När vi tänker på aktiviteten att läsa en bok associerar många till en lässtund för sig själv, kanske i en soffa eller i en park. Men att läsa behöver inte vara ett solitärt utövande, utan kan också vara något som görs i grupp. Anna Clara W. Törnqvist, lärare vid Lunds Universitet författarskola, ger Kurages läsare en inblick i metoden Shared Reading.
Shared reading borde man egentligen inte beskriva, eftersom det lätt låter så simpelt och på många sätt orevolutionerande. För att verkligen förstå kraften i metoden behöver man uppleva den. Jag tänker därför att försöka försätta dig som läser den här artikeln i en shared reading-session.
Tänk dig att du går för att pröva shared reading. Du såg ett anslag på biblioteket och blev nyfiken på vad det kunde vara. Du känner ingen i gruppen och du är lite nervös, inte bara på grund av det sociala, utan också för att du känner dig osäker som läsare. ”Alla andra kan säkert mycket mer om litteratur”, tänker du. Eller så tänker du: ”Tänk om jag inte förstår vad vi läser eller känner att jag inte har något att säga?”. Eller så har du någon helt annan farhåga som rumlar runt i magtrakten. Ändå har du vågat dig dit, inte minst som det stod uttryckligen att det varken krävde förkunskaper eller förberedelser.
Ni är ett par stycken som sitter samlade runt ett bord. En person i ena änden tar till orda och presenterar sig som läsledare: ”Jag kommer att läsa en novell högt för er, jag kommer att göra pauser på några bestämda ställen och där finns det plats för alla att samtala. Med andra ord kommer vi att läsa och uppleva den här texten tillsammans i realtid – det är det som är delad läsning – shared reading”.
Läsledaren delar ut novellen på papper och börjar sedan läsa högt. Det är behagligt och du tänker att det var väldigt längesen någon läste högt för dig på det här sättet. Novellen börjar fånga ditt intresse och just när du undrar vad som ska hända härnäst tystnar läsledaren: ”Här gör jag mitt första stopp. Vad tänker ni så här långt?”. Det uppstår en stunds tystnad, men så säger någon att det finns något som oroar i novellen, ”Det känns som att det kommer att hända något dåligt”. En annan berättar att den ser 50-talskläder framför sig när hen lyssnar, och tror att novellen utspelar sig i USA. En tredje funderar över relationerna mellan karaktärerna som samtalar med varandra i novellens början, ”Vad tycker de egentligen om varandra?”. Själv sitter du tyst och lyssnar, vågar inte riktigt säga något än, men du har många tankar, och ännu fler väcks när du hör de andras.
Läsledaren säger att shared reading är alla välkomna att bytas av för att läsa högt för gruppen och frågar om någon vill läsa vidare. När ingen svarar ja säger läsledaren att det går bra att göra det efter nästa stopp, eller kanske nästa gång ni ses i gruppen och känner er lite tryggare med varandra. Så fortsätter läsledaren att läsa. Alla lyssnar uppmärksamt; några följer med i texten framför sig, en annan blundar och lyssnar bara. Ibland skrattar någon till, ett par växlar ögonkast med varandra över bordet, någon hummar för sig själv. ”Och här gör jag mitt andra stopp”, säger läsledaren. Och på det viset fortsätter det. Fem gånger gör läsledaren stopp och gruppen samtalar alltmer – funderar, spekulerar, associerar. Tredje gången det blir paus vågar du också yttra dig, och berättar ett komiskt minne som du associerar texten till om när du skulle passa en folkilsken katt åt en granne. Alla skrattar, du också. Så når novellen sitt slut, och ni har ett avslutande samtal om texten i sin helhet. Tillsammans med läsledaren har ni läst novellen ”Grannar” av Raymond Carver.
När alla reser sig för att börja gå har det hänt något med stämningen i rummet. Genom er delade uppmärksamhet på rösten och novellen och samtalen har ni kommit varandra nära, utan att känna varandra. När du tar på dig kappan efteråt kommer du i samspråk med en annan deltagare och ni talar vidare om novellen och om den där speciella känslan det är gå in en främmande tom lägenhet och vattna någons blommor. Du kommer hem med känslan av att ha varit med om något stort – ändå läste ni bara en novell på några sidor och pratade däremellan.
Just så här enkelt och så här komplext är shared reading – metoden som utformades av engelskläraren Jane Davis i Storbritannien. Hon prövade sig fram under många år, och i slutet av 1990-talet började hon lära ut metoden till andra under organiserade former. Grundtanken är att föra ut litteraturen till alla, och genom det också föra samman människor. Det ska inte behövas begrepp, utbildning eller kulturellt kapital för att kunna tala om och uppleva litteratur. ”We are building a Reading Revolution, bringing people together and books to life in order to make warmer, healthier, stronger communities”, som de skriver på The Reader, organisationens hemsida. Även om shared reading främst är en läsfrämjande verksamhet så finns det också många exempel från främst Storbritannien där shared reading har används som framgångsrik metod i behandlande syfte, exempelvis i arbete med personer som lider av psykisk ohälsa, i grupper på fängelser, med patienter lider av kronisk smärta. Det finns också numera en hel del forskning som visar på att shared reading hjälper människor i olika situationer att finna mening och ny gemenskap och på sikt må bättre.
Det enkla i metoden är att det bara krävs en plats (ibland inte ens det, för shared reading-grupper träffades digitalt under pandemin, och det fungerade det också), en text, en grupp deltagare och en läsledare för att något spännande ska uppstå. Och även om det ursprungligen var tänkt att främst rikta sig mot läsovana så är min erfarenhet att det ger något till alla – jag har haft shared reading-pass med litteraturstudenter, vana läsare, som säger att de aldrig har läst en text så långsamt och så noga och att det är en stor upplevelse att göra det tillsammans med andra. Det är en gemensam läsupplevelse i realtid.
Det komplexa i metoden är allt som sker i mötet med texten, mötet mellan deltagarna i gruppen och framför allt, i läsledarens sätt att öppna för samtal och vägleda genom texten. Alla som har shared reading-sessioner har gått en speciell utbildning för att bli läsledare. Där lär man sig konsten att läsa högt, konsten att hitta de rätta ställena i olika texter att stanna på, och övar på att ställa öppna frågor, inte ledande eller undervisande. En läsledare har några grunder att förhålla sig till, några “gyllene regler” där den första alltid är “be kind”, alltså var vänlig och tillmötesgående. Det är viktigt att möta deltagarnas tankar på ett sådant sätt för att skapa en tillåtande och öppen stämning i samtalet. Att vara läsledare är alltså så mycket mer att vara god ledare än att vara en lärare. Det handlar inte om att utbilda i första hand, det handlar om att skapa förutsättningen för ett möte, ett möte med text, ett möte med andra, ett möte med sig själv och sina egna tankar. Att hjälpa människor att nå fram till det där fantastiska som läsning av skönlitteratur kan ge: att världen vidgas lite grann.
Anna Clara W. Törnqvist är lärare på Lunds universitets författarskola.
För den som vill läsa mer om metoden Shared reading finns den internationella hemsidan The Reader, www.thereader.org.uk. Det finns många olika grupper runt om i Sverige som anordnar shared reading-pass, och flera studieförbund ger också utbildningar för läsledare. Du hittar mer information om shared reading i Sverige på Shared Reading Skånes hemsida: www.sharedreadingskane.se.