Hur ser behovet av nytag kring forskning och innovation rörande civilsamhället ut? Kurage belyser de olika delarna i projektet Civilsamhällets nystartsgrupp för ett nytt samhällskontrakt – Nysta och nu har turen kommit till arbetsgruppen med temat Forskning, utbildning och innovation. Den leds av professor Magnus Karlsson och docent Johan Hvenmark, båda verksamma vid Centrum för civilsamhällesforskning, Ersta Sköndal Bräcke högskola. Övriga i arbetsgruppen är medförfattare till artikeln.
Under sommaren 2020 samlade sig företrädare för organisationer i det civila samhället i det så kallade Nysta-initiativet. Ambitionen var att diskutera det civila samhällets roll i ett nytt samhällskontrakt. Ett av de sex områden man intresserade sig för var forskning, utbildning och innovation i relation till det civila samhället. En grupp bestående av forskare och intermediärer med stor erfarenhet på området formerades i syfte att formulera reflektioner och förslag till hur förutsättningarna på det området kan förbättras. Här gör vi ett försök att illustrera de inledande diskussioner som vi fört, och inbjuder till dialog kring de förslag som hittills diskuterats.
Civilsamhället kan sägas vara den del av samhället som består av ideella organisationer, nätverk och människors ideella och oavlönade arbete. Huruvida familjen är en del av det civila samhället råder en viss oenighet om, men forskare är för det allra mesta överens om att stat och företag inte räknas dit. Även om det svenska civilsamhället beforskats tidigare, kan man med visst fog hävda att civilsamhällesforskningen mer samlat inleddes under det tidiga 1990-talet. Det skedde till stor del i och med den statliga offentliga utredningen Frivilligt socialt arbete: Kartläggning och kunskapsöversikt [1]. Därefter följde bland annat den internationella komparativt inriktade Johns Hopkins-studien [2] som Sverige medverkade i. Genom dessa och efterföljande studier skapades mer samlade förståelser kring det svenska civila samhället (som då benämndes den ideella sektorn eller frivilligsektorn). Att den svenska ideella sektorn förändrades ”från röst till service” [3] var en tankefigur som fick fäste under den här tiden och som fortfarande – om än i modifierade former – diskuteras. Att insatser från svenska ideella organisationer kunde ses som komplement, alternativ, ersättningar eller avantgarde i relation till offentliga insatser var en annan sortering som föreslogs och som har relevans även i dag.[4]
Under de följande årtiondena utvecklades forskningen kring det civila samhället i Sverige på flera lärosäten och inom flera olika ämnen och miljöer. I dag pågår forskning på området inom en rad olika ämnen – sociologi, företagsekonomi, socialt arbete, statsvetenskap och innovation för att nämna några. Det sammantagna arbetet har bland annat bidragit till en mer intensiv och samlad diskussion om vad det civila samhället är i relation till det offentliga. Sådana diskussioner har i sin tur genererat initiativ som Överenskommelsen (senare NOD) [5], Idéburet offentligt partnerskap (IOP)[6] samt inrättandet av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Sammantaget har de senaste 30 åren inneburit en tydlig utveckling när det gäller kunskapsproduktionen och samtalen kring det civila samhället – inte minst när det gäller dess roll i den svenska välfärden.
I dag finns således en omfattande forskningsaktivitet kring det civila samhället. Centrum för civilsamhällesforskning vid Ersta Sköndal Bräcke högskola och Stockholm Center for Civil Society Studies vid Handelshögskolan i Stockholm är kanske de två svenska miljöer som arbetat mest och längst med frågorna, men det finns också andra framgångsrika forskargrupper med liknande fokus. Inte minst har nya initiativ formats som en följd av de riktade utlysningar med fokus på området som gjorts under senare år.
Trots den ökade aktiviteten finns utmaningar att möta och hantera. Bland sådana utmaningar har vi särskilt uppmärksammat:
- Bristen på kontinuitet och progression. Forskningen på området är inte sällan ”one shots” – enstaka studier vars resultat inte följs upp eller utvecklas systematiskt.
- Beroendet av att följa politiska strömningar. Politiken stimulerar och resurssätter forskning som ligger i tiden, och forskningen kring det civila samhället påverkas av det, vilket inverkar menligt på såväl oberoende som långsiktighet.
- Bristen på offentlig statistik. Det civila samhället är alltför sällan en egen kategori i den offentliga statistiken, vilket försvårar analyser på lokal, regional och nationell nivå.
Vår bedömning är att dessa tre utmaningar har gemensamt att forskningen inte resurssätts i paritet med det civila samhällets utbredning och betydelse. För att genomföra forskningsstudier som innebär teoretisk utveckling krävs långsiktig finansiering som inte är beroende av dagsaktuella överväganden – men sådana finansieringsformer för forskning om det civila samhället finns i alltför liten utsträckning. Det krävs också att den offentliga statistiken uppmärksammar det civila samhället och dess organisationer.
Kunskap och idéer om det civila samhället och dess organisationer har alltså med viss systematik vuxit fram inom såväl forskning som inom politik och praktik, åtminstone sedan 1990-talets början. Det finns samtidigt ett praktikfält som har nytta av sådan kunskap och som består av det civila samhällets organisationer, men också av aktörer inom offentlig förvaltning och företag som interagerar med sådana organisationer. Personer med akademisk utbildning som är anställda i det civila samhället saknar vanligen fördjupade kunskaper om det civila samhällets förutsättningar och villkor; de är inte sällan jurister, ekonomer, socionomer eller sociologer. En slutsats är att det finns ett behov av en mer samlad utbildningsinsats vid svenska lärosäten som explicit fokuserar på det civila samhället.
Vår tentativa bedömning är att svenska lärosäten bör uppmuntras att inrätta och etablera utbildningar i Civilsamhällesvetenskap. Sådana utbildningar kan förmedla den numera ganska omfattande forskningsbaserade kunskap som finns om det civila samhället. De kan därigenom rusta en yrkeskår som är särskilt skolad i att verka utifrån det civila samhällets villkor. Utbildningarna kan sammantaget skapa ny och välbehövlig spetskompetens och vara en naturlig avsättningsarena för nya forskningsrön på området.
Vi ser dock inte utbildningar på högskolenivå som tillräcklig. Förutom spetsutbildningar krävs breddutbildningar som kan svara upp mot andra utbildningsbehov i det civila samhället. Sådana breddutbildningar kan ske vid folkhögskolor och som gemensamma initiativ i det civila samhället (jfr Ideell Arena) – gärna i relation till lärosätenas utbildningar i civilsamhällsvetenskap.
Det civila samhället och dess organisationer är en rik mylla för idéer, arbetssätt och organiseringar att växa och utvecklas i. Organisationernas kombinerade roller som röstbärare, opinionsbildare och tjänsteutförare gör att de bedöms ha goda förutsättningar att identifiera aktuella samhällsutmaningar och utveckla nya verksamheter, tjänster och metoder för att möta dessa.[7] [8] Här finns alltså unika möjligheter för nytänkande och utveckling; såväl historien som samtiden är full av exempel på det. Men det finns en risk för att hjulet uppfinns gång på gång; att lärdomar från olika initiativ i det civila samhället inte får tillräcklig spridning och att goda erfarenheter aldrig kommer att ligga till grund för fortsatta försök. För att uppmärksamma behov, mobilisera resurser och förverkliga goda idéer är det viktigt att systematiskt dokumentera och sprida dem. Här kan samverkan mellan forskning, utbildning och praktik skapa gynnsamma innovationsklimat till nytta inte bara för en enskild organisation utan för samhället i stort. Vi tror därför att det är viktigt att skapa arenor och arbetsformer för sådan samverkan, men också att uppmärksamma och möjliggöra goda exempel på innovation i det civila samhället. Vår bedömning är att innovation och systematiskt nytänkande av det här slaget aktivt behöver stimuleras.
Vårt arbete med att formulera reflektioner och förslag till hur förutsättningarna på området kan förbättras pågår, och vi välkomnar inspel och synpunkter på våra preliminära förslag. En rimlig ambition är att det arbete som nu görs utgör ett underlag för vidare och mer noggrann utredning.
En typ av förslag som diskuterats handlar om att stärka och öka långsiktigheten i den statliga finansieringen av forskning om och med det civila samhället och dess organisationer. En sådan finansiering skulle kunna innebära en tidsbegränsad satsning vid något av forskningsråden med det långsiktiga målet att inrätta ett nytt forskningsområde. Det skulle också kunna innebära att forskningsmedel årligen avsätts som står i relation till det civila samhällets omfattning och betydelse, och som förvaltas och regelbundet fördelas av det civila samhällets representanter. Återkommande har också nämnts behovet av att det civila samhället kan utskiljas i den offentliga statistiken.
Ett annat förslag är det ovan nämnda, att stimulera etableringen av ämnet civilsamhällesvetenskap vid svenska lärosäten, samtidigt som den breddutbildning som finns behöver uppmärksammas, stärkas och på konstruktiva sätt länkas ihop med högre utbildning.
En tredje typ av förslag som diskuterats handlar om att stärka och synliggöra innovationskraften i det civila samhället. Här har vi talat om hur dess organisationer bör vara representerade i de samverkansplattformar, utlysningar, remisser, råd, referensgrupper och liknande som stöttar nytänkande lösningar på samhällsutmaningar. Dessutom har diskuterats hur nya och befintliga initiativ för innovation i det civila samhället kan stöttas: initiativ för bland annat rådgivning, initieringsstöd, kunskapsspridning och erfarenhetsutbyte.
En övergripande tanke i samtalen har varit hur forskning, utbildning innovation och praktisk verksamhet hänger ihop och påverkar varandra. Under våren 2021 kommer dessa och andra förslag att diskuteras i breda fora där företrädare för det civila samhällets organisationer, forskare och andra samhällsaktörer möts. I de samtalen kommer inte minst relationerna mellan forskning, utbildning och innovation – inbördes och i relation till det civila samhällets verksamheter – att fokuseras. Under samma tid kommer förslagen att harmoniseras med dem som kommer från Nysta-initiativets fem andra arbetsgrupper för att slutligen ingå i ett mer samlat förslag om det civila samhällets roll i ett framtida Sverige.
Magnus Karlsson, professor, Centrum för civilsamhällesforskning, Ersta Sköndal Bräcke högskola
Johan Hvenmark, docent, Centrum för civilsamhällesforskning, Ersta Sköndal Bräcke högskola
Anna Angelin, docent, Socialhögskolan, Lunds universitet
Cissi Billgren Askwall, generalsekreterare, Vetenskap & Allmänhet
Malin Lindberg, professor, Industriell design, Luleå tekniska universitet
Urban Markström, professor, Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet
Truls Neubeck, fil dr, verksamhetschef, Ideell Arena
[1] Sverige. Socialtjänstkommittén (1993). Frivilligt socialt arbete: kartläggning och kunskapsöversikt: rapport. Stockholm: Fritze.
[2] Se bl a Lundström, T. & Wijkström, F. (1997). The nonprofit sector in Sweden. Manchester: Manchester University Press.
[3] Lundström, T. & Wijkström, F. (1995). Från röst till service? Den svenska ideella sektorn i förändring. Sköndal: Sköndalsinstitutet.
[4] Blennberger, E. (1993). Begrepp och modeller. Frivilligt socialt arbete: kartläggning och kunskapsöversikt: rapport. (S. 33-53).
[5] Överenskommelsen. Kansliet (2009). Överenskommelsen: överenskommelsen mellan regeringen, idéburna organisationer inom det sociala området och Sveriges kommuner och landsting. Stockholm: Överenskommelsens kansli.
[6] Sverige Utredningen om idéburna aktörer i välfärden (2019). Idéburet offentligt partnerskap: vägledning. Stockholm: Norstedts juridik.
[7] Lindberg, M. (2021). Social innovation i civilsamhällets organisationer – kunskapsöversikt och policyrekommendationer. Örebro: Entreprenörskapsforum.
[8] Anheier, H. K., Krlev, G., Mildenberger, G. (red.) (2019). Social innovation – comparative perspectives. New York: Routledge.