Skrämselpropaganda med myndighetsstämpel av Omar Mustafa

Muslimska organisationer i Sverige har under en längre tid anklagats för samröre med samhällsfarliga krafter. Omar Mustafa berättar om trycket mot det muslimska civilsamhället.

Våren 2017 publicerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en ytterst problematisk rapport om Muslimska brödraskapet. Det problematiska var inte att MSB ville studera Muslimska brödraskapet – sakliga studier om aktuella muslimska rörelser är välbehövliga, särskilt i en tid där fake news sprids och fakta verkligen saknas. Och just Muslimska brödraskapet blev högaktuellt inte minst i samband med den arabiska våren. Men MSB:s rapport kom istället att torgföra klassiska konspirationsteorier om muslimska organisationer i Sverige. Rapporten saknade all tillstymmelse till fakta och vetenskaplighet. När det väl presenterades källor var det ofta till rapportförfattarnas egna hårt vinklade opinionstexter eller från ökända rasistiska tankesmedjor. I rapporten slog man till exempel fast att islamofobi var ett påhittat fenomen som Muslimska brödraskapet myntat för att stämpla modiga islamkritiker och att några av de största svensk-muslimska organisationerna jobbade aktivt med att infiltrera partier och offentliga institutioner för att införa sin hemliga islamistiska agenda. Rapporten mötte massiv kritik från nästan samtliga svenska forskare och experter på islam och muslimer.

Rapportförfattarna Aje Carlbom, Magnus Norell och Pierre Durrani var inga neutrala forskare, de var hängivna ideologiska debattörer som skrev alarmistiska opinionstexter om den muslimska faran i olika fora. När kritik från forskarsamfundet kom mot rapporten anklagades kritikerna för att “ha rökt på” eller för att vara springpojkar åt Muslimska brödraskapet. Rapportförfattarna har dessutom högljudda supportrar i kända konspirationsteoretiska bloggare som Rebecca Uvell och Johan Westerholm. Det bidrog till att knasigheterna i rapporten fick stor spridning. Många uppfattade de dåligt underbyggda (och ibland rent av påhittade eller rasistiska) påståendena som sanning.

Det blev dock inga mediala drev om hur en myndighet kunde torgföra allvarliga islamofobiska konspirationsteorier som talar om att våra stora muslimska organisationer i hemlighet styrs av en utländsk underjordisk sekt och att de konspirerar bakom stängda dörrar för att införa shariadiktatur i Europa. Tvärtom. Ett flertal ledarskribenter och politiker hyllade rapporten och spred den vidare. Den blev ett slagträ i en redan hätsk debatt om organiserade muslimer. Det ställdes krav på att de utpekade organisationerna skulle förlora sina bidrag. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) använde rapporten som underlag för att stoppa bidraget till Sveriges unga muslimer. Något de fick på fingrarna för när förvaltningsrätten friade SUM: “Den av MUCF åberopade studien saknar – i de delar som är av intresse i detta mål – källhänvisningar, varför värdet av studien som bevisning får anses högst begränsat” och ”Förvaltningsrätten anser sammantaget att utredningen i målet inte visar annat än att Sveriges unga muslimer i sin verksamhet respekterar demokratins idéer, inklusive jämställdhet och förbud mot diskriminering. MUCF har därför inte haft fog för att avslå Sveriges unga muslimers ansökan om statsbidrag på den anförda grunden”.

Trots detta fick rapporten stå kvar i faktabanken på hemsidan för MSB, alltså samma myndighet som har till uppdrag att bekämpa fake news. Ingen krävdes på avståndstagande och ingen tog avstånd. Ansvarigt departement teg. MSB:s ledning teg. Misskrediteringen av de svenskmuslimska organisationerna fortsatte leva sitt liv i en symbios mellan twittertrollen, ledarskribenter och en del politiker och tjänstemän som i grunden hatar organiserade muslimer. Få vettiga röster orkade ifrågasätta denna våg av islamofobi som hotade det fria föreningslivet. Vem orkar göra sig ovän med trollarméerna och deras digitala gerillaledare?

(Glöm inte att prenumerera på Kurage! Endast ett fåtal artiklar läggs ut på webben. Få Kurage hem i brevlådan fyra gånger per år för endast 250 kr.)

Våren 2018 publicerade MSB en ny rapport på samma tema. De valde, märkligt nog, att återigen lägga uppdraget på en av de författare som skrev den första skandalomsusade rapporten (kanske inte så märkligt egentligen då ansvariga tjänstemän på MSB också verkar vara ideologiskt drivna, det går att läsa av den mycket märkliga uppdragsbeskrivningen som man kan begära ut). Aje Carlbom, som skrev själv denna gång, försökte städa lite i de konspirationsteorier han publicerade året innan. Men han kunde inte hålla sig från att fortsätta varna för att de svenskmuslimska organisationerna han grundlöst pekar ut är en fara och en risk för samhället. Han presenterar återigen inga fakta, ger ingen grund för sina påståenden. Han säger själv att det är svårt att veta hur det faktiskt ligger till och att ingen vill ställa upp på intervju. När jag undersöker saken så har han de facto inte ställt en enda fråga till de muslimska riksförbund som han pekar ut i en rapport avsedd som en intervjustudie. När han får frågan om varför han inte frågat oss säger han: “kul att ni är intresserade, ska tänka på det till nästa gång”. Det är uppenbart att syftet aldrig varit att undersöka hur det ligger till, utan aktivt motarbeta och svartmåla. Det är uppenbart om man läser de opinionstexter han tidigare publicerat i ämnet.

Många i Sverige vet inget om Muslimska brödraskapet eller om skillnaden mellan dem och andra muslimska rörelser. En kommuntjänsteman som ska fördela pengar till en förening och får MSB:s rapport skickad till sig av en “orolig medborgare” blir ju så klart osäker och ställer sig själv relevanta frågor om vilka “krafter” de är med och stödjer. Det finns väl ingen rök utan eld? När sådana rapporter sprids utan att ifrågasättas så får det konsekvenser.

På så sätt har utrymmet för ett flertal muslimska föreningar krympt. Folk vågar inte längre ge stöd publikt. Folk vågar inte gå in i samarbeten. Folk vågar inte hyra ut sina lokaler. Engagerade muslimer vill inte åta sig offentliga uppdrag i föreningen för att risken att förlora sin karriär eller sitt levebröd är för stor. För att inte tala om vågen av hot och hat som möter de berörda organisationerna och deras företrädare. Grundlös skrämselpropaganda med myndighetsstämpel har effekter, inte minst när de riktas mot redan utsatta minoriteter.

Våren 2019 skrev Aje Carlbom en tredje rapport på samma tema och på uppdrag av MSB. Denna gång genomförde han intervjuer med de berörda, och slutsatserna blev därför annorlunda. Carlbom torgförde fortfarande en del radikala ståndpunkter om minoriteters roll i samhället, men han var ändå tvungen att dra tillbaka sina anklagelser om kopplingar mellan svenskmuslimska organisationer och Muslimska brödraskapet. Förutom arga blogginlägg från några av de konspirationsteoretiker som tidigare gav stöd åt Carlbom fick den tredje rapporten ingen medial spridning. Tjänstemän som bereder ärenden får än i dag den första MSB-rapporten slängd i knät av dem som vill stoppa bidrag till de utpekade organisationerna och på uppdrag av sina politiska ledningar, och än idag vill MSB eller ansvarigt departement inte ta ansvar.

Omar Mustafa är bland annat tidigare förbundsrektor för studieförbundet Ibn Rushd och tidigare generalsekreterare för Sveriges unga muslimer och före detta vice ordförande i LSU – Sveriges ungdomsorganisationer.

 

(Glöm inte att prenumerera på Kurage! Endast ett fåtal artiklar läggs ut på webben. Få Kurage hem i brevlådan fyra gånger per år för endast 250 kr.)