I takt med att allt fler har svårt att kvala in på arbetsmarknaden ökar intresset för civilsamhällets bidrag till att minska klyftorna. Här berättar fyra forskare om resultaten från sin studie av de insatser som görs av svenska civilsamhällesorganisationer för ett mer inkluderande arbetsliv.
Den svenska arbetsmarknaden har blivit allt tuffare för dem som inte kan leva upp till rådande arbetsvillkor, med osäkra anställningar och höga krav på flexibilitet, stresstålighet och utbildning. Situationen skärptes än mer under finanskrisen på 1990-talet, flyktingkrisen på 2010-talet och corona-pandemin på 2020-talet. Särskilt svårt kan det vara för personer med utländsk bakgrund, låg utbildning, funktionsnedsättning eller ohälsa att få, utföra och behålla ett lönearbete.
Samtidigt har Sveriges civilsamhälle en lång tradition av att möjliggöra arbete och sysselsättning för personer som står långt från arbetsmarknaden. Historiskt har bland annat Stockholms Stadsmission, Skyddsvärnet och De blindas förening drivit arbetscentraler och liknande med anställning och arbetsträning för, med dåtidens språkbruk, blinda, överåriga, alkoholister, sinnessjuka, frigivna fångar och andra behövande. Även efter att stat och kommun övertog driften av många sociala insatser under den svenska välfärdsstatens expansion har många civilsamhällesorganisationer fortsatt att initiera och driva arbetslivsinkluderande insatser för att fylla en lucka i välfärdssystemet.
Hur ser då läget ut idag? För att få en överblick av vilka insatser som görs från civilsamhällets sida för att skapa en mer inkluderande arbetsmarknad har vi genomfört ett forskningsprojekt under 2019-2022 med finansiering från Forte. Det har drivits i samarbete mellan Luleå tekniska universitet, Uppsala universitet, Marie Cederschiöld högskola, Svenska kyrkans enhet för forskning och analys, samt Ideell Arena. Där har vi studerat 75 exempel på arbetslivsinkluderande insatser, som drivs av allt från idrottsföreningar och studieförbund till trossamfund, hjälporganisationer och arbetsintegrerande sociala företag.
Ett av de exempel som vi studerat är ”Funkisförmedlingen” där personer med funktionsnedsättning bland annat erbjuds anställning, arbetsträning, frivilligarbete och fritidsaktiviteter i regi av den ideella föreningen Funkibator. Merparten av personalen har själva funktionsnedsättningar, vilket gör att de har stor förståelse och engagemang för deltagarnas situation. Ett annat exempel som vi studerat är ”Street Business” där personer som lever i utsatthet på grund av hemlöshet eller missbruk ges möjlighet att försörja sig själva genom exempelvis gatuförsäljning, stadsvandringar och en modellagentur. Det sker inom ramen för en ekonomisk förening som ägs gemensamt av dem som arbetar där.
Båda dessa exempel startade som Arvsfonds-finansierade projekt och övergick sedan till permanenta verksamheter. I kartläggningen finns fler verksamheter som gjort samma resa, med projektfinansiering från till exempel Allmänna arvsfonden, Europeiska socialfonden och Svenska Postkodstiftelsen. Men det finns också flera exempel som gått i graven när projekten tagit slut. Av de 75 studerade verksamheterna drivs 56 stycken på permanent basis, vilket finansieras genom försäljning av varor och tjänster, offentliga ersättningar och bidrag, med mera. Även ideellt arbete används som en resurs för att få verksamheterna att gå runt. Flera av dem erhåller ersättning från Arbetsförmedlingen, kommun eller andra offentliga aktörer för att erbjuda exempelvis praktik och arbetsträning. Det sker vanligen genom offentlig upphandling, valfrihetssystem eller idéburet offentligt partnerskap (IOP). Eftersom de tjänster som efterfrågas från offentligt håll ofta är väldigt avgränsade kan det dock vara svårt att skapa den sammanhängande kedja av olika sorters åtgärder som flera civilsamhällesorganisationer anser behövs för att deltagarna stegvis ska kunna närma sig arbetsmarknaden utifrån sina varierande förutsättningar.
En slutsats från forskningsstudien är att civilsamhällets arbetslivsinkluderande insatser sker i en balansgång mellan att å ena sidan fungera som föregångare och alternativ, och å andra sidan som komplement och ersättning, i förhållande till offentliga arbetsmarknadsinsatser. Som föregångare och alternativ banar de väg för andra perspektiv och angreppssätt än de som präglar dagens arbetsmarknadspolitik, genom att tillvarata civilsamhället som en arena och resurs för arbetslivsinkludering. Som komplement och ersättning täcker de upp där offentliga aktörer inte själva räcker till, vilket kan dämpa och dölja behovet av mer traditionella politiska reformer för att komma till rätta med arbetsmarknadens strukturella problem.
För att civilsamhällets organisationer alls ska kunna verka inom ett så pass komplext och reglerat område som arbetsmarknadspolitiken ser vi ett behov av fortsatt omförhandling av det oskrivna samhällskontrakt som styr den övergripande relationen mellan olika samhällssektorer. Vi ser en potential i att förstärka och vidareutveckla sektorsöverskridande samverkan och synergier för att gemensamt tackla komplexa samhällsutmaningar såsom arbetslöshet, segregation och ohälsa. Vi ser även en potential i att öka det interna utrymmet i civilsamhällets organisationer för att utveckla och etablera nytänkande insatser för arbetslivsinkludering – och för att tillvarata dessa insatser för att öka mångfalden och jämställdheten även i organisationernas egen personalstyrka.
Vi hoppas att dessa kunskaper ska inspirera till fortsatt forskning om civilsamhällets roll på arbetsmarknaden och till fortsatt utveckling av de arbetslivsinkluderande insatser som görs av svenska civilsamhällesorganisationer. Dessutom hoppas vi att det kan bidra till att bättre tillvarata civilsamhället som en resurs i den svenska arbetsmarknadspolitiken, inte minst i Arbetsförmedlingens pågående omorganisering.
Malin Lindberg är professor i genus och teknik vid Luleå tekniska universitet.
Johan Hvenmark är docent i företagsekonomi och lektor vid Marie Cederschiöld högskola.
Cecilia Nahnfeldt är docent i genusvetenskap och vetenskaplig ledare vid Uppsala universitet, samt senior forskare vid Svenska kyrkans enhet för forskning och analys.
Niklas Hill är doktorand i pedagogik vid Stockholms universitet.