En handbok för social aktivism från 1971 har blivit en instruktionsbok för drevare. Mattias Irving skriver om Saul Alinskys Rules for radicals, en skrift som bland annat används av den nya högern.
I slutet av mars 2020 kom Säpo ut med sin årsbok, där myndigheten konstaterar att hotet från extremhögern ökar. Vi ser en ökad risk för oförutsägbara attacker utförda av enskilda gärningspersoner som radikaliserats genom att vara djupt inbäddade i en nätkultur som genomsyras av hat, våldsförhärligande och stark konformism.
Förutom det fysiska hotet från denna nya radikala högerrörelse utgör den också ett demokratiproblem. Sverigedemokraterna är ett parti som grundats av nazister och som genom hela partiets historia kontinuerligt har påkommits med nazister i sina led. Hatet är en del av partiets DNA, och bland partierna dominerar idag Sverigedemokraterna helt debatten på nätet.
Många har frågat sig varför detta lilla extremistparti blivit så framgångsrikt i att organisera och mobilisera sina aktivister på nätet att kapa det offentliga samtalet och medelst drev och hatkampanjer störa ut eller tvinga bort enskilda opinionsbildare. Ett svar på denna fråga heter Saul Alinsky.
Saul Alinsky räknas som grundaren till den moderna amerikanska sociala aktivismen. Han var heltidsaktivist i över trettio år och organiserade boende i Chicagos slumkvarter, ursprungsbefolkning i Canada, studentprotester och mycket mer. Hans regler för lyckad aktivism har satt ett outplånligt avtryck på hur vi organiserar oss idag. Toppolitiker som Barack Obama och Hillary Clinton sägs ha använt Alinskys idéer under sina kampanjer. Likaså används de av den klimataktivistiska gräsrotsrörelsen Extinction rebellion. Också Tea party-rörelsen och den SD-vänliga högern på nätet har använt sig av Alinskys regler för lyckad aktivism.
Om man vill förstå den nya högerns strategier för att piska upp drev på nätet finner man flera svar i Alinskys generella regler för aktivism som han utarbetade efter sina många år som organisatör för sociala rättigheter.
Han menar att konflikt är aktivismens livsblod: Om en konflikt är för svag eller för odefinierad kan den inte leda till handling. Därför måste man skapa enkla, konkreta, väl avgränsade och svartvita frågor som folk enkelt kan ta ställning till. Man måste våga agitera. Den nya högern är mästare på att skapa konflikter samt aktivera sina nätkrigare att agera på dessa.
(Glöm inte att prenumerera på Kurage! Endast ett fåtal artiklar läggs ut på webben. Få Kurage hem i brevlådan fyra gånger per år för endast 250 kr.)
Samtidigt hade Alinsky en helt annan sida, som han också utvecklar i sin bok Rules for radicals (1971). ”Kompromiss” är språkets vackraste ord, skrev han. Fastän han själv uppfattades som nog så radikal, menade han att kompromissen alltid var beviset för att en folkrörelse hade tvingat makten ett steg längre bakåt. Därmed innebar varje kompromiss i själva verket en seger, oavsett hur liten, och ett löfte om att man skulle kunna åstadkomma ännu mer genom att fortsätta.
Han varnar också för dogmer. Dogmer bromsar upp en progressiv, samhällsförändrande rörelse, medan tvivlet är en garant för att rörelser istället förblir nyfikna, att de utvecklas och inte riskerar att bli grymma och maktfullkomliga. Visst ska man agitera, men agitationen ska alltid vila på reflekterade och genomarbetade åsikter.
Men där Alinsky arbetade med drevlogiken som verktyg för att tvinga fram kompromisser, har dagens nya högerrörelse på nätet en helt annan målsättning: Att tvinga fram villkorslös kapitulation. Där Alinsky varnade för ett förenklat tänkande och stela dogmer, är likriktningen och de auktoritära tendenserna i den nya högern uppenbara.
Den lägre medelklassen tenderar att se arbetarklassens kamp som illegitim och omåttlig, skriver Alinsky i en passage som förtjänar särskild reflektion. Deras egen känsla av utsatthet, att ständigt riskera att glida ner i en mer prekär situation på samhällsstegen, kan leda till en växande känsla av paranoia och i värsta fall leda till att de anammar totalitära åsikter, varnar han med något som idag framstår som profetisk klarhet.
Som exempel beskriver han de irländare som länge ansågs underlägsna andra inflyttade amerikaner. Men när stora grupper irländare flyttade till den amerikanska södern och blev lägre medelklass, började de genast vakta sina privilegier mot svarta.
Samtidigt är medelklassen den stora delen av befolkningen och man kan bara nå politisk framgång ifall man vinner gehör i medelklassen. När Sverigedemokraterna bytte ledning och Jimmie Åkesson tillträdde började partiet snart försöka att kommunicera med den stora majoriteten i samhället istället för att protestera mot den. De behövde inte i grunden ändra sin politik, och det har de väsentligen inte gjort, men Alinsky skulle säga att de har börjat klä den i en språkdräkt som klingar an hos medelklassen.
En lyckad organisatör måste inte bara vara imagemedveten gentemot den breda medelklassen och de egna leden, utan kanske mer gentemot sina meningsmotståndare. Alinskys tes är att en lyckad aktivist måste få sin motståndare att marginalisera sig själv i medelklassens ögon, genom att peka ut aktivisten som en ”fiende”, ett hot mot ordningen, en fridstörare. När man kallar någon ”farlig” visar man också rädsla för personen, menar Alinsky, som själv trivdes med att hängas ut i pressen som en stor ”fara” från vänsterkanten. Om aktivisten kan bygga ett rykte som allierad med den breda medelklassen och samtidigt som en fara mot ett tänkt etablissemang växer hens popularitet bland de allierade varje gång hen blir angripen.
Idag ser vi att den nya högern förmår sina motståndare att ta i från tårna i sitt avståndstagande. Ett exempel på en svensk nätaktivist som har anammat denna strategi är den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali, som redan för två år sedan på Twitter varmt rekommenderade Alinskys bok. En annan välkänd läsare av Alinsky, Donald Trumps före detta chefsstrateg Steve Bannon, sammanfattar den nya högerns faiblesse för ökändhet i sitt numera berömda citat från 2016: ”Darkness is good. Dick Cheney. Darth Vader. Satan. That’s power.”
Men en organisation behöver inte bara en stark image, den behöver också något att göra. Om den är sysslolös dör den, precis som en muskel som inte får syre. Den nya högern lyckas ständigt med att skapa aktivitet genom sina många enkla, vardagliga konflikter. Det finns alltid något att uppröras över, och aktiviteten är enkel att genomföra för alla som har en mobiltelefon.
För att vinna över folk på sin sida kan man inte komma med förslag och idéer som ligger bortom människors erfarenheter, menar Alinsky. Den som vill organisera en lyckad nätaktivistisk rörelse måste kunna klä sina förslag i ett välbekant språk, eller aktivera befintliga idéer och föreställningar om samhället. Kanske är det en anledning till att den nya högern ständigt spelar på gamla välkända fördomar om folk från andra länder och klär sina visioner om sitt auktoritära och rasistiska framtida Sverige med ord som ”folkhemmet”. De har lyckats med konststycket att hos många människor skapa en erfarenhet som inte ens har fäste i verkligheten. En dröm om ett Sverige som aldrig har funnits. Många har nu intalat sig eller indoktrinerats att verkligen tro och erfara att samhället är på väg att gå under.
Ska man prata om problem så måste man bryta ner dem till något konkret. Alltför abstrakta hot som exempelvis klimatet är svåra att mobilisera kring. Detta vet den nya högern. De mobiliserar istället runt känsloladdade och vardagsnära frågor som ”hotet mot julen”, frågor om vilken konst som ska få sitta på väggarna i tunnelbanan eller hur folk ska få hälsa på varandra. När de formulerar sina syndabockar är dessa aldrig några anonyma samhällsprocesser eller historiska tendenser. Istället piskar de upp kampanjer mot specifika, välkända ansikten, som Alexandra Pascalidou, Anders Lindberg eller Annika Strandhäll.
Därmed har den nya högern runtom i världen lyckats med något anmärkningsvärt. Det är idag omöjligt att driva politiska förslag som går i en mer humanitär och progressiv riktning utan att förhålla sig till den aktivistiska högerrörelsen på nätet. Man riskerar alltid att göras till en måltavla. Så länge dessa nätaktivister lyckas framstå som företrädare för en folklighet som står mot ett tänkt ”etablissemang” är man som opinionsbildare chanslös.
Vägen framåt för progressiva demokrater är inte självklar. En viktig motstrategi är med stor sannolikhet att fortsätta bearbeta de stora företag som idag upplåter sina plattformar åt dessa hatiska nätaktivister, för att freda det offentliga samtalet från dem. En annan viktig strategi kan vara att själv ta upp Alinskys lilla bok och se vad som står däri. Alinsky var förvisso en agitator och hans metoder var inte alltid politiskt rumsrena, men han var ingen populist utan en tänkande människa vars hjärta bultade för de mest utsatta, och för en värld befriad från orättvisor.
Alinskys tretton regler för aktivister
- Det handlar inte om hur mycket makt du har, utan om hur mycket makt andra tror att du har.
- Gå aldrig utanför din egen grupps erfarenheter och sakkunskaper.
- Närhelst du kan, angrip din motståndare utanför dennes erfarenheter och sakkunskaper.
- Tvinga motståndaren att leva upp till sina egna regler.
- Åtlöje är det effektivaste vapnet.
- En bra taktik är den som din grupp tycker om att följa.
- Om en taktik blir för långdragen, tappar den effekt.
- Håll trycket uppe.
- Hotet om att agera är ofta mer skräckinjagande än aktionen själv.
- Huvudförutsättningen för att lyckas i din taktik är att skapa aktiviteter som håller trycket konstant på motståndarna.
- Om du svartmålas tillräckligt mycket kan du vinna sympati och det kan vändas till din fördel.
- Om motståndaren viker sig efter en framgångsrik attack måste du ha ditt konstruktiva förslag redo.
- Välj en måltavla, fixera den, fäst den vid en person och börja polarisera.
Mattias Irving är politisk sekreterare i Socialdemokrater för tro och solidaritet samt ordförande i förbundets lokalförening i Stockholm. Han har bevakat den nya högerrörelsen journalistiskt i ett årtionde och har bland annat skrivit en handbok om hur arbetarrörelsen kan bemöta den nya högern.
(Glöm inte att prenumerera på Kurage! Endast ett fåtal artiklar läggs ut på webben. Få Kurage hem i brevlådan fyra gånger per år för endast 250 kr.)