Fackföreningsrörelsen har haft en historiskt viktig position bland de svenska folkrörelserna. Men hur ser det ut idag när fler och fler ser facken mer som försäkringsbolag än gemenskap för facklig solidaritet? Vi bad Lisa Gemmel, utredare och chefredaktör för opinionssajten bygget med bakgrund inom Saco, utforska hur det ser ut idag och vad facken kan lära av det breda civilsamhället.
Allt för sällan uppskattar vi i Sverige att vi, enligt lag, får lov att organisera oss i föreningar på arbetsplatsen för att förbättra vår arbetssituation. I USA försöker till exempel storföretaget Amazon aktivt motverka facklig organisering på sina arbetsplatser, medan fackliga medlemmar i Sverige oftare sjunker ner i stolen när det på årsmötet ska väljas styrelse än de kandiderar. Fackligt medlemskap och fackets roll på arbetsplatsen och i samhället var länge självklart. I dag ligger den fackliga organisationsgraden på runt 70 procent, där en högre andel tjänstemän och akademiker är organiserade än arbetare (Medlingsinstitutets årsrapport 2021). Den fackliga organisationsgraden har sjunkit sedan 1970-talet.
Fackets roll som både organisation och förvaltare av medlemmarnas förtroende att tillvarata deras ekonomiska intressen gör fackförbunden till en liten avart inom det svenska civilsamhället. Att dessutom delar av verksamheten regleras i lag, gör fackförbunden än mer unika . Tillsammans med arbetsgivarorganisationerna och arbetslöshetskassorna är fackförbunden nödvändiga för att den samhällsmodell vi tillsammans byggt upp ska fungera. Utan förhandlingar och kollektivavtal får vi vare sig löneökningar eller tjänstepension.
De flesta som blir medlemmar i en facklig organisation gör det därför av ekonomiska intressen. Fackförbunden förhandlar, utöver löner och tjänstepension, villkorsavtal, gemensamma sjukförsäkringar och utfyllnad av föräldraförsäkringen vid föräldraledighet. De allra flesta fack har en inkomstförsäkring som stärker upp a-kassan vid arbetslöshet. Vid konflikter på arbetsplatsen får medlemmen förhandlingshjälp. Som fackförbundsmedlem får du billigare försäkringar och inte sällan andra erbjudanden som är fördelaktiga för din privatekonomi. LO erbjuder till och med förbundens medlemmar att teckna ett betal- och kreditkort med rabatter kopplat till sig.
Fackförbundens uppdrag är att se till medlemmarnas ekonomiska intressen, men vad händer med organisationen och engagemanget när det blir fokus för fackens särart, inte att de är en del av civilsamhället?
Inom flera förbund inom LO och TCO arrangeras det aktiviteter på fritiden. Det kan vara rabatterade biobesök eller en studiecirkel. En regional förening inom ett fackförbund arrangerade en dagstur till Ullared för medlemmarna. Jag är fostrad i olika förbund i akademikernas federation Saco. I få Sacoförbund läggs tid och energi på medlemmarnas fritid. Det anordnas inga filmkvällar, inga resor till Ullared i de lokala föreningarna. Å ena sidan är det bra. Förbundens och medlemmarnas pengar och engagemang läggs på att förbättra avtal, arbetsmiljö och de olika yrkenas förutsättningar. Å andra sidan innebär det att väldigt lite tid och energi läggs på vad som skapar lojalitet och engagemang. Utan de sociala bitarna blir fackförbunden för de allra flesta ett försäkringsbolag de ibland kan tvingas vara aktiv i på arbetsplatsen för att det råkar vara ens tur.
Fackförbundens vandring mot att bli medlemsförsäkringsbolag ligger delvis i tiden. Utmattade människor orkar inte med engagemang på arbetsplatsen, de vill kunna betala för trygghet. Delvis tror jag att en del av svaret står att finna i fackförbundens självupplevda särart. Med sin roll i det svenska samhället är de något mer, något annat, än scouterna, idrotten och nykterhetsrörelsen (som i sin tur trycker på sina särarter).
I grunden skiljer sig inte fackförbundet från en idrotts- eller hembygdsförening. Det handlar om människor som organiserar sig kring ett gemensamt intresse. Föreningar, på arbetsplatser, regionalt och nationellt, styrs av stadgar och årsmötesbeslut. Styrelser förvaltar besluten. Frågor om medlemsrekrytering, engagemang och medlemsdemokrati är viktiga även hos fackförbunden, men de har en tendens att snegla på varandra snarare än övriga civilsamhället.
Där civilsamhället i stort rekryterar medlemmar på intressen och värderingar, är fackförbundens främsta rekryteringsgrund kollektivavtalen och styrkan i att vara många. Det är den som skapar särarten för facken och är deras primära uppgift. Samtidigt verkar den vara en allt sämre rekryteringsbas, sett till att organisationsgraden sjunker. Till stor del beror det på en alltmer fragmenterad arbetsmarknad, där de som är mest sårbara på arbetsmarknaden sällan har råd att gå med i facket, om de ens kommer i kontakt med det. Men jag är övertygad om att facken har mycket att lära från andra ideella organisationer som rekryterar ”på intresse”, men då behöver de finnas på gemensamma arenor.
På individnivå finns utbyten mellan fackförbunden och civilsamhällets övriga organisationer, men i de mer organiserade sammanhangen är facken ofta frånvarande. Det missgynnar hela sektorn, särskilt som civilsamhällets arbetsgivarorganisationer ofta är närvarande. Fackliga organisationer gynnas av att vara med och utveckla hela den sektor de är en del av. Eftersom den del av fackförbundens verksamhet som inte regleras i lag, det vill säga den demokratiska strukturen, inte skiljer sig inte från övriga civilsamhället, skulle fackförbunden må bra av att finnas i strukturer som som diskuterar föreningsutveckling och -demokrati.
Vi lever i tider då yttrandefrihet och demokrati utmanas. Att ensam inte är stark vet fackförbunden, det är idén bakom deras existens. Facken och övriga civilsamhällets organisationer skulle bara bli starkare om de kunde bortse från sina skillnader och titta på sina likheter. I gemenskaperna blir även särarterna starkare.
Lisa Gemmel är utredare och ideell chefredaktör för opinionssajten bygget.