En del i omdömesarbetet är att bereda plats åt sinnena. Något som kan vara lättare sagt än gjort i en kultur där exempelvis känslor inte anses tillhöra ett professionellt förhållningssätt. Vi bad handledaren Frida Sandegård beskriva sitt arbete med att skapa utrymme för sinnlighet.
Som handledare ägnar jag mig mycket åt kroppsarbete. Kanske inte i den klassiska meningen, men jag ska förklara. Jag kan inte alltid säga varför jag ställer en viss fråga i ett visst läge till en grupp av deltagare. Jag kan inte förklara exakt vad det är som gör att jag väljer att fortsätta vara tyst, för att ge en deltagare längre tid att sitta i tystnad och begrunda en fråga. Men det jag grundar mina beslut på är summan av intrycken från mina sinnen. Och utan kropp, inga sinnen. Det jag ser, deltagarnas blickar, ögonrörelser, ändringar i kroppshållning, mimik och andetagen som får bröstkorgarna eller magarna att resa sig i ett visst tempo. Det jag hör i form av andetagets tempo, tonläget hos någon, sucken från en annan, prasslet i kläder och stol när någon byter kroppsställning och de känslor jag uppfattar i rummet. Inte som ett medium eller genom magi. Däremot genom att jag har tränat min sinnlighet, det vill säga förmågan att förnimma, förmågan att ta emot information med mina sinnen, och övat min uppmärksamhet på mina känsloskiftningar och kroppsliga förnimmelser.
Synonymer till omdöme är klokhet eller vishet. Vad är klokt att göra i just den här situationen? Jag visar omdöme genom handling. Eller icke-handling. Omdömet är att veta när jag ska agera och när jag inte ska agera. Aristoteles pratar om denna typ av kunskap som fronesis. Enligt Aristoteles handlar fronesis om att ställa sin blick mot det som är bra för det levande. Alltså att agera om det levande riskerar att kränkas, inskränkas eller dödas. Jag uppskattar att det handlar om att värna det levande, snarare än ”det goda”. Så mycket ont har gjorts och görs för att det ska leda till något gott.
Kroppsarbete för mig i min profession handlar om att träna mina sinnen, snarare än att spänna mina muskler. Och det gör jag genom meditation och att regelbundet rikta uppmärksamheten mot min kropp och dess signaler. Jaha, är det här ytterligare en text om hur bra det är att meditera lite varje dag kanske du tänker. Nja, jag tror inte att det krävs meditation för att öva upp sina sinnen, men för mig har det fungerat. Eftersom mina sinnen hjälper mig att orientera och navigera i de sammanhang och situationer jag befinner mig i, så är de mina verktyg. På samma sätt som jag smörjer min cykelkedja, slipar kökskniven eller håller min sekatör ren från jord, slipar jag mina sinnen genom medveten uppmärksamhet på kroppens förnimmelser. Mina sinnen hjälper mig att fånga in det specifika i situationen. En insikt som har hjälpt mig mycket. På så sätt riskerar jag inte att agera enbart utifrån tidigare erfarenheter. Jag kan fortfarande bli rädd, stressad eller känna prestationsångest i situationer när jag handleder. Men ju mer närvarande jag är, desto mer balanseras minnen från tidigare erfarenheter upp med information från här och nu. Och jag kan agera mer adekvat i varje given situation, eftersom jag lättare sorterar i vad som hör till dåtid och vad som hör till nutid. Jag kan ju inte endast agera på magkänsla, det är inte gott omdöme.
Som grupphandledare är jag därför oerhört intresserad av detaljer. Mitt verktyg blir att samtidigt som jag lyssnar på deltagarna vara uppmärksam på om min mage knyter sig eller om min utandning är avslappnad eller är liksom avhuggen (som den blir när jag känner mig hotad och utsatt). Genom att vara uppmärksam på min kropps förnimmelser kan jag till exempel urskilja om det är mina känslor som är i rullning eller om det är gruppens känslor som börjar dra iväg. Om jag till exempel noterar en känsla av rädsla, och förstår att den inte är min så kan jag bemöta och bekräfta rädslan hos deltagarna och göra min uppgift som handledare fullt ut, istället för att fångas av en känsla. Till exempel kan jag då “hålla rummet” eller ställa de rätta frågorna och trots en utmanande situation “stå kvar”, eftersom jag förstår att det inte är jag som är rädd.
Omdöme handlar i lägre grad om en förmåga och i högre grad om en stor samling mini-förmågor. Det är kanske det som gör det komplext och kräver tid. Det är ungefär som läsförståelse. Till en början går det att identifiera bokstäver, därefter ord och meningar. Mer läs- och livserfarenhet möjliggör att läsa mellan raderna och fånga upp djupare innebörd av meningarnas uppbyggnad och sammansättning. Genom att synliggöra att omdömesförmågorna är ett kroppsarbete blir det tydligt att jag inte kan läsa mig till omdöme. Jag måste exponera mig för situationer, öva mig i min roll, slipa mina sinnen och göra och göra och göra.
Frida Sandegård är handledare och utbildare. Hon har sin bakgrund som chef och förbundsordförande inom civilsamhället. Idag utbildar och handleder hon arbetsgrupper, styrelser och organisationer som på olika sätt arbetar med jämlikhetsfrågor. Hon nås på frida@facerelab.se.