Det minskade stödet till civilsamhället tycks inte handla om att det finns mindre pengar att tillgå i statsbudgeten. Mats Bernerstedt, tillförordnad generalsekreterare på Folkbildningsrådet, pekar ut tre delvis samverkande förklaringar och varför den valda vägen är fel.
Det svider för de organisationer i civilsamhället som nu får sina statliga bidrag minskade eller rentav helt indragna. Studieförbundens bidrag minskar med 28 procent i en treårig trappa. Etniska organisationer, fredsorganisationer och konsumentorganisationer blir helt av med statsbidrag som de haft under många decennier. Anslaget inom biståndet som ska stärka ett fritt, oberoende civilsamhälle med bredd och mångfald, genom samarbete mellan svenska organisationer och samarbetsorganisationer i utvecklingsländer, har minskat. Det stöd som möjliggjort granskningar, påverkan och att internationella miljö- och människorättsförsvarares röster kunnat höras är nästan helt utsuddat.
DET ÄR DÅLIGA tider ekonomiskt. Många samhällssektorer drabbas i det läge som råder. Men för neddragningar av bidragen till civilsamhället sägs dock inte att de är tillfälliga och att stöden kommer att öka vid ljusare tider.
DET ÄR MOTSÄGELSEFULLT att regeringen samtidigt som den drar ned på organisationsstöden säger att den satsar på civilsamhället. Dels handlar det väl om politikens nyspråk, där minus är plus och tvärtom i försök att aldrig behöva beklaga att någon drabbas av de politiska besluten. Dels handlar det om faktiska nya pengar. Och då är det inte långsiktiga organisationsstöd det handlar om, utan projektstöd och tillfälliga bidrag. Den stora satsningen på fritidskortet är välment, men är uttryck för en klåfingrig ingenjörskonst där staten tror sig veta bäst hur föreningslivet ska stödja ungas fritid. I projektet har svårigheterna hopat sig kring frågor om integritet, sekretess och risken för att bli utnyttjad av välfärdsbrottslingar. Vidare finns det i statsbudgeten tillfälliga medel för föreningar som vill göra något för utsatta och ensamma – som om det inte redan finns föreningar som är inriktade på detta och som kunde få stöd utan att ansöka.
DEN STORA NEDDRAGNINGEN av studieförbundens bidrag motiverar regeringen med att den hellre satsar på sådant som ger jobb. Därför finns stora satsningar på yrkesutbildningar i statens budget. Här har folkhögskolorna, som är en
del av civilsamhället, ett mycket bra resultat att visa upp eftersom många som gått deras yrkesutbildningar kommer vidare i arbete – samtidigt som det offentligas anordnare av yrkesutbildningar inte ens förmår göra av med sina pengar. Folkhögskolorna blev 2023 av med 500 mkr som möjliggjort yrkesutbildningar. 2024 görs en satsning på 100 mkr till folkhögskolorna. Om det över tid skett satsning eller neddragning är en matematik läsaren själv enkelt kan klara.
HUR SKA MAN förstå utvecklingen? Det minskade stödet till civilsamhället ser egentligen inte ut att handla om att det finns mindre pengar att tillgå i statsbudgeten. Som jag förstår det finns det tre delvis samverkande förklaringar.
DEN ENA FÖRKLARINGEN handlar om ideologi. Den andra är att det finns krafter som faktiskt vill tysta kritiska röster. Den tredje handlar om en naiv syn på civilsamhället. Det finns en ideologisk hållning till civilsamhället som präglas av att staten ska vara liten men stark. Domstolar, polis och försvar är kärnuppgiften. Resten handlar om marknad eller civilsamhälle. Lars Anders Johansson skrev i Mariestadstidningen 2024-01-10 under rubriken ”Civilsamhället, det är du” och hänvisade till konservatismens grundare Edmund Burke som talade om samhällets små plutoner: familjerna, församlingarna, föreningarna och klubbarna. Den ideologiska aspekten är att civilsamhället ska stå utanför marknad och politik, och bör präglas av frivillighet och finansieras av medlemsavgifter och donationer. Andersson menar att civilsamhället med sina bidrag blivit professionaliserat. Engagemanget minskar därmed. Civilsamhället har enligt Andersson kommit att leva på nåder av den politiska makten.
DENNA IDEOLOGI ÄR ju inte negativ till civilsamhället som sådant, utan har synpunkter på dess finansiering. För egen del har jag inte samma uppfattning och jag tycker nog att denna ideologiska idé kungörs från tämligen privilegierade positioner. Men jag respekterar idén och jag tror att civilsamhället måste lära sig att leva med att det finns olika idéer om hur det ska finansieras, såsom att givmildhet, välgörenhet och egenfinansiering är grunden.
DEN ANDRA FÖRKLARINGEN till det minskade statliga stödet till civilsamhället är mer skrämmande. Det handlar om att inte ge utrymme för kritiska röster. Minskningen av bidrag sker selektivt. Det är sorgligt att se att det finns uppenbara kopplingar mellan förd politik och en del av de civilsamhällesröster som avfinansieras. Det är något som civilsamhället skarpt bör reagera på och motarbeta.
DEN TREDJE FÖRKLARINGEN är en mer naiv hållning kring att föreningslivet av alla samhällssektorer mår bättre av att inte ha statligt stöd. Agnes Wold skrev på X 2023-12-22 angående att fredsorganisationerna blev av med bidrag: ”Behövs väl inte statsbidrag för det … det var något som växte fram under 1990-talet när de så kallade ideella organisationerna professionaliserades och fick anställda. Jag tror det i huvudsak varit dåligt, för då blir man plötsligt arbetsgivare och mer beroende av ständigt bidrag.” En liknande inställning finns i delar av civilsamhället, såsom hos organisationer som av olika skäl inte har eller har kunnat få statliga bidrag och ser sin egen situation som mall – lite som att det är finare att inte ta emot statsbidrag.
VAR NÅGON ANNANSTANS blir kvalitet bättre med mindre resurser? Klarar sig företagen bättre utan statliga stöd för nystart och innovation, utan stöd för ROT och RUT? Skärper de politiska partierna sina argument om partistödet tas bort? Blir det svenska försvaret effektivare med mindre medel? Varför skulle just föreningar bli friska och starka genom att härdas av brist på resurser? Det är en naiv tanke.
VAD SOM MÅSTE föras in i diskussionen om civilsamhällets finansiering är vem som ska finansiera de svaga rösterna. Givmildheten från andra räcker inte alltid och välgörenhet medför att man blir beroende av andras välvilja. I diskussionen måste det också beaktas att stora delar av civilsamhället har kompensatoriska funktioner. Det har i själva verket varit huvudargumentet från statens sida att ha generösa stöd till civilsamhället – för att så många som möjligt ska kunna få en möjlighet att engagera sig, bilda sig eller delta i kulturlivet.
I SVERIGE HAR staten under modern tid hittills gett stöd för den så kallade röstfunktionen i civilsamhället. En stat som inte bara lyssnar till utan även uppmuntrar kritiska röster bygger en stark demokrati. Att fortsätta ge stöd när fredsivrare, konsumenter och rättighetskämpar ropar i politikens öra, det är något stort.
NEJ, CIVILSAMHÄLLET BLIR inte starkare utan bidrag. Civilsamhället är som vägar, broar, hörslingor och handikappramper – grunden för att samhället ska fungera för alla. Det finns starka skäl för det offentliga att stödja civilsamhället. Inte minst för att det utgör demokratins infrastruktur.
Mats Bernerstedt är konsult i civilsamhället.