Det är valrörelse i Sverige och den politiska retoriken bygger på rädsla: det krävs hårdare tag. Samtidigt råder det krig i flera delar av världen och stora frågor om klimat och mänskliga rättigheter avhandlas. Var finns framtidsutsikterna? Vi bad Emilie Weiderud reflektera kring vad hoppet kan spela för roll för civilsamhällesorganisationernas arbete.
Att hoppet har en central betydelse för att mobilisera samhällsförändring är något som säkerligen alla som engagerar sig skulle skriva under på. Att beskriva sitt arbete med ordet i sig verkar lysa mer med sin frånvaro i svenskt civilsamhälle med undantag för trosbaserad sektor och klimatrörelserna. Att ordet inte används betyder självklart inte att dess existens inte finns, att det inte praktiseras om och om igen bortom mitt synfält och bortom raderna för denna text och kanske göms i andra termer med mer mätbarhet. Själva organiserandet för något större än oss själva är ju också en fysisk manifestering av hopp. Att människor går samman med förhoppning om något bättre, något friare, något vackrare och för att skapa ett samhälle som har plats för alla. Var vi hittar hoppets aktörer beror ju vad vi hoppas på. Ibland är blotta existensen av människor som organiserar sig en hoppfull markering i sig, vare sig det handlar om funktionsrättsrörelser, asylrättsrörelser, hbtq-rörelser eller antirasistiska rörelser.
Men vad kan ordet hopp och dess betydelse göra för ett engagemang? I författaren Rebecca Solnits nyutgivna bok om just hoppet och dess mening för samhällsförändring talar hon om hopp som ett aktivt val och som något man skaffar sig. I fri översättning beskriver hon att ”hopp är inte en vinstlott…det är vad vi tar till för att slå ner dörren när huset brinner”. Med den uppmaningen så handlar hoppet om så mycket mer än optimism eller pessimism. Det handlar absolut om att se världen för vad den är, att den brinner, och att agera ändå just på grund av sakernas tillstånd. Att hoppas, eller ens ta ordet i sin mun, kan säkert kännas svårt eller kontraproduktivt när det som drar vår uppmärksamhet ofta är mot det som inte fungerar, mot kris och kritik. Just på grund av att världen och verkligheten ser ut som den gör blir att hoppas ett motstånd. Men att hoppas innebär inte att ilskan inte har sin plats. Ärkebiskop Antje Jackelén har sagt att hoppet är många saker men också platsen för vreden och frustrationen”.
Så vad gör vi då för att omsätta hopp i praktiken och framförallt, hur gör vi för att orka hoppas? Räcker vreden hela vägen? Solnit pratar om att hopp behöver glädje för att orka. Glädje (som tyvärr inte fångar det hela i likhet med engelskans Joy) blir enligt Solnit det som underhåller aktivismen, inte förråder den. När världen och politiken aspirerar att ”du ska känna rädsla, isolering, alienering, så blir glädje en akt av uppror”. Om vi ska orka hoppas kräver det också något av oss själva och de rörelser vi är del av. Att, trots att huset och världen brinner, eller just på grund av att den gör det, vända oss mot det som är möjligt och att göra den möjligheten så underbar som vi förmår fantisera om, är i sig en disciplin, eller kanske det mer passande ordet, praktik. En som länge rört sig i dessa vatten är adrienne maree brown, feminist, poet, skrivande aktivist till rörelser som Black Lives Matter, som lyfter fram att politiskt arbete måste ta oss som hela människor i beräkning, där kroppen inte heller kan lämnas utanför om vi just ska orka. Hon kräver att det vi kräver på utsidan – en rättvis, hållbar värld – också reflekterar och matchar det vi gör på insidan, både i oss själva liksom inom vårt förändringsarbete med andra. Detta betyder inte, enligt brown, att vi fastnar i den individuella reflektionen, men det innebär att träna på att stanna upp, även om det är ett kort stopp, för att se om vi gör rätt saker, på rätt sätt. Eller som brown rakt ut undrar och utmanar oss ”vad händer om vi vinner, men är för trötta för att njuta av det?”.
Dessutom hävdar hon att om engagemanget ska vara hållbart och hoppfullt behöver vi även skapa utrymme för fantasi, lek och till och med njutning, men även sorg för det som inte blir som vi hoppas, ord som kan kännas som en gäckande utmaningar för folkrörelsens Sverige.
Jag tänker att det ligger något viktigt i dessa uppmaningar och även om inte alla känner sig hemma i det så lämnar det oss något att tänka och förhoppningsvis träna på. Hoppet är en muskel som precis som vilken annan behöver tränas upp för att vi ska orka både se och jobba för det som ännu inte är. Att bokstavligen förkroppsliga ordet är viktigt för att det endast inte kan vara en intellektuell aktivitet utan något vi gör lika mycket som det är något vi säger. Att praktisera hopp handlar både om de berättelser vi skapar om den värld vi vill se, liksom hur vi skapar möjligheter för dem att ta plats i oss själva och de rörelser vi är del av. Vad är det bästa som kan hända? Om man skulle välja att anamma hoppet lite mer i både ord och handling? För om vi, som har makt och möjlighet låter vårt hopp motiveras mer av det vi inte önskar, än det vi önskar, vad finns det kvar att kämpa för?
Byline: Emilie Weiderud arbetar på Act Svenska kyrkan som policyrådgivare.