Tio år av Kurage

För ett decennium sedan, 2011, grundades tidskriften Kurage. Året utlystes till det Europeiska Frivilligåret av EU-kommissionen. I ett pressmeddelande sa Karin Olsson, då EU-ansvarig för Volontärbyrån att “…frivilligåret ger oss möjlighet att hylla och främja engagemanget samt visa på värdet och betydelsen av ideella insatser i vårt samhället”. 10 år är en relativt blygsam ålder i ett historiskt perspektiv men samtidigt tillräckligt lång tid för att saker och ting faktiskt ska hinna hända, stöpas om och sättas på spel. Nog var det ingen som förutspådde att hela civilsamhället, och det övriga samhället, tio år framåt skulle behöva ställa om all sin verksamhet till följd av en pandemi. Eller att vi skulle ha upplevt flyktingvågen 2015 och Friday’s for futures avtryck i omvärlden.

Kurages redaktör Anna Kristiansson har träffat två av tidskriftens grundare, Gabriel Ehrling Perers och Hanna Hallin för ett samtal om civilsamhället i allmänhet och tidskriftens uppkomst i synnerhet. Idag är Gabriel Ehrling Perers chefredaktör på Avesta tidning och är en av två ägare av Idealistas förlag. Hanna Hallin arbetar som hållbarhetschef i klädbranschen. På klassiskt pandemivis skedde samtalet så som de flesta samtal skett de senaste året, via länk och datorskärm. Ett hederligt zoomsamtal helt enkelt.

 

Anna: Berätta! Hur började det?

Gabriel: Jag och Erik Wagner hade en tanke om att det vore bra med djupare samtal kring föreningslivet. Vi såg en massa beröringspunkter inom civilsamhället. Tidigt fanns det en hel massa ideer, om att starta bokförlag, eller folkhögskola. När jag ser tillbaka på det nu känns det väldigt fint att det blev en tidskrift. Vi (i egenskap av Idealistas Förlag, red anm.) tog idén till Sektor3 som drog i det organisatoriska.

Hanna: Jag var chef på Sektor3 vid den tiden. Det var en tankesmedja som hade i uppdrag att utmana och utveckla tankar inom civilsamhället. Men också möjliggöra en diskussion om civilsamhällets roll i samhället. Det fanns ett sug att hitta kanaler för närmare dialog om angelägna frågeställningar i föreningar, så det kändes perfekt att starta en tidskrift.

Gabriel: Vi hade väldigt roligt i uppstartsfasen och jag minns det som att vi hade en hög ambitionsnivå redan från början.

Hanna: Det fanns många ämnen att adressera i samhällsdebatten och civilsamhället och liksom tappa in i med en gång.

Anna: Var formatet en självklarhet från början? Att det skulle bli en tidskrift?

Hanna: Det fanns en hel del diskussioner om identitet och form. Vad var det vi höll på att skapa, ett magasin, en tidning? Till slut kändes det rätt när vi kom fram till att det skulle vara en tidskrift.

Gabriel: Jag vill minnas att Erik var helt såld på att den skulle heta “Eljest”, som i annorlunda, ett förslag som av goda skäl avstyrdes efter konsultation med norrlänningar.

Hanna: Haha ja. Men namnet kändes klockrent när vi väl lyckades vaska fram det. Jag tycker det är fint att det blev Kurage. Det är den egenskapen som präglar många delar av civilsamhället, ett värdigt namn helt enkelt.

Anna: Vad hade ni för utmaningar i ert arbete?

Hanna: Att man hela tiden skulle jaga annonser, till varje nummer, vid sidan av allt annat arbete med att driva en väldigt aktiv tankesmedja. Men vi hade många engagerade gästredaktörer som klev in. Det kom människor från olika håll som verkligen ville ge av sin tid till Kurage.

Gabriel: Det är lite svårt att föreställa sig för nu finns det många fler arenor i civilsamhället och samhället i stort, tankesmedjor, tidskrifter, bokförlag. Att bjuda in till öppna samtal eller seminarier för organisationsföreträdare med helt olika bakgrund är helt normalt. Så var det inte riktigt då utan civilsamhällets organisationer vistades mest i egna stuprör. Jag upplevde att det fanns ett ganska dåligt självförtroende, men att det under det här årtiondet har hänt en hel del. Föreningslivet har fått lite mer självförtroende och menar sig ha ett existensberättigande i sig, inte bara i relation till staten.

Anna: När ni tänker tillbaka på det nu, finns det något nummer som ni minns extra mycket?

Gabriel: Numret om idéburen skola låg väldigt rätt i tiden. Det var också det allra första numret.

Hanna: Civilsamhällets roll i välfärden kändes som en uppenbar fråga att ta tag i från början. Det som hände i slutet av nollnolltalet var att paraplyorganisationer för sektorn bildades och ett antal ideella organisationer hade en överenskommelse mellan regeringen och delar av civilsamhället för att titta på hur man kunde ta vara på det idéburna inom välfärden. Det var att ge plats för det idéburna som hade använts som argument när man öppnade upp för friskolor decenniet innan. Det fanns dock en diskrepans mellan hur samtalet fördes och hur skolor drevs. Fanns det hinder för idéburen skola, eller idéburen välfärd? Är det mer gynnsamt att vara vinstgivande? Vi ägnade även ett par följande nummer åt att utforska angränsande frågor.

Hanna: Ett av mina favoritnummer är annars “frimurarnummret” (#4 Slutna rum, red anm). Genom Kurage utforskade vi olika delar av civilsamhället, att allt inte behöver ske i öppna rum eller i en verksamhet där man kan droppa in. Vad har de hemliga ordnarna betytt för samhällets utveckling? Om man tittar på förtroende och tillit, kan det vara så att att det är bra att saker också sker lite i det slutna?

Gabriel: Då iscensatte vi en gammal ritual som IOGT-NTO hade.

Hanna: Vi släpade ut folk i skogen och det var någon eld och det skulle vara tystnad och väldigt formellt.

Några år in i Kurages historia sattes civilsamhällets engagemang helt plötsligt på prov. 2015 kom tusentals människor till Europa från krigets syrien och människor började engagerade sig på olika vis. Nya och gamla organisationer behövde samverka med varandra och tillsammans lösa de utmaningar som samhället stod inför.

Gabriel: Två saker i civilsamhället blev väldigt tydligt i och med flyktingkrisen 2015. Dels att det är civilsamhället som agerar när den typen av akuta kriser uppstår men samtidigt blev det ett uppvaknande för det etablerade civilsamhället att nya aktörer kan bli väldigt viktiga på väldigt kort tid. Och med det följer också utmaningar. I de gamla jättarna finns det en stabil botten, som har en historia.

Hanna: Det var också tydligt då att människor vill resa sig upp och agera, lägga sin tid, kunskap och sina kontakter och engagemang för ett medmänskligare samhälle. Och att det inte alltid behöver ske inom ramen för befintliga organisationer. Men det blir utmanade för systemen eftersom det finns många formaliakrav som man behöver passa in i. Men det måste vara okej att det finns initiativ som kommer och går.

Anna: Har tidskriftens historia haft något avgörande ögonblick?

Gabriel: Det måste varit när Sektor3 avvecklades, och att de beslutade att ge överskottet till tidskriften. Det blev en slags grundplåt så att vi kunde bygga upp en egen ekonomi. Sedan finns det alltid många
individer i olika organisationer som verkligen tror på den här tanken och som har fått med sig sina organisationer. Som med alla tidningar finns det alltid en formell ägare, men tidskriften ägs alltid av sina läsare. Den kretsen har tack och lov varit tillräckligt stor och jag tycker ofta att jag möter människor som har koll på tidskriften även om de inte är direkt kopplade till den.

Hanna: Jag tänker att Kurage har visat att sektorn inte bara vill vara en förlängning av staten.

Gabriel: Det fanns ett tomrum kring paraplyorganisationer och det samtal som fördes mellan olika grupper och att vi måste göra mer tillsammans. Men i brist på eget innehåll med civilsamhället så plockade man in ett ganska klyschigt språk från den amerikanska managementlitteraturen. Det var många som ställde frågan “Vad vill ni?” till civilsamhället och det slutade ofta med “vi vill ha mer bidrag” fast det kanske inte alltid var svaret. Ganska få reflekterade kring vilken roll föreningslivet hade i offentligheten. Ingen tänkte i vilket ramverk man verkar inom, men genom Kurage blev det djupare.

Anna: Slutligen, vad tror ni att Kurage skulle kunna diskutera mer framöver?

Hanna: Jag tror Kurage ibland hade kunnat ha ett mer utifrån- och kritiskt perspektiv. När man öppnar på locket finns det otroligt mycket som människor vill diskutera. Jag tänker på den polarisering som har följt i samhällsdebatten de senaste åren det hade jag velat gräva mer i. Det är något med hur vi ser på varandra idag, där polariseringen i debatten känns väldigt kontraproduktivt snudd på destruktivt. En helt annan sak som hade varit roligt är om man hade tagit ett helhetsgrepp på civil olydnad.

Gabriel: Nu finns en stadig bas av läsare och man ser värdet i en redaktionell integritet. Samtidigt tror jag också att man hade kunnat rikta udden mer inåt och ha mer kritik och idédebatt. Det hör också till en välmående diskussion att man inte är överens hela tiden, utan försöker nagelfara sådant som kommer inifrån. Det är verkligen en funktion som tidskriften kan ha.

Anna Kristiansson är redaktör på Kurage.

 

Prenumerera på Kurage via formuläret här nedan. För 250 kr/år får du fyra nummer av Kurage direkt hem i brevlådan, fyllda med nya perspektiv och idéer!

    *Obligatoriskt