Urbaniseringen är ingen naturlag – det är fördelningspolitik!

För att kunna vara delaktig i demokratin krävs tillgång till grundläggande infrastruktur och beslutande rum. Ylva Löwenborg, ordförande för Samforma – en intresseorganisation som samlar civilsamhället i Norrbotten och Västerbotten, reflekterar över civilsamhällets roll i att bryta de urbana normerna.

Delaktighet och inflytande är nycklar till en fungerande demokrati. När vi upplever oss lyssnade till, att vår röst räknas, att just mitt perspektiv erkänns som viktigt, skapas en grogrund för demokratiska samtal. Här har civilsamhället en unik roll, ett ansvar att lyfta fram olika perspektiv och skapa arenor för människors röster. Då väver vi en stark, hållfast och inkluderande väv som håller samman vårt samhälle.

Ett perspektiv för att få hela Sverige att uppleva inkludering handlar om geografi. Vad är det som gör att människor som bor på landsbygd och i glesbygd inte upplever sig fullt inkluderade och delaktiga idag? Och vad gör vi åt det?

Flera internationella studier¹ visar att spänningen mellan stad och land växer både här hemma i Sverige och runt om i världen. Rörelser, partier och grupperingar som kritiserar storstädernas ekonomiska, politiska och kulturella elit formerar sig och utnyttjar människors upplevelse av utanförskap. Under förra årets presidentval i USA såg vi hur det demokratiska systemet skakades i sina grundvalar. Liknande konfliktytor finns i Sverige, om än inte riktigt lika högröstade och beväpnade. Även om skillnaderna fortfarande är relativt små, är förtroendet för den svenska demokratin och politiker högre i städerna jämfört med landsbygd. Det är inte svårt att förstå att det blivit så när en stockholmare med självklarhet kan förvänta sig att ha närhet till sjukhus, skolor, stabilt bredband, kollektivtrafik, ett brett kulturutbud och upprustade vägar, samtidigt som en pajalabo, som dessutom betalar många fler kronor i skatt, inte kan det.

Det här är ett resultat av en urbanisering som ser vissa delar av landet som centrum och andra som periferi. Men urbaniseringen är ingen naturlag. Det är fördelningspolitik.

Det var politik när Gustav Vasa på 1500-talet utsåg Gästrikland och områdena norrut till Sveriges egen koloni. Det är politik när merparten av produktion och utvinning av naturresurser sker på landsbygd, medan den ekonomiska vinsten tas ut där företagen har sina huvudkontor. Oftast i storstäderna. Det är politik när vi talar om ”investeringar” i staden och ”bidrag” till landsbygden. Kolonialismens maktperspektiv lever kvar och följer med i dagens stad- och landdebatter. Eller som det beskrivs av Malin Rönnblom vid Umeå Universitet: ”Staden intar en privilegierad position i relation till landsbygden, precis på samma sätt som män intar en privilegierad position i relation till kvinnor. Det betyder varken att stadsbor förtrycker landsbygdsbor eller att enskilda män medvetet förtrycker kvinnor, utan att vårt samhälle präglas av maktordningar som ger vissa effekter och där vissa positioner vidmakthålls på andras bekostnad, oavsett om detta är medvetet eller inte.”²

Vi behöver bryta vårt urbana tankemönster och skapa en framtidsbild om hur hela Sverige ska hålla ihop. Landsbygden behöver få fysiska, kulturella, representativa och logistiska förutsättningar. Självklart finns det också behov av att kunna lyfta frågor som är specifika utmaningar för staden. Här behöver vi hålla två saker i huvudet samtidigt. Det handlar inte om antingen stad eller land, det handlar om både och.

Här har civilsamhällets organisationer en mycket betydelsefull roll att spela. Vi skulle få ett mer demokratiskt inkluderande och jämlikt Sverige om hela den idéburna sektorn i sina processer och beslut kritiskt granskade de föreställningar som finns om både ”staden” och ”landet”. Om sektorn synliggjorde att staden får mer av våra gemensamma resurser, att staden har tolkningsföreträdet och innehar högre status och makt, då skulle vi kunna se en förändring.

Vi kan ge röst till människor utanför städerna, skapa delaktighet och visa på alternativa lösningar för en levande demokrati i hela Sverige.

En uppmaning till dig som sitter i en styrelse, är engagerad i en valberedning eller på annat sätt är engagerad i sektorn: undersök! Hur ser representationen ut i din organisation? Tänker ni i valberedningen på att ta fram ett förslag där hela Sverige finns representerat? Precis som ni i styrelsen tänker på era beslut ur ett jämlikhetsperspektiv, vågar ni ifrågasätta de geografiska perspektiven? Om vi på samma sätt klädde av de urbana normer som präglar våra egna organisationer och genomförde en ”geografirepresentationsanalys” och omfördelade makten internt. Då skulle vi också få till en förändring. En förändring för en stark och inkluderande demokrati.

Ylva Löwenborg är ordförande för Samforma. Ylva nås på ylva.lowenborg@rb.se.

 

Referenser

¹ Se bland annat Gissur Ó. Erlingsson, Henrik Oscarsson & Richard Öhrvall, ’Landsbygden slår tillbaka?’, Regntunga skyar., s. 369-381, 2020.

² Rönnblom, Malin, Ett urbant tolkningsföreträde? En studie av hur landsbygd skapas i nationell policy, Umeå universitet, 2014.

Lästips

Svensson, Lotta, Vinna och försvinna?: drivkrafter bakom ungdomars utflyttning från mindre orter, Linköpings universitet, 2006.

Svensson, Lotta (red.), Lämna eller stanna?: valmöjligheter och stöd för unga i ”resten av Sverige”, Nordic Academic Press, Lund, 2017.

Syssner, Josefina (red.), Nya visioner för landsbygden, Linnefors förlag, Boxholm, 2018.

 

Prenumerera på Kurage via formuläret här nedan. För 250 kr/år får du fyra nummer av Kurage direkt hem i brevlådan, fyllda med nya perspektiv och idéer!

*Obligatoriskt