Vad är egentligen omdöme?

En av de som bidragit till att sätta samtalet om omdöme på dagordningen är filosofiprofessor Jonna Bornemark. I sin senaste bok Horisonten finns alltid kvar: om det bortglömda omdömet (Volante förlag) skriver hon om vad som krävs för att utveckla sin omdömespraktik. Vi bad henne berätta mer om vad omdöme egentligen är och vad vi som civilsamhällesledare kan ha det till.

Hur definierar du omdöme?
– Jag skulle säga att omdömesförmågan är den nödvändiga levande förmågan att förhålla sig till en massa olika information. Den informationen kan vara teoretisk kunskap eller en manualkunskap, men det kan också vara sådant som egna erfarenheter, känslor och stämningar eller sinnesförnimmelser. Vad omdömesförmågan lyckas med är att ta in alla dessa kunskapskällor och därefter agera utifrån det. Vårt omdöme är knutet till ett handlade men det som ger utrymme till att handla är att vi alltid befinner oss i olika situationer. Just nu har aldrig funnits tidigare och därför måste jag handla på ett speciellt sätt just nu. Självklart kan jag ta tillvara på andras erfarenheter, men avvägningen måste jag själv göra i nuet. På det sättet måste omdömet alltid stå öppet inför ett ickevetande. Att situationen man är i alltid är större än den kunskap man besitter.

Hur kan man reflektera över omdöme utan att det blir något magiskt eller ouppnåeligt?
– Ett problem är att vi pratar om omdöme som om det vore ett karaktärsdrag. Det är det inte, omdöme är något väldigt konkret. Men det som gör att vi uppfattar det som magiskt, abstrakt eller obegripligt är att det inte kan mätas eller kalkyleras. Det går inte att göra en algoritm av det och i våra teknofierade tider har vi svårt att hantera det. Om vi istället försöker tänka mer kring vad liv är, och pratar mer om komplexitet och det som inte låter sig summeras inser vi att det är den levandes förmåga, men vi är inte så bra på att förstå att vi kan tänka något som inte datorn kan.

Vad kan hända inom en organisation och med individen när man börjar reflektera kring omdömet bland sina aktiva, anställda, medarbetare?
– Idag finns det ett stort sug att hitta och verbalisera det som inte låter sig mätas. Både inom civilsamhället och andra sektorer har vi mätt mycket och folk börjar bli trötta på det. Hur kan vi ge uppmärksamhet kring det som inte går att mäta? Häromdagen pratade jag med några som sa att om vi börjar sätta ord på saker och ting kommer det upp på dagordningen. Därför måste vi hitta nya ord för att förklara vad det är vi tänker. När man står på avstånd är det lätt att omdömet inte tas i beaktning eftersom det inte finns några objektiva kriterier. En fråga jag tycker att Skolinspektionen skulle säga i sina kvalitetsgranskningar är: Hur jobbar ni för att utveckla lärarnas professionella omdöme? Då skulle man få helt nya svar, utan att man börjar mäta själva omdömet vilket jag tror är livsfarligt. Som en del av omdömespraktiken har du sagt att man ska använda sina känslor på ett professionellt sätt.

Vad innebär det när det finns en rådande norm att inte blanda känslor och det professionella?
– Jag tänker att det handlar om att erkänna att subjektivitet spelar roll. Utan känslor vet vi inte vad som är viktigt. Men känslor kan också överbetona något, och därmed göra att vi slutar lyssna till det vi inte redan vet. Det viktiga är att ha en nyanserad relation till känslorna. Det är viktigt att kunna känna en känsla, se den, acceptera att den finns och sedan ha en distans till den. Se vilken kunskap som känslan bär med sig. Spelet mellan närhet och distans är nödvändigt för att använda känslor på ett professionellt sätt.

Vilka fallgropar finns det när man pratar om omdöme?
– Relationen till ickevetande är grundläggande för ett gott omdöme. Relationen till ickevetande är förnimmelsen att världen är större än jag och det jag vet. Till exempel när det gäller artificiell intelligens är det viktigt att konstatera att det är något annat än mänsklig intelligens. Men omdömet kan ha jättestor nytta av AI, men vi kan inte lämna över omdömet till den, hur komplexa algoritmer vi än skriver. Det viktiga är att säga två saker samtidigt: ha inte övertro på AI men kasta inte heller bort det. Det är också ett verktyg man kan använda.

Du skriver i din bok att utan omdömeskunskap och ett samtal kring omdöme uppstår ofta en tystnadskultur, att man inte vågar säga emot den rådande ordningen. Hur märker man vad det är man inte får prata om och hur kan man ta sig ur det?
– På senaste tiden har jag tänkt mer på tystnadskultur i relation till floskelkultur. När vi slår fast värden som man inte kan rucka på. Dessa värden riskerar alltid att bli förgivettagna. När vi har slagit fast ett värde betyder det inte att vi inte behöver prata om det. Jag var på Sida nyligen, där antikorruption är ett grundläggande värde. Men när det blir för självklart slutar man fundera på frågan “vad är korruption?” och kan missa något viktigt. Det kan finnas samhällen där informella kanaler är bra, vilket kan göra att man går in och bryter ner strukturer i ett samhälle. Det farliga är när vi slutar prata om det viktigaste i relation till det konkreta arbetet eller den konkreta situationen, de värden vi slår fast att vi arbetar med.

 

Prenumerera på Kurage via formuläret här nedan. För 250 kr/år får du fyra nummer av Kurage direkt hem i brevlådan, fyllda med nya perspektiv och idéer!

    *Obligatoriskt