Pedagogiska utopier för civilsamhället

Visioner om samhällsförändring går ofta hand i hand med idéer om pedagogik. Som en fortsättning på förra numrets tema om utopier bad vi folkhögskolläraren och folkbildningshandläggaren Ambika Hansell Ek att läsa forskningsantologin Moderna pedagogiska utopier. Följ med på en personlig reflektion genom idéhistorien.

Jag tänker tillbaka på min tid som folkhögskollärare på Allmän kurs. Ofta mötte jag nya deltagare som vid början av studierna bar på en kunskapssyn och syn på studier som enligt min mening särskilde sig från vad som kan uppfattas som folkhögskolans tradition och bildningsidé. Rent konkret tog detta sig uttryck i deltagarens önskan om en snabb studiegång, individuellt präglad och gärna med en skriftligt formulerad manual till högsta studieomdömet (utmärkt god studieförmåga). En slags förenklingslogik med löften om snabba lösningar och leverans. Detta fenomen i sig, kanske inte var så märkligt. Det är högst naturligt att ha sina förväntningar på studiegången. Det jag fann som intressant var dock just det där manualinriktade tänket.

Efter idoga samtal om just folkhögskolans arbetssätt och med argumentation om bildningens värde och att lära för egen skull väcktes frågor hos mig om varifrån denna typ av resonemang härstammar. Finns det något i samhällets syn på kunskap och ut(bildning) som präglar unga vuxnas förväntningar på studietiden? Eller är det vårt informationsintensiva samhälle som påverkar oss på ett sådant sätt att komplexa utmaningar (såsom studier) kan lösas med enkla svar. Är det ett ideal eller till och med en utopi för dagens unga vuxna?

Präglade av folkbildningens ideal som bland annat kan formuleras genom Ellen Keys välkända citat ”Bildning är icke vad vi lärt utan vad vi hava kvar när vi glömt allt vi lärt” fann sig så småningom deltagarna på sin utbildningsväg. Några kom att beskriva tiden på folkhögskola som ”den bästa tiden i deras liv” – oavsett studieomdöme. Detta med insikten att man hade fått med sig något mer än ”bara” behörigheter. Kunskaper som för deltagarna blev värdefulla inför deras framtidsval.

Utifrån mina erfarenheter som lärare sätter antologin Moderna pedagogiska utopier verkligen fingret på något intressant och komplext: att synen på utbildning i dag och visioner om vad som anses vara önskvärt i samhället är tätt sammanknutet. Vi som på olika sätt arbetar eller har uppdrag inom utbildningars arenor har därmed ett omfattande uppdrag och ansvar. Den primära frågan för mig är vem verkar vi för?

Enligt författarna är begreppet utopi drömmen om det ouppnåeliga, tanken om ett idealiskt samhälle. I detta samhälle är medborgarnas tillgång till kunskap och utbildning, både vad som kan anses vara nyttigt och nödvändigt, fundamentalt. Pedagogiska utopier, eller edutopier, utgör därför en viktig roll om ”hur vi (medborgare) vill ha det i framtiden”. Begreppet utopi kan också förstås i utifrån dystopi där den dystopiska berättelsen skildrar ”en mörk framtid baserad på en systematisk förstärkning av samtida trender och särdrag.” Dystopin ger signaler om ”varthän allt kan barka” och på så vis skapar den också tankeutrymme för utopin.

Då pedagogisk utopi i denna antologi, liksom Tomas Mores Utopia, i hög omfattning också kan ses som en slags motreaktion på samtida utbildning och samhällets utveckling kan ytterligare en gemensam nämnare vara brytningen mellan å ena sidan samhällets systemfrågor som bottnar i politiska beslut och ekonomisk styrning. Å andra sidan ideologi och syn på människan som fria tänkande individer där pedagogiken och lärandet blir meningsfullt för individen självt. Utopins roll kan här sägas söka ge förslag på lösningar för dåtidens samhällsproblem.

Genom antologin får vi följa ett urval av tänkare som utifrån sin samtid formulerat visioner om pedagogiska utopier. Med start i 1800-talets mitt möter vi reformpedagogen Anna Sandström (1854-1931), Emilia Fogelklou (1871-1972) och Ellen Key (1871-1972). I antologin lyfts också mer specifika pedagogiska inriktningar som Rudolf Steiner (1861-1925) och Waldorfpedagogiken. Ytterligare en intressant dimension belyses genom behavioristen B F Skinner (1905-1990) samt den växande självhjälpslitteraturen från 1950-talets mitt och framåt. Antologin illustrerar även konkreta exempel från vår egen samtid såsom Experimentgymnasiet i Göteborg, Moderata samlingspartiets vision om ”Europas bästa skola samt den globala privatiseringsutopin som påverkat skolvärlden.” Sammansättningen kan ses som en palett av pedagogiska utopier vars gemensamma nämnare är att ” de uttrycker en annan typ av skola och utbildning än den som [varit] dominerande i det samtida samhället.”

De idéströmningar om pedagogiska utopier som presenteras i boken är viktiga för att förstå vårt nuvarande samhälle och dess skolpolitik. Här formulerar tänkare, som ifrågasatt och försökt skapa nytt, en större helhetsbild av vad skola, lärande och pedagogik ska inrymma. Idéerna breddar även utifrån utopierna tanken om att inte se pedagogik enbart som en del av utbildningsinstitutioner utan också som en del i samhället. Vad som också framgår är en uppfattning om framtiden och ett tydligt ansvarstänkande om hur samhället ska formas. Dessa tankeströmningar kan vi se spår av än idag, inte minst inom folkbildningen.

Författarnas ambition med antologin är bland annat att ”utmana sådant som vi brukar ta för givet rörande utbildning, liksom att uppmuntra till vidare reflektioner och diskussioner om pedagogikens utopiska möjligheter”. På så vis ser jag också boken, inspirerande och tankeväckande. Som nämnt tidigare kan vi inom folkbildningen se avtryck från några av antologins tänkare. Därför blir jag särskilt nyfiken på vilken roll och positionering som civilsamhällets olika aktörer antagit för att för att tänka vidare och även iscensätta tänkta utopier. På vilket sätt har de anslutit eller kritiskt ifrågasatt dåtidens samhällsdebatt om pedagogiska utopier? Kanske finns det egna formulerade sådana som ett sätt för civilsamhället att ta ansvar för morgondagens resurser?

Trots att flera av dessa pedagogiska utopier ändå (främst de kapitel som avser 1800-talets mitt) kan framstå som historiska artefakter, där de nödvändiga och fria tankarna och debatterna om framtidens pedagogik var få förunnade finns det, åtminstone i folkbildningens värld, tydliga spår från dessa tankeströmningar än idag. ”[G]enom böcker, vore de aldrig så anderika, kan ett folk icke väckas. Det kan endast ske genom det levande, det muntliga ordet på modersmålet” citerar Anna Sandström Grundtvig, som byggde sin folkhögskola med tanken om det ”levande ordets kraft” och betonar därmed narrativets kraft för att bära ”folkets minnen och drömmar”.

Detta tankesätt lever enligt min mening kvar än idag på många folkhögskolor. Det skildras i vår samtid genom varje enskild folkhögskolas unika profil och verksamhet. Kanske är det så att en gång formulerade utopier blir betydelsefulla genom att det skapar en minsta gemensam nämnare, ett kärnvärde att förhålla sig till.

Inledningsvis väckte jag frågan om unga vuxnas syn på kunskap och vad som präglat dem i deras förväntningar på studietiden och vems utopi, eller dystopi illustrerar detta? En tes är deltagares tidigare skolerfarenheter med antaganden om måluppfyllelse sätts i relation till nationella läroplaner. Det är vare sig något konstigt eller fel med det. Det som är intressant är att tanken om att studier faktiskt kan handla om den egna utvecklingen, att finna sin egen motivationskraft för egen skull upplevdes som så främmande för många av de studenter som jag mött. Utopi handlar ju också om att ingiva hopp. Hade dessa unga vuxna slutat drömma om sin framtid? Eller har det utifrån utbildningssamhällets konstruktion lett till ett mer passivt tänkande kring utbildning och bildning?

Att få drömma om sin framtid och det framtida samhället är också centrala frågor utifrån ett politiskt perspektiv och debatt. Den offentliga skoldebatten speglar idag frågor långt ifrån antologins pedagogiska och utopiska frågeställningar, vilket också givetvis har med samhällets utveckling att göra. Trots detta så väcker ändå Moderna pedagogiska utopier frågor om värdet av att formulera utopier och ger därmed en vidare bild om vad som kan anses vara viktigt i skola och utbildning idag. Kärnvärdena i vad som är viktig och värdefull kunskap idag är mångfacetterat. Ytterligare perspektiv på komplexiteten framgår om man sätter detta i relation till begreppet educationalization där utbildning anses vara lösningen på samhällets problem.

Antologins relevans är påtaglig och verkar som ett intressant inlägg i ljuset av kvalitetsindikationer, PISA-resultat och andra mätinstrument för våra unga vuxna och deras kunskapsnivåer. Det finns även andra påverkansfaktorer som idag påverkar synen på utbildning, exempelvis ökad ohälsa, ojämlika samhällsförhållanden, tillgång till makt och utanförskap. Genom de frågeställningar som lyfts fram i antologin synliggörs behovet av att skapa fler samtal som har sitt ursprung i tankar om utopi, att våga drömma och tänka fritt om hur kunskap och utbildning kan främja unga vuxna idag.

I vår samtid är ytterligare en aspekt att reflektera över vilka typer av arenor som finns för att skapa grogrund och utrymme för utopier. Utifrån antologins exempel är en gemensam nämnare att det var få förunnat, i dåtidens samhälle, att fritt formulera en idé om pedagogisk utopi. Sannolikt var det inte helt enkelt och krävde tillgång till nätverk, akademi och det politiska fältet. I relation till dagens samhälle blir därför en fråga vem, eller vilka tycker vi ska vara med och bidra till framtidens utopier och hur bereder vi utrymme för dem att fritt (och frivilligt) formulera dessa? Dessa mötesplatser som aktualiserar nya perspektiv såsom miljö- och klimatfrågor.

För mig kvarstår dock, efter att ha läst antologin, några kärnfrågor att utforska; vad har civilsamhället och mer specifikt folkbildningen haft (och har än idag) för roll i att verka som medskapare? Har civilsamhället och folkbildningen varit bärare av den pedagogiska utopins tankeströmningar och vad innebär det framgent? Vems utopier är viktiga idag i formandet av samhället i framtiden och vilket värde tillskriver vi dem?

Att läsa Moderna pedagogiska utopier har givit mig insikt och förståelse dels om begreppet pedagogisk utopi dels inblick i historien och samhällsutvecklingen. Den ger en tydlig bild av komplexiteten mellan dessa samt nödvändigheten i att förstå dem. Utifrån författarnas intentioner tycker jag absolut att den väcker nya frågor om framtiden och våra egna utopier.

Slutligen reflekterar jag åter kring begreppet pedagogiska utopier och hur det kan förstås. Enligt författarna kan man se alla utopier som pedagogiska då de relaterar till fostran eller bildande, en mer avgränsad definition är en mer traditionellt pedagogiskt sådan. Den sistnämnda ligger nära till hands men kan innebära en alltför likformig inriktning där mångfalden och den stora helheten riskerar att gå förlorad.

I mitt eget mer verksamhets- och praktiknära förhållningssätt funderar jag över om utopier idag behöver vara så omfattande och samhällsomvälvande som lyfts fram av antologins tänkare. Flera av dem lyfter fram behovet att skapa utrymme för individen att ge uttryck för lust och lärande. Kanske kan man utifrån det prata om samhällsmedborgarens utopi, individens utopi, eller den personlighetsutvecklande utopin? Den som väcks i det spontana mötet, samtalet, fikarasten eller på mattelektionen. Eller som en tidigare deltagare formulerade det: Studerandet är som en våg, man måste ha rätt behörigheter men utan kunskapen om sig själv når man ingen balans i framtida studier.

Ambika Hansell Ek är folkhögskollärare och arbetar som handläggare på RIO – Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation.

Anders Burman, Joakim Landahl och Daniel Lövheim är redaktörer för boken Moderna pedagogiska utopier, utgiven på Södertörns högskola, 2021. Finns även som gratis pdf (enklast är att söka på Google).

 

Prenumerera på Kurage via formuläret här nedan. För 250 kr/år får du fyra nummer av Kurage direkt hem i brevlådan, fyllda med nya perspektiv och idéer!

    *Obligatoriskt