Hur har samverkan mellan stat och civilsamhälle sett ut på folkbildningens område? Samuel Edquist, professor i historia, har grävt i källorna. Här reflekterar han över utvecklingen fram till idag.
Svensk folkbildning har alltid haft ett ambivalent förhållande till stat och kommun. Det ligger i själva idén om folkbildningen att den bedrivs enligt ideal om frihet och frivillighet, där bildningsprocessen är själva målet och inte ett medel som leder fram till examina och betyg. Folkbildning förknippas gärna med folkrörelser och civilsamhälle – en stor del av studieförbundens medlemmar och folkhögskolornas huvudmän återfinns också i den tredje sektorn.
Samtidigt har folkbildningen i snart 150 år varit beroende av offentliga bidrag. Statens direkta bidrag till folkhögskolor och studieförbund uppgår under gällande budgetår till drygt 4,3 miljarder kronor, vilket är ungefär hälften av såväl studieförbundens som folkhögskolornas intäkter. Därutöver tillkommer bidrag från regioner, kommuner och andra riktade statliga stöd.
De offentliga bidragen har på olika sätt format folkbildningen, eftersom en rad regler och villkor följt med på köpet. De har exempelvis mejslat ut folkbildningens organisationsstruktur. Endast vissa organisationer kan ta emot statsbidragen, och själva verksamheten behöver uppfylla vissa kriterier – som att studiecirklar ska ha ett visst antal medlemmar och hålla en bestämd mängd möten.
Över tid har också bidragen förbundits med ideologiska villkor, som skiftat över tid. Till en bit in på 1900-talet fick exempelvis inte statsbidrag gå till verksamheter som uppfattades som för politiskt eller religiöst präglade. Under 1900-talet har detta förändrats till närmast det motsatta. Folkbildningen borde vara politiskt och religiöst profilerad, och de olika studieförbunden och folkhögskolorna tänks representera de olika intressegrupperingarna i det moderna Sverige. Men med förnuft – folkbildningen har legitimerats som en gigantisk demokratiskola, där människor från olika läger ska tränas i att resonera allsidigt och objektivt.
Helt sant finns en sorts idealisering av folkbildningen där man i viss mån överdrivit det faktiska oberoendet från det offentliga, liksom att man försökt skapa delvis konstlade gränser mellan å ena sidan ”folkbildning” och å andra sidan företeelser som i verkligheten överlappar den: formell vuxenutbildning, yrkesutbildning, kulturverksamhet och ungdoms- och fritidsverksamhet. Lite tillspetsat kan sägas att stat och kommun velat odla en fristående folkbildningssfär – paradoxalt nog samtidigt som folkbildningen i alla tider åtminstone använts som ett alternativ till det vanliga skolväsendet för att på ett smidigt sätt genomföra vissa önskvärda utbildningsinsatser. Under tidigt 1900-tal bedrevs viss kompletterande skolundervisning med hjälp av statsbidraget till föreläsningar, under 1960-talet kanaliserades SFI-undervisningen till stor del genom studieförbund, och i våra tider öronmärks vissa delar av statsbidragen för utbildningsinsatser bland nyanlända och arbetslösa.
Det är dock felaktigt att se det som att staten stått på en sida och disciplinerat en folkbildningssfär på den andra sidan. Vi är fostrade att göra en skillnad mellan ”stat” och ”(civil)samhälle” som ofta mer är ideologiskt betingad än sann. Snarare har det offentliga och folkbildningen ingått i en symbios. Det har mestadels varit folkbildare själva som i egenskap av riksdagsledamöter och myndighetsanställda verkat för den offentliga folkbildningspolitiken från insidan. Talande är att systemet i stort sett är intakt även efter 1991, då fördelningen och administrationen av den statliga bidragsgivningen decentraliserades till Folkbildningsrådet, som formellt ägs av studieförbunden och folkhögskolornas organisationer.
En ständig diskussionsfråga inom folkbildningen har handlat om i vad mån de offentliga bidragen riskerat att styra folkbildningen för mycket, och hota dess frihet och oberoende. Debatten har dock mestadels handlat om att inte gå över en viss gräns. I Sverige har de allra flesta accepterat att offentliga bidrag varit både oundvikliga och önskvärda – detta i motsats till exempelvis Storbritannien, där stora delar av arbetarrörelsen motsatt sig statsbidrag till bildningsverksamheten då de ansågs skapa ett oönskat beroende. Nästan alltid har fördelarna med bidrag ansetts överskugga nackdelarna. Inte minst har de setts till och med som en förutsättning för folkbildningens frihet, och bara genom offentligt stöd skulle folkbildningen över huvud taget ha förutsättningar att bedriva sin verksamhet. I viss mån är detta en motsvarighet till kulturpolitikens princip om armlängds avstånd, där det offentliga ska stödja verksamheten, men inte gå in och detaljreglera innehållet. (Folkbildningspolitiken innehåller dock flera inslag av direktreglering som normalt vore otänkbar inom kulturpolitiken.)
Hur ser då framtiden ut? Medan de statliga bidragen i stort sett följt inflationen, har bidragsgivningen på kommunal och regional nivå länge varit mer skakig. Från 1992 till 2017 halverades kommunernas stöd till studieförbunden enligt Folkbildningsrådet, oräknat inflationen. Även landstingens och regionernas bidrag har minskat, om än inte lika mycket. Enligt en studie från Studieförbunden motiverar kommunerna sänkt stöd med den allmänt försämrade ekonomin (som ju i hög grad beror på det minskade statliga stödet till kommunerna). Men det finns också andra tendenser, där det exempelvis varit tydligt att de mest välbärgade kommunerna nedprioriterat folkbildningen kraftigt. Bland de ännu relativt få kommuner som inte gett bidrag över huvud taget till studieförbund ingår pikant nog Vellinge, Danderyd och Lidingö.
Den partiöverskridande konsensus som funnits sedan åtminstone tidigt 1900-tal kring bidragsgivningen till folkbildningen kan vara hotad. Detta sätts på sin spets med Sverigedemokraternas ökade inflytande. SD motiverar minskat folkbildningsstöd av principiella skäl, inte bara ekonomiska trångmål. I dess budgetmotion önskar partiet minska statsbidraget med omkring en miljard kronor, och i kommuner där de fått inflytande
skärs folkbildningsbidragen ner. I hög grad är verksamheten i studieförbund och folkhögskolor något som inte passar in i partiets snävt nationalistiska syn på kultur och utbildning.
Ett annat orosmoln – som i hög grad genomsyrat det politiska landskapet överlag och folkbildningen själv – är den marknadslogik som från 1980- och 1990-talen trätt fram som samhällelig överideologi. De senaste decennierna har folkbildningsorganisationerna själva knuffats i en marknadsorienterad riktning, där de mer eller mindre frivilligt blir aktörer på en utbildnings- och kulturmarknad där rent ekonomiska incitament styr. Ett skräckexempel är hur en ABF-avdelning i Stockholms norra förorter runt 2010 försökte bygga ett utbildningsimperium. De använde sig av fastighetsspekulation och hyrde personal genom bemanningsföretag. Bland annat köpte de upp Brunnsviks folkhögskola, vilket nästintill innebar skolans död (se åtskilliga reportage i Tidningen Folkhögskolan 2012–2014).
En besläktad tendens är att övermodiga kulturbyråkrater och politiker stöpta i tidens anda försöker få folkbildningen att anamma mer ”effektiva” och ”rationella” metoder, och där det inte ens finns någon tanke om att folkbildningen skulle vara något annorlunda än den vanliga skolan. Ett exempel är händelserna vid Wiks folkhögskola, ägd av Region Uppsala, där skolledningen under 2019 införde helt nya riktlinjer för lärarna: de fick inte arbeta hemma, inte heller vistas på skolan utanför ”arbetstid” eller umgås med deltagarna på fritiden. Allt detta står helt i konflikt mot folkhögskolans traditioner (Tidningen Folkhögskolan 2019-11-29). Att den ansvariga kulturdirektören i regionen nyligen blivit generaldirektör för Statens Kulturråd bådar inte gott för kulturlivet i stort. Det gör förstås heller inte de nämnda tendenserna i stort, för oss som ändå ser ett värde i en stark och något så när oberoende och fristående folkbildningssfär.
Samuel Edquist är professor i historia vid Mittuniversitetet och har forskat om nationalism, historiebruk och folkbildning. Tillsammans med Anne Berg har han författat The Capitalist State and the Construction of Civil Society: Public Funding and the Regulation of Popular Education in Sweden, 1870–1991 (Palgrave Macmillan 2017).
Glöm inte att prenumerera på Kurage!
– – – – – – – – – – – – –
För mer utförliga resonemang om folkbildningens historia och styrning genom bidrag, se t.ex. ”Det pragmatiska folkbildningsbegreppet”, i H. Nordvall & K. Rydbeck (red.), Perspektiv på folkbildning: fyra forskares tankar om folkligt bildningsarbete (2015) och The Capitalist State and the Construction of Civil Society: Public Funding and the Regulation of Popular Education in Sweden, 1870–1991 (2017, med Anne Berg). Textunderlag kan erhållas från:
samuel.edquist@miun.se