Tuulikki Koivunen Bylund var domprost i Uppsala och beslutade att visa bilderna från utställningen Ecce Homo i domkyrkan. Det blev startskottet för ett drev med bombhot, mordhot och nekad audiens hos påven.
Jag stod hemma vid fönstret som vette mot Sankt Eriks torg, jag såg de parkerade bilarna, jag såg Kyrkans hus där ärkebiskopens kansli huserade på andra våningen och jag tyckte att golvet gungade en aning under mina fötter. Är detta slutet på min närmare trettioåriga prästgärning?
Det kändes mest i halsen som snörptes ihop och i hjärtat som slog några extra varv. Jag vände mig om och tittade på Elisabeth Ohlson Wallin och på vännerna i rummet. Munnen kändes lite torr när jag sade: Vi visar alla bilderna. Det må bära eller brista.
Frågan var viktigare än min prästtjänst. Det var otänkbart att svika och alla bröderna som var kaplaner till den ekumeniska gruppen för kristna homosexuella stöttade mig. Jag hade nyligen kommit från en resa med stiftsledningen till det ekumeniska klostret Taizé i Frankrike. Före resan blev det bestämt att dopbilden, som upprörde allra mest, skulle tas bort från visningen. Men sedan hade Elisabeth tänkt vidare och ändrat åsikt. Och nu stod vi där i domprostgårdens hörnrum och jag fick ta ställning till ”allt eller inget”. Det var därför golvet under mig började gunga.
Det kom minst sex anmälningar mot mitt handlande till domkapitlet. Brevskörden till domprostens kansli var diger, flera berättade att de anmält sitt utträde ur Svenska kyrkan. Det blev bombhot mot kyrkan och mordhot mot mig. ”Upphör med skändandet av svenskarnas heliga kyrkorum, stick till Finland snarast, om så inte sker kan du vara viss om att tystas av ett välriktat nackskott enfaldig ’bögflata’-hynda”. Undertecknad av ”Operation renhållning!” Men kyrkan blev inte sprängd och jag blev inte mördad.
Jag ändrade mig inte trots att ärkebiskopen vädjade. Jag hade tappat min rädsla i samband med en cancersjukdom några år tidigare. Fortfarande sju år senare i mars 2005 kunde man läsa en insändare i Upsala Nya Tidning där det stod: ”Under den så kallade Kulturnatten 1998 tog som bekant domprosten Tuulikki Koivunen Bylund i samarbete med ärkebiskop KG Hammar in skandalutställningen Ecce Homo i Uppsala Domkyrka. Där visades ’Kristusgestalten’ i jätteformat framför koret som ’blottare’. Grövre pornografi än detta kan man inte tänka sig. Efter kontakt med domkapitlet i Uppsala stift har jag fått […] beskedet att domkapitlet vid sammanträdet 1998-10-01 beslutade ’att ej vidta någon åtgärd med anledning av det sätt på vilket gudstjänsten genomfördes i Domkyrkan den 19 september 1998.’ Som lekman häpnar man över hur Svenska kyrkans ledning kan bete sig! Kristus är grundstenen för den kristna religionen. Och honom kan man behandla hur som helst! Och det utan åtgärd!”
Vid den tiden hade vi en klok ordförande i kyrkorådet. Han ansåg att detta handlade om gudstjänster och det var mitt ansvarsområde. För detta är jag evigt tacksam mot Fredrik von Arnold.
Det är inte sällan jag åkt till Stockholm från Uppsala. Men just denna bilresa har spelat mer roll i mitt liv än någon annan Stockholmsresa. Det var jag, församlingspedagogen Susanne Cederlöf, komministern Markus Holmberg och hans minderårige son Christopher som fortfarande satt i vagnen. Vi skulle på en utställning. Skyddsrummet under Sofia kyrka i Stockholm var stort och vitkalkat. Elisabeths Ohlson Wallins stora bilder hängde där med sina tillhörande bibelverser. Olika Jesus omgiven av homosexuella och transvestiter. Ett starkt, berörande vittnesbörd om Guds kärlek, som omfattar även de mest föraktade.
Jag berördes särskilt av en bild. Det hade förflutit fem år från prästkollegan Roger Westins död. Det var den tiden då man stängdes in i en svart sopsäck innan man lades i kistan. Det hade jag nästan glömt när jag såg bilden. Det var Roger fast det föreställde Jesus, som tvingas bära korset omgiven av kvinnor (mammor som förlorat sina söner) och en vän som hade handen full av olika piller. En dagsranson för den tidens AIDS-sjuka.
Dessa fantastiska bilder borde folket i Uppsala också se, tyckte jag. Det var lite klent med mina kontakter med konsthallar i Uppsala, hur skulle jag kunna organisera det? Men jag var ju domprost, en stor chef som bestämde i domkyrkan! Vi hade Kulturnatten i Uppsala i augusti, där kunde vi ha en bibelmeditation med bilderna. Resesällskapet var helt enigt med mig. Vi hade ju ont om pengar, så jag sade till mina kamrater när vi satt i bilen till Uppsala: ”Vi måste nog kosta på en annons om detta. Det blir ju pinsamt inför Elisabeth, om det inte kommer några”.
(Glöm inte att prenumerera på Kurage! Endast ett fåtal artiklar läggs ut på webben. Få Kurage hem i brevlådan fyra gånger per år för endast 250 kr.)
Det kom närmare tiotusen besökare och många fick inte ens plats i kyrkan. Det blev tre visningar och folk satt sammanpackade i bänkarna och på golvet, på läktaren och överallt. Elisabeths tolv bilder projicerades som diabilder på en stor vit duk i mitten av rikshelgedomen vid kröningsvalvet. Jag tillägnade bibelmeditationen domkyrkoprästen Roger Westins minne, det lästes en dikt om bokstavstron av uppsalapoeten Karl-Gustaf Hildebrand med hans tillstånd och olika präster läste upp bibelorden och inte minst stod Elisabeth och berättade vad hon hade tänkt när hon fotograferade. Varför Jesusgestalten hade högklackade skor i Nattvardsbilden. Och varför han använde cykel när han kom till Jerusalem. Jag satt bakom bildskärmen och lyssnade till den märkliga tystnad som rådde när tusentals människor är tysta tillsammans.
Mitt syfte med att inbjuda Elisabeth Ohlsson Wallin till Uppsala var trefaldigt. Uppsalaborna skulle kunna bilda sig en egen uppfattning om de omtalade bilderna. Jag hade vidare att beakta att såväl vår kyrkas dåvarande centralstyrelse som biskopsmötet uppmanat till lokala samtal om kyrkan och homosexualiteten. Jag tyckte att visningen av bilderna skulle kunna vara en bra inledning till sådana samtal. Dessutom ville jag ge plats åt de homosexuella i det heliga rummet. Jag ville räcka ut en hand åt dem och visa att homosexuella är accepterade i kyrkan och av kyrkans Herre sådana som de är. Jag anser att homosexualitet varken är synd eller sjukdom och att det inte heller främst handlar om sex utan om kärlek.
I massmedia skrev man om de negativa aspekterna, om bombhot, aggressivitet och om upprörda känslor. De är visserligen en del av verkligheten, men det finns också en positiv sida, som man skrev mindre om. Många homosexuella har känt sig upprättade, personer som för länge sedan har lämnat kyrkan har sökt sig tillbaka, medarbetare i församlingen, som engagerat sig i förberedelserna, har känt att det varit en av de mest meningsfulla uppgifter de fått arbeta med. Ecce Homo i Uppsala domkyrka går till historien som en händelse, då påven vägrade audiens för Sveriges ärkebiskop, då KG Hammar visade sitt stöd för homosexuella, och då bröderna i Sveriges kristna råd, det riksekumeniska organet, gjorde allt för att få honom att avgå. KG Hammar har alltid stött de homosexuellas kamp. Faktum är dock att han inte hade något med beslutet att visa Ecce Homo i Uppsala Domkyrka att göra. Beslutet var mitt. Han var inte ens där. Han var i Skåne i sitt älskade Baskemölla med sin hustru. Han ställde upp för själva saken. Det gjorde flera andra biskopar: Caroline Krook i Stockholm, Martin Lind i Linköping och Claes-Bertil Ytterberg i Västerås. Fast ärkebiskopen hade det värst som fick stå och argumentera mot minst 26 ilskna ekumeniska bröder.
I dag känns det väldigt långt till Kulturnatten 1998. Mycket både i samhället och i kyrkan har ändrats. I Svenska kyrkan viger vi samkönade par med glädje. Pridetågen samlar tiotusentals deltagare. En hel del återstår dock att göra. När vi bekämpar homofobin hos oss själva eller annorstädes, bekämpar vi också rasismen och främlingsfientligheten. Det har sagts berömmande ord om mitt mod. Men till det modet finns det enkla förklaringar. Jag känner också till utanförskapet. Utanförskapet som jag som finska i landet Sverige alltid fått leva med. Jag är innanför mer än de allra flesta, men samtidigt behöver jag bara öppna munnen, så hörs det att jag har en annan historia och en annan uppväxt med andra självklarheter.
Tuulikki Koivunen Bylund är tidigare biskop i Härnösands stift och dessförinnan domprost i Uppsala. Blev årets upplänning 1998. Tuulikki är teologie doktor på en avhandling om Samariterhemmets framväxt.
(Glöm inte att prenumerera på Kurage! Endast ett fåtal artiklar läggs ut på webben. Få Kurage hem i brevlådan fyra gånger per år för endast 250 kr.)