Forskaren Aron Schoug har tidigare gett ut boken Motivera ideella. I hans nya bok Den lärande föreningen – berättelsen om Blå rummet tecknar han en ingående och nyansrik bild av den lilla replokalen i Jakobsberg i norra Stockholm. Folkbildaren Anna Wikman recenserar boken.
Blir du ifrågasatt när du hävdar att svenskt föreningsliv och civilsamhälle är en bärande pelare i skapandet av aktiva och initiativtagande medborgare? Har du önskat dig ytterligare argument för vikten av folkbildningen som metod och verksamhet? Då hittar du några av svaren i denna bok och du får en nyans till i din försvarspalett.
Aron Schoug som tidigare har gett ut Motivera ideella tecknar i sin nya bok Den lärande föreningen – berättelsen om Blå rummet en ingående och nyansrik bild av den lilla replokalen i Jakobsberg i norra Stockholm. Genom bildandet av en förening som får ansvara för driften och skötandet av replokalen växer verksamhet och människor och blir till slut något helt annat på kuppen. Schoug ställer de relevanta och spännande frågorna ”Hur formas en förening av sina människor?” och ”Hur formas människor av sin förening?”. Svaret är såklart att det är en växelverkan och det är i denna cirkulära loop som Shoug vill gräva lite extra.
I Den lärande föreningen får vi framför allt träffa Joel, Jari och Doris vars föreningsresa porträtteras både ömsint och ingående. Från starten när Blå rummet bildades och 20 år framåt, 1999–2019 får vi genom nedslag och intervjuer följa hur föreningsaktiviteten har påverkat och utvecklat de aktiva medlemmarna. Jari, Doris och Joel är kanske vid en första anblick en udda trio men de kommer att spela en avgörande roll i varandras liv i och med deras täta samarbete och starka vilja att få föreningen att fungera. Jari och Joel är vid starten unga tonåringar med brinnande längtan att spela musik och de tar sitt intresse på stort allvar och med mycket lust. Doris är verksamhetsutvecklare på ett studieförbund och är en av de där riktigt engagerade personerna som vill och möjliggör att killarna ska lyckas med sitt projekt.
Porträttet av Doris är ett av de finaste jag har läst när det gäller engagemang. Schoug använder ordet eldsjäl endast en gång i texten vilket gör det hela extra starkt. Lågmält växer en tydlig bild fram av en person som är mycket mer än sitt jobb och som med hela sin personlighet, envishet, entusiasm och vilja är drivkraften till varför Jari och Joel får så god start i sitt föreningsliv. I tio år är Doris med på varje styrelsemöte, en gång i månaden, och guidar i beslut, formalia, finansiering och verksamhet. I gengäld rapporterar Blå rummet in sina timmar till Doris arbetsgivare. Det finns många Doris där ute och jag önskar att alla får tillfälle att stöta på många sådana i sina liv, helst när en är ung. De förtjänar alla hyllningstexter och forskningsrapporter som går att uppbringa men här är Schoug återhållsam vilket förstärker texten ytterligare. Schoug beskriver akademiskt Doris förehavanden och hur de spelar roll för utvecklingen men i texten poängteras hela tiden det mellanmänskliga och relationella i Doris insatser.
Schoug är doktor i pedagogik med särskilt intresse för civilsamhälle, ideellt arbete, demokrati, kollektivt lärande, kreativitet och organisering. Han är flitig föreläsare och håller seminarier och workshops för föreningar och organisationer. I Den lärande föreningen gräver han djupare i mekanismerna bakom demokratisk fostran, folkbildningens existensberättigande och föreningslivets påverkan på de aktiva medlemmarna. Det presenteras inga svartvita svar, men vi läsare får många nyanserade argument till fortsatt starkt stöd för svenskt föreningsliv och folkbildning. Schoug presenterar idén om hård och mjuk demokratifostran där de relationella och mellanmänskliga mötena ges lika stor vikt som utlärande av formalia och byråkratisk föreningskunskap. I slutordet belyser Schoug vikten av vardagsdemokrati med pusselbitar som respekt och lyssnande i allt vi gör. Lilla replokalen i Jakobsberg, Jaris avancemang på jobbet på Arlanda, Joels relation till sina elever, hyllningssången till Doris, allt blir viktiga brickor i vårt gemensamma samhälle genom de röda trådar som Schoug visar oss i sin text.
Vardagsdemokrati ftw.
Anna Wikman är folkbildare.