Civilsamhället förtjänar mer än sporadisk granskning

Hur ser civilsamhället ut från en journalistisk horisont? Altingets chefredaktör Sanna Rayman, som för tio år sen satt i Kurages första redaktionsråd, reflekterar över civilsamhället under det gångna decenniet och behovet av en journalistisk bevakning av sektorn.

Midsommarfirandet är inställt, meddelar den lilla hamnens bad- och turistförening på en lapp. Så även musikkvällarna som tidigare år brukat förgylla sommarlivet här. I en annan hamn i närheten ber en hembygdsförening om bidrag för det lilla hembygdsmuseum man driver. Härifrån kan man också åka båt ut till en ö, som ägs och tas om hand av kyrkan på fastlandet. Här ute låter byalagen kor och får sommarbeta, till besökande turisters förnöjelse.

Det räcker att slänga ett öga på en plätt på Sverigekartan för att hitta omständigheter som ovan. Smultronställen tas tillvara, historia och anor förmedlas, naturen värnas och kultur får sin scen. Bakom alltihop: små föreningar och lokala eldsjälar.

Detta är inte det stora civilsamhället– inte organisationerna med logotyper och välkända företrädare som skriver debattartiklar och vars organisationer skickar in remissvar på lagförslag. De är inte en del av den professionaliserade tredje sektor, som i den offentliga debatten blivit synonym med ”civilsamhället”.

Att den här spännvidden finns är viktigt att ha med sig. Ideell sektor sträcker sig från de pyttigaste mikroaktörerna till stora organisationer med makt och samhällspåverkan. Några verkar över landgränser, andra är en vägförening som håller bryggan, badplatsen och lekplatsens gungor i skick.

Även det journalistiska förhållningssättet till tredje sektorn måste präglas av samma breda grundförståelse. Här finns också skälet till att vi startade Altinget Civilsamhälle. För om man tittar på hur civilsamhället hittills har bevakats så saknas kontinuiteten – och utan den blir bredden lidande.

Ofta är den journalistiska skildringen av civilsamhället sporadisk. En skandal avtäcks – ena gången är det höga ersättningar på toppnivåerna, andra gången är det oegentligheter i en verksamhet som beskrivs. Eller också pågår en samhällskris och medierna vill skildra hur civilsamhället bidrar där det offentliga inte når fram.

Med en händelsestyrd bevakning blir civilsamhället lätt en bifigur i storyn om krisen eller skandalen. Altingets ansats är att civilsamhället ska vara själva bevaknings-
objektet. Då kommer de många perspektiven också att falla sig mer naturliga, från mikro till makro. Då hinner man också fördjupa sig och se likheter och skillnader inom sektorn.

Det finns så många trender och utvecklingsspår inom ideell sektor som tarvar mer granskning än vad som syns i spalterna i dag. Civilsamhället är engagemang och rörelser, men det är också mångas arbetsplats. Hur ser arbetsmiljön ut i denna sektor?

Vi ser hur den idéburna sektorn är en allt viktigare välfärdsaktör, som samhället vill luta sig mot. Det gäller inom välfärdens kärna – vård, skola, omsorg ­– men också inom exempelvis integrationsarbetet och folkhälsoarbetet. Eller ta en sån sak som att civilsamhället inte sällan är den främsta pusselbiten i att erbjuda fritid och gemenskap till barn och unga.

Att sektorn därmed professionaliseras är en utveckling som i sig behöver skildras och granskas journalistiskt. Vad sker med det ideella drivet? Får eldsjälarna alltjämt plats? På vissa områden är detta inga konstigheter – den idéburna vården har länge arbetat under samma lagar och regler som alla andra vårdaktörer. För andra är den resan tyngre – som när kvinnojourerna tvingas gå från en engagerad och snabbfotad verksamhetsvardag mot att bli tjänsteföretag, med allt vad det innebär av krav på upphandlingskompetens och konkurrensutsättning.

Civilsamhället självt har också börjat agera mer gränsöverskridande. Man letar innovativa sätt att arbeta gemensamt, och med det offentliga. Olika partnerskap och projekt poppar upp och man förenar sig i sektorsövergripande projekt för att rita upp framtiden – med Nysta som färskt exempel.

I den här myllan dyker det upp målinriktade projekt, sociala investeringar, utfallskontrakt m.m. Pandemin förefaller snarast ha påskyndat den här utvecklingen, som gör en redan brokig samhällssektor än mer komplex. För oss är det uppenbart att sporadisk journalistisk bevakning av civilsamhället inte duger.

Det är inte kärnfysik. Vi gör bara på samma sätt som när vi bevakar andra samhällsområden – utgår ifrån att bevakningen blir bäst om den som utför den har specialistkunskap, branschkoll och tid att fördjupa sig. Det tror vi dessutom är en typ av journalistik som på sikt gör samhället bättre!

Sanna Rayman är chefredaktör på Altinget.

 

Prenumerera på Kurage via formuläret här nedan. För 250 kr/år får du fyra nummer av Kurage direkt hem i brevlådan, fyllda med nya perspektiv och idéer!

    *Obligatoriskt