Drevet har blivit en allt mer rumsren metod för att få ut sitt budskap som påverkansorganisation. Brit Stakston reflekterar över hur vi hamnade här.
Detta skrivs i en tid då mycket av det vi trott varit betydelsefullt inte längre är det.
En djup kris ger dock alltid chansen, efter själva chocken, att göra något åt saker man vill förändra. En omstart på många plan.
Det finns en konkret och befriande del i vardagen som försvunnit när samhället skalats av på detta sätt.
Äntligen är det tystare på nätet.
Äntligen vänder medier blickarna mot annat än de som skriker högst på nätet.
Debattörerna som är mästare på att domptera samhällsdebatten lyckas inte göra sin röst hörd längre. Och influencers letar nya betalande samarbeten.
Alla får en chans att nyktra till. Hur har dessa personer kunnat få ta allt syre?
Denna omstart kan användas till att reflektera över hur man själv blivit en del av detta. Hur det ropats på ”drev!” vid minsta lilla kritik. Kanske för att man vet att uppförstorade digitala debatter leder till medieuppmärksamhet.
Förändringsarbete via digitala drev online är alldeles för vanligt numer inom demokratiska organisationer. Dags nu att lämna en osund nätkultur som opinionsbildande metod och välja andra vägar för att ”sticka ut och synas”.
Näthat och drev riktade mot enskilda människor eller medlemmar i en organisation är reella problem. Det får människor att tystna eller ännu värre. De bör behandlas som arbetsmiljöproblem och aktivera kriskommunikation.
Trots vetskapen om att det är verkliga problem kan man trots det bli fartblind i viktigheten över den fråga man driver. Det har blivit allt mer accepterat att använda samma språkbruk och metod mot andra som man själv utsatts för.
Varje munsbit som bjuds online kastar man sig över om det ger en chans att skrika ”kolla på den här idioten, vad var det vi sa?!”.
Drömmen om ett drev har på ett bekymmersamt sätt blivit standard i opinionsbildning. Varje dag ser ut att börja med att scanna igenom alla flöden för att hitta någon eller något som man kan rasa mot.
Det kan vara en politiker, debattör, opinionsbildare eller någon med en hyfsad följarskara. Det kan vara en före detta komiker, metooade journalister, författare, skådisar, artister och andra som kan punktmarkeras. Och hittar man inte något alls går det ju att klippa och klistra lite och fabricera ett fiktivt påstående som skapar engagemang.
En ständigt pågående pardans. Varannan aktivisternas.
Denna eviga vals är förnedrande för alla parter. Det här agerandet kommer trots allt med ett pris. Det är ett destruktivt och reaktivt sätt att driva förändringsarbete på. Någon annan styr agendan.
Och kanske startade det här för länge sedan i en analog värld.
(Glöm inte att prenumerera på Kurage! Endast ett fåtal artiklar läggs ut på webben. Få Kurage hem i brevlådan fyra gånger per år för endast 250 kr.)
Inom de större organisationerna finns av tradition ett ganska osunt användande av ambassadörer. Potentiellt genomslag i media hos enskilda personer har värderats högre än ett genuint intresse för kärnfrågorna.
Denna förgiftade relation till uppmärksamhet kan vara en pusselbit i att vilja synas i nätdebatter eller hamna i centrum för den fråga man vill förändra. För visst är det väl så att:
- Man inte kan driva arbetet för en sund nätkultur om man inte själv utsätts för näthat?
- Man inte kan vara en feministisk debattör om man inte fått minst 30 dickpics?
- Man inte kan kalla sig antirasist om man inte fått ett par dödshot av NMR?
Och för varje attack bevisas att kampen behövs.
Och när man attackeras, oberoende av avsändare, sprids det vidare. De egna medlemmarna reagerar som om vore det ett frontalangrepp i en forskningsrapport eller en granskning av en dagstidning.
Än en gång är dansen är igång.
Like efter like. Delning efter delning.
Den nutida medielogiken gör att alla aktörer lever i denna osunda uppmärksamhetssymbios.
Ytterst har man samma mål. Att synas och höras. Båda når sitt mål i den stund det återpubliceras. Med ett litet extra övertag för den som skickade hatet eller hotet. För de hade aldrig lyckats nå ut så brett som när de plötsligt hamnar i fokus för alla de som tycker tvärtemot.
Det är ett högt pris i relation till förtroendet för de frågor man driver.
Särskilt eftersom hat och hot på nätet inklusive drev är en prioriterad arbetsmiljöfråga.
Näthat ska skärmdumpas och polisanmälas. Rapportera personerna till de sociala medietjänsterna och blocka dem vid behov. Och den som arbetar med sociala medier i en drevsituation bör få hjälp med både arbetsrotation och samtal.
Trollandet är en slags konstform och en del av en nätkultur idag. Gå inte ständigt i de fällor som gillras. Andas djupt och sitt på händerna.
Angriparen vill väcka ilska, få motattacker och ta energi från den de angriper. Tid som tas från annat arbete.
Man riskerar bara att förlora energi och trovärdighet från de egna medlemmarna och det arbete man bedriver om man går i den fällan.
Man bör hellre tänka på den tyste betraktaren – de egna medlemmarna och andra – när man ger sig in i en debatt.
Däremot ska man som organisation för den skull inte tysta kritik. Internt kan man alltid lära sig av reaktioner. Fundera på vad som eventuellt kan ändras nästa gång man tar upp det som väckt engagemang. Lär och agera men inte nödvändigtvis i den plattform där man attackerats.
Drev i dess klassiska bemärkelse handlar om medier som granskar en person eller organisation. Här behöver man vara medveten om hur mångfacetterat medielandskapet är och att avsändarna kan vara alla möjliga idag. Drevet pågår i många kanaler samtidigt. Det gäller att kunna förutse konsekvenserna av det man själv väljer att göra under ett pågående drev.
Idag är en del av det politiska spelet att starta debatter online. Det skapas folkstormar med hjälp av påhittade gräsrotsrörelser. Vem debatterar man ens med då? Är det ens verkliga personer eller en av många falska identiteter någon skapat för att kunna påverka?
Det är ett problem att samtal på nätet idag blivit mer av digitala krig än genuina samtal där man vill lyssna och bryta olika perspektiv mot varandra i en vilja att söka samförstånd och lära tillsammans.
Och kanske är det viktigaste för alla organisationer just nu att våga backa tillbaka till det som är föreningsarbetets kärna. Den unika förmågan och tålamodet att genuint vilja låta alla komma till tals.
Det vore en fantastisk utgångspunkt för de fortsatta äkta samtalen online. För mångfalden av röster behövs.
Brit Stakston är mediestrateg och författare med spetskompetens inom digitalisering. Hon driver reportagesajten Blankspot, har bland annat skrivit boken Gilla! och medverkar i boken Folkrörelser – skärp er! Arbetar i styrelsen för Wikimedia Sverige.
(Glöm inte att prenumerera på Kurage! Endast ett fåtal artiklar läggs ut på webben. Få Kurage hem i brevlådan fyra gånger per år för endast 250 kr.)