Den svenska idrottsrörelsen engagerar ungefär en tredjedel av befolkningen och beskrivs emellanåt som landets största folkrörelse. Och med folkrörelsen kommer folkbildningen. Eller? Vi bad Johan Söderman, professor vid Göteborgs universitet, och författare till rapporten Folkbildning i särklass. Om folkbildningsmässig särart inom idrottsrörelsen att utveckla hur idrottsrörelsens folkbildningsarbete ser ut idag.
I idrottsrörelsen sker den institutionaliserade folkbildningen genom studieförbundet SISU Idrottsutbildarna. Bildningsverksamheten som äger rum där riktas till idrottens föreningsaktiva som genom kurser och lärgrupper kan bilda sig tillsammans, exempelvis utifrån föreningens kunskapsbehov eller kring konkreta innehåll som idrottsledarutbildning och träning. I rapporten Folkbildning i särklass. Om folkbildningsmässig särart inom idrottsrörelsen framgår dock hur den folkbildande prägeln lever också i idrottsrörelsen som helhet, även om det specifikt är SISU:s verksamhet som erhåller statsbidrag.
I studien som ligger till grund för rapporten tydliggörs att de engagerade föreningsmänniskor som utgör kärnan i den svenska idrottsrörelsen också är folkbildare i betydligt vidare bemärkelse, trots att de sällan ger sig själva den titeln. Spår av denna mer genomgående pedagogiska särprägel går bland annat att finna i SISU:s pedagogiska visioner och material. Där annan folkbildningsverksamhet ibland brottas med att hantera relationen mellan individen och kollektivet lever dessa i symbios genom den unika föreningspedagogik som finns i idrotten. Föreningen är på många sätt det demokratiska samhället i miniatyr, och i denna struktur behövs individerna – samtidigt som idrottsföreningen naturligt utgör det gemensamma folkbildningsbygge som är både språngbräda och plantskola samtidigt.
I SISU:s folkbildande arbete är samtalet centralt. I de fokusgruppintervjuer jag genomförde med verksamhetsledare och idrottskonsulenter formulerades det både i termer av organiserade studiecirkelsliknande lärgruppssamtal, men också som en slags samtalskultur som genomsyrar idrottsrörelsens mellanmänskliga möten. Det sociala livet i en förening verkar på så vis utgöra själva essensen av vad idrottsrörelsens folkbildning är. En fokusgruppdeltagare uttryckte det som att ”folkbildning är allt det som föreningslivet kan erbjuda mig” medan en annan framhöll själva kontexten i föreningslivet och att engagemanget så att säga utgör folkbildning i sig självt. Också möjligheten till ”personlig utveckling” lyfts av intervjupersoner fram som en av idrottsrörelsens styrkor. Bakom detta något slitna uttryck visar dock en djupare analys att det snarare handlar om upplevelser av personliga bildningsresor, som både innebär att växa inom idrotten och som människa. Att det saknas en bildningsvokabulär för att beskriva sådana upplevelser kan möjligen hänga samman med att folkbildningen inom SISU ibland hanteras som ett svårgreppbart objekt genom att reduceras till universalmetod. ”Mer folkbildning” blir då ett medel för att åtgärda problem som osund omklädningsrumskultur eller ätstörningar.
Idrotten engagerar närmare en tredjedel av befolkningen och brukar ibland beskrivas som landets största folkrörelse. Dess folkbildningsmässiga prägel har tidigare diskuterats eftersom vissa menat att fokus på tävlingsmoment, elitsatsningar och kommersiell verksamhet skulle kunna diskvalificera idrotten från att karaktäriseras som folkbildande. Samtidigt rymmer också annan folkbildning liknande dynamik mellan folkligt utövande och mer elitistiskt – inte minst inom det konstnärliga området. Snarare än ett folkbildningsmässigt hinder går det att se denna spänning som central för all form av folkbildning. De som anammat en elitisk bana inom sitt område behövs också de, som förebilder och inspiratörer. Detta skulle kunna benämnas som en Zlatan-effekt med folkbildande ton, där föreningspedagogiken inom idrotten har många likheter också med den lärjungepedagogik som existerar i exempelvis hiphoppens devis ”Each One Teach One”. Denna pedagogiska inriktning bygger på att äldre undervisar sina yngre kamrater. Genom idrottsrörelsen framträder också en liknande bild av människan som en varelse som helt enkelt inte kan undvika att vara pedagog, men istället under devisen ”Rent spel”. I uttrycket ryms betydligt mer mångbottnade värden än de korta orden gör gällande. Jag skulle rentav vilja påstå att ”Rent spel” är en folkbildningsdevis i koncentrat. Med en metaforisk tolkning finns där allt man behöver av värden kring medmänsklighet, kunskap om spelets regler i både idrottslig, medborgerlig och mänsklig bemärkelse, samt en antydan om betydelsen av att vara aktiv; att ge sig in i spelet med allt vad det innebär av engagemang, möten och ibland också hårt arbete.
En knäckfråga för idrottsrörelsen tycks vara utmaningen med att få unga att stanna kvar. Med en förstärkning av den folkbildande ansatsen borde detta kunna åtgärdas så att även de vars intresse för idrottsutövande svalnat, finner sin plats genom en stärkning av kring-aktiviteter och estetiska inslag. I en tid när springpojken återuppväckts av de kriminella gängen och där unga pojkar fostras till kriminalitet erbjuder idrottsrörelsen också en alternativ väg in i arbete för barn och unga. I förebyggande ungdomsverksamhet talas det ofta om fritidssysselsättning och fritidsgårdar. Här erbjuder idrotten något mer – nämligen arenor för unga att lära sig grunderna för framtida arbetsliv genom en förtroendets pedagogik inom ramen för föreningens gemenskap. Folkbildningen inom idrottsrörelsen kan på så vis utgöra ett konstruktivt alternativ, präglat av insikten att också arbete är något att lära sig på vägen genom livets bildningsresa.
Johan Söderman är professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet.