Humanitet – vad är ditt end game?

Som en reaktion på nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 gick en grupp svenska konstnärer samman och publicerade en samling illustrationer under namnet Humanitet. Året efter gav Clarté ut tidskriften Mänsklighet, där konstverk varvades med texter av några av dåtidens största författare. Nu har en andra Humanitet utkommit för att, med redaktör Joel Albinssons ord, ”återigen manifestera för demokrati och mot fascism”. Samtidigt visar Sven-Harrys konsthall i Stockholm utställningen Humanitet – konstens kraft i svåra tider, som även den tar avstamp i de antifascistiska grafiska bladen och texterna från 1933 och 1934. Vi bad Sandra Ehne, tidigare ordförande för RFSL och Stockholm Pride att recensera de två verken.

Utställningen presenterar de konstnärer som stod bakom Humanitet; Vera Nilsson, Sven Xet Erixson, Bror Hjorth och Albin Amelin. Vi leds genom deras tillvaro i ett europeiskt 1930-tal som både kokar och drar efter andan. De första målningarna och skulpturerna som möter besökaren är vardags- och familjeporträtt i klara färger. Jag kliver rakt in i konstnärernas vardagsrum. De är alla i 30-årsåldern, på väg framåt, uppåt. I bakgrunden hörs en röst, en vag men skarp ton jag känner igen men inte kan placera. Väl inne i nästa rum, den stora utställningssalen, blir rösten skarp, närvarande. Det är Joseph Goebbels som agiterar vid ett bokbål i Berlin 1933, filmen rullar på repeat, hans röst fyller hela utrymmet. Ett rum som visar de fyra konstnärernas uppgörelse med fascismen och kriget. Det är stort, dovt, brutalt. Det är våld, närhet, blickar och sorg. Och så Goebbels röst igen och igen, invid studenter som slänger bok efter bok i elden.

Utställningen fortsätter uppför trappan, jag möts av arbetande män som äter lunch och en kvinna som sitter med ett gevär i knäet, fortfarande med Goebbels röst ekande efter mig. Därefter tågstationer, torghandel, folkhögskolor och båtar från stora delar av Europa; en kosmopolitisk vardag där snaran dras åt. Jag anar fortfarande hans röst. Ytterligare en våning, solen skiner in från takfönstren, det är ljusare färger i måleriet nu och plötsligt är jag tillbaka i Stockholm igen. Jag behöver dubbelkolla, Olle Olsson Hagalunds målningar är inte en del av utställningen men utgör ett perfekt avslut. Jag öppnar dörrarna ut mot takterassen, solen och värmen slår emot mig, Goebbels röst tytnar äntligen. Längst ut i hörnet, ut över Vasaparken, står Carl Fredrik Reuterswärds knutna pistol. Jag har alltid tänkt på den som lite för, ja enkel. Nu andas jag in djupt vid mötet med den och ser ut över parken. Det är en liten utställning, du ser den på en halvtimme om du vill, gör det. Rör dig från hem till våld till vardag med tanken att de här konstnärerna inte visste någonting om vad som skulle hända nu, snart, sedan.

I den stora utställningssalen ligger Humanitet i glasmontrar. De grafiska trycken möter betraktaren nedifrån; enkelheten i det aktivistiska trycket är förvandlat till skyddat utställningsföremål. Så hur är det med den nya, andra, Humanitet? Inledningsvis behöver sägas att den Humanitet vi möter inte är en grafisk mapp, inte heller en skrift där bildkonst och text varvas eller möts. Det är en text av en skribent, med ett konstverk satt som framsida. Illustrationen är gjord av Astrid Braide Eriksson, ett rutnät i upplösning. Kanske en spelplan med schackpjäser i form av medeltida soldater, vilt viftandes, snurrandes; planen löses upp, så även soldaternas rörelsemönster. Den är intressant, absolut, men av den uttalade ambitionen att ta sig an bildvärldar i vår tid görs mycket litet. Det kollektiva anslaget från 1933 och 1934 saknas också helt, och därmed mötet mellan bildkonst och text och de nya perspektiv det kan ge upphov till. Med det sagt är texten, skriven av journalisten Mattias Irving, skarp och direkt, lika delar historieundervisning, essä, debattartikel och aktivisthandbok, en allt-i-ett som både sätter ner foten och tar ut riktning framåt.

Politiken reducerad till ett skådespel

Irving tar sig an fascismens själva väsen. Vad den är, vad den gör och vad den säger om oss själva, både då i ett tyskt 1930-tal, och nu när den ökade polariseringen återigen drar oss isär både i det lilla och det stora. Han inleder med att påminna oss om att vi har privilegiet att se bakåt, förmånen att dra våra slutsatser kring hur det gick då, men att vi inte vet någonting om framtiden, på samma sätt som Tysklands väljare inte visste något om framtiden när de gick till valurnorna 1933. Det de däremot visste, var en hel del om vad nazisterna redan gjorde, han uppmuntrar oss därmed att se till vad våra politiker gör, snarare än att ständigt fastna i vilka de är. Han konstaterar, på tal om 1933 men samtiden ekar ihärdigt, att ”Politiken hade efter många års rävspel, kohandel och allmänt svineri reducerats till ett skådespel, en underhållande tillställning att engagera sig i men inte ta på fullt allvar. Vad man sa ena dagen spelade inte längre så stor roll för vad man skulle säga nästa dag. Det var omöjligt att välja och hålla fast vid en åsikt, för åsikter var förgängliga i en offentlighet där ”sanning” hade spelat ut sin roll. I detta flytande idélandskap går det inte längre att ta tydlig ställning för någonting – inte ens människovärdet”.

Han konstaterar att ”sanningen är krigets första offer”, att effektiv propaganda handlar om att hela tiden blanda bort korten, att ständigt tillskriva sina politiska motståndare förövarskapet i varje tänkbart läge. I en hänvisning till såväl den samtida journalisten Peter Pomerantsev och Ryssland och Hannah Arendt, sätter han strålkastarljuset på vad som händer när befolkningen tror att alla nyheter är propaganda och att alla har en agenda; då spelar sanning och lögn inte längre någon roll.

Det rationella, det ansvarstagande, det enda rimliga

Irving visar effektivt hur minoriteters kamp alltid präglats av majoritetens motstånd, och ställer den retoriska följdfrågan ”Var kommer då vår självbild som ‘de goda’ ifrån?”. Han blottlägger därmed ett skav i den svenska politiska kulturen, som jag tror att primärt vi som är dem som kämpar för våra rättigheter känner av. Jag kräver något som hbtq-person, Irving kräver något som funktionsnedsatt, vi möter båda en majoritet som med lätt höjda ögonbryn frågar ”ska ni ha det också?”, för att direkt efter kräva ännu lite mer tacksamhet från vår sida. Sorgen den villkorade godheten ger upphov till bär vi gemensamt och Irving gör klokt i att poängtera att vi alltid, nu och fortsatt, måste backa varandra i allas vår respektive kamp.

Riktig nerv blir det när han knyter det resonemanget till vad han kallar ”den fascistiska impulsen”, den handling som blir nästa steg efter att vi med våra krävande mellanförskap skavt för mycket hos majoriteten. När majoriteten då beslutar sig för att det rationella, det ansvarstagande, det enda rimliga, inte bara är att strunta i kraven, utan göra sig av med de människor som fortsätter ställa dem. Annorlunda uttryckt: vilket är ditt end game? Mitt end game är att, som hbtq-person, få leva mitt liv och vara en del av samhället på lika villkor som alla andra. Ditt end game, som fascist eller populist, är att få leva ditt och vara en del av samhället och du är beredd att offra mig för att nå dit. Jag vill leva bredvid dig, du vill kliva över mig.

Hatet är teorin, våldet är praktiken, skriver Irving fortsatt och visar kraftfullt på vikten av att förstå vad som händer när debattklimatet hårdnar och hoten mot aktivister, politiker och alla som inte nödvändigtvis sällar sig dit ständigt ökar. Och här finns en reva i resonemanget, för när texten byter form från politisk essä till aktivisthandbok understryker Irving vikten av att ta sig ton; vi behöver vara fler som står upp, fler som hjälps åt och vi måste möjliggöra för den tysta massan att göra detsamma, primärt genom att hålla en varm ton och fortsätta visa vägen framåt. Som folkrörelsefostrad, stundtals blåögd samarbetsivrare, håller jag med av hela mitt hjärta. Men jag har ingen aning om hur det ska gå till, och jag önskar att han kunde ge mig svaret. När polariseringen och hotet om våld ökar i ett politiskt klimat och på plattformar som gynnas av konflikt och uppskruvad ton, hur ska vi ens kunna slå an en annan ton? Hur ska vi orka? Hur ska det rent praktiskt få genomslag? Med andra ord, hur gör vi antifascism idag? Det ser jag gärna skribenter och bildkonstnärer ta sig an med samlad kraft.

 

Sandra Ehne är statsvetare och konstvetare samt tidigare ordförande för RFSL och Stockholm Pride.

 

Prenumerera på Kurage via formuläret här nedan. För 250 kr/år får du fyra nummer av Kurage direkt hem i brevlådan, fyllda med nya perspektiv och idéer!

    *Obligatoriskt