Väck utopierna till liv!

“Jag drömmer om den dag, då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor är jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, ömhet och njutning.” Så formulerade RFSU:s grundare Elise Ottesen Jensen en gång sin utopi och drivkraft. Ord som kan kännas självklara för den som liksom jag vigt sitt engagemang till att kämpa för sexuella och reproduktiva rättigheter, men som skiljer sig diametralt mot Ottesen Jensens samtid.. För mig kommer behovet av utopier från min längtan efter ett svar på frågan Vad kan vi göra istället? Istället för att formulera en antites till det jag vill se mindre av, formulera om förutsättningarna för frågan.

Utopi kommer av grekiskans ou, ingen, och to’pos, plats – det vill säga ingenstans, platsen som icke är. Genom att förlägga utopin till en plats i idévärlden ges radikalt kreativa ramar att skapa något nytt oberoende av den verklighet vi känner själva. (“Det där har vi redan prövat”-mentalitet göra sig icke besvär.) Några utopier ur den västerländska kanon är till exempel Thomas Moores Utopia som gett namn till genren, Platons Staten och Christine de Pizans Kvinnostaden. Bland mer samtida författare med utopiska inslag återfinns Octavia E. Butler som med utgångspunkt i science-fiction och marginaliserade röster utforskat teman som samhällshierarkier och communitybyggande.

I arbetet med det här numret har jag möts av mer skepsism än ett genomsnittligt nummers tema: ”Varför ska vi lägga tid på naiva drömmar när det finns så mycket viktigt att göra i verkligheten?” Här blir utopin ett tecken på romantisk världsfrånvändhet, en eskapism som snarare än att fokusera i nuet drömmer sig bort och därmed riskerar att bli handlingsförlamad.

”Utopier är inte bara naiva, utan direkt farliga.” Flera av de utopier vi sett skildras i skönlitteraturen, som Moores Utopia, är också exempel på totalitarism. När någon beläst med högt stående moral redan tänkt ut och förverkligat det optimala samhället behövs heller inga invändningar eller synpunkter från oliktänkande.

Dessa båda invändningar har naturligtvis rätt. Också. Samtidigt är de signifikanta för vår samtid där misstro ofta sätts före tillit och nyfikenhet. Jag skulle här vilja plädera för utopier som metod – att med hjälp av fantasi och lek frikoppla hjärnan från samtiden för att i förlängningen förbättra densamma. Distansieringen från det förgivettagna behöver inte bara vara ett sökande för något nytt utan också ett synliggörande av det vi vill behålla, utveckla och göra mer av.

1800-talet brukar kallas utopiernas århundrade och 1900-talet dystopiernas. Egentligen existerar dessa båda i par: det dystopiska föder frustration och kamplust för att skapa nya utopier, utopier som gått snett skapar misstro och nya dystopier. Vad kommer att prägla 2000-talet? Och vad kommer att vara viktigt för civilsamhällets organisationer?

Det stämmer säkert att en hel del av civilsamhällets sammanslutningar inte alls har någon nytta av utopier i sitt arbete. Jag är dock övertygad om att rätt många av oss skulle må bra av att befinna oss i idévärlden lite oftare. Inte som nidbilden av den överbelästa, verklighetsfrånvända personen – utan som strategiska ledare med förmåga att röra sig mellan ideologi och praktik, utopi och vardag, ledare som förmår att väva samman dessa perspektiv parallellt. Som ser hur utopin, visionen, ideologin kan ta sig uttryck i hur vi pratar, planerar, prioriteringar och praktiserar. På en minuts, en veckas, en månads, ett års, ett sekels sikt. Det är väldigt sällan antingen eller, mer ofta både och.

Så min fråga till dig som läser är: Hur ser världen ut när visionen är uppnådd och vad av det kan vi redan nu låna in i vårt arbete? Vad händer när vi lever som om utopin redan var här?

 

My Malmeström-Sobelius är huvudredaktör för tidskriften Kurage.

 

Prenumerera på Kurage via formuläret här nedan. För 250 kr/år får du fyra nummer av Kurage direkt hem i brevlådan, fyllda med nya perspektiv och idéer!

    *Obligatoriskt