en Gud som konstnär som målar liv, tron att det djupt i universum finns ett hjärta, inte tomrum. Tron att Gud omsluter mig på alla sidor och många andra bilder jag fått genom sånger och böner just i kyrkans ungdomsverksamhet.

UNDER MIN LIVSTID har föreningslivet blivit allt mer misstänkliggjort. I synnerhet föreningslivet med religiösa inslag. Makthavare tycks mer och mer se de troende sammanhangen och andliga verksamheter som något skumt, något extremt, något som löper större risk att skada barn än andra sammanhang. Detta avspeglas i såväl media som i demokrativillkor och annan politik gentemot föreningarna. Kommun efter kommun villkorar stöd till och samarbeten med föreningarna med att de först lovar att de inte gör något som kan uppfattas som religiöst.

SÅ TACK TILL föreningslivet för att det har lärt mig att sådant som ett hierarkiskt samhälle ser som brister egentligen ofta är styrkor. Tack till föreningslivet för att jag med egna ögon kunnat se hur varje människa som kommer in i en verksamhet har något värdefullt att bidra med, när hon tillåts komma till sin rätt. Föreningslivet har lärt mig att jag är värdefull. Jag har förstått att var och en av oss faktiskt bär en del av helheten och att det också är praktiskt möjligt att ge var och en av oss en plats, så som dem vi är. Vi är värdefulla.

JUST DET JAG är som mest tacksam för i föreningslivet, är också just det nya hierarkiska samhället avskyr som mest. Jag tror inte att det är någon slump.

 

Anna Ardin är diakon i Equmeniakyrkan och doktorand.