Välgörande vägvisare av Emma Fagerstrand

läser

Medvetenheten om barnets rättigheter är aktuell i många sammanhang när barnkonventionen 2020 blivit svensk lag. För det svenska civilsamhället är det ingen ny fråga. Emma Fagerstrand har läst en ny bok om några förebilder från förra sekelskiftet.

Samtidigt som jag påbörjar läsningen av Lars H Gustafssons bok Glöd och visdom – mina vägvisare för barnets rättigheter pågår en politisk debatt där oheliga allianser och politisk pajkastning är några av ingredienserna. Våra stora dagstidningar beskriver politikernas agerande med uttryck som ”Riksdagen är rena lekstugan”, ”Politiker uppträder som barnrumpor” eller ”Det saknas vuxna i rummet”. Barn nedvärderas för att beskriva vuxnas agerande och tillkortakommanden, på samma sätt som man förr kunde använda uttrycket ”du kör som en kärring”.

En person som i den svenska debatten problematiserat samhällets syn på barn och barndom är just Lars H Gustafsson. Han är en välkänd barnläkare, författare och debattör med ett engagemang inom både Rädda Barnen och UNICEF. För mig är ett av hans främsta bidrag i barnrättsfrågan förmågan att utmana samhällets förlegade föreställningar om barn och barndom. Det är därför med stor nyfikenhet jag påbörjar läsningen av Glöd och visdom – mina vägvisare för barnets rättigheter.

Författaren bjuder in till ett möte med tre personer som format hans tankebanor. Vi får möta Ellen Key, Anna Lindhagen och Elsa Laula Renberg, tre radikala kvinnor: feminister, miljöaktivister och barnrättskämpar, alla verksamma kring det förra sekelskiftet och en bit in på 1900-talet. Tre kvinnor som varit före sin tid, som utmanat och varit förebilder. Intressanta personporträtt blandas med Gustafssons personliga reflektioner, och just därför blir porträtten intressanta.

Vi får bekanta oss med Ellen Keys tankegångar som de kom till uttryck i hennes skrift Barnets århundrade, som utkom 1900. Hon är kritisk mot att vuxna alltid anser sig veta bäst, och att de därför begränsar barnets liv, även när det inte behövs.

Vi får också följa Anna Lindhagen, med ett starkt engagemang för kvinnors rösträtt, för fred och för dåtidens miljöfrågor. Hon finns med i grundandet av den svenska Rädda Barnen-rörelsen där hon efter första världskriget stred för att organisationen skulle ha en fortsatt roll på den internationella arenan, att vara en kamporganisation för barnets rättigheter och inte endast en biståndsverksamhet. Vikten av att definiera barnrättsfrågan är något som Gustafsson själv återkommer till inom ramen för sitt engagemang inom Rädda Barnen. Kanske vill författaren skicka en påminnelse till våra dagars barnrättsrörelse: Bistånd är viktigt och behövs, men tappa inte rättighetsperspektivet och kampen!

Just rättighetsperspektivet blir tydligt i porträttet av Elsa Laula Renberg och hennes kamp för rättvisa åt samerna. Det är inte välgörenhet som behövs utan förutsättningar och möjlighet att delta i samhället på lika villkor. Här känns Elsa Laula Renberg före sin tid.

Boken spänner över ämnen högt och lågt och kan möjligen upplevas spretig. Andlighet är ett återkommande tema, liksom minoriteters förhållande till det omgivande majoritetssamhället. Samtidigt är spretigheten en del av poängen. I en tid när skärningspunkterna mellan olika perspektiv blir färre, är det viktigt att få bli påmind om det välgörande i att ställa sig själv i dessa skärningspunkter. Det är just i samtalets form som det blir möjligt att både lyssna på den andre och att hålla fast vid sina ideal, eller att byta åsikt om något annat perspektiv verkar rimligare. Det är en välbehövlig uppmaning i en tid som präglas av tvärsäkerhet, faktaresistens och ett allt mer uppskruvat tonläge.

Författaren uppmanar oss också att lyssna till samtida vägvisare, och lyfter upp tre unga kvinnor: Tabata Amaral från Brasilien, Malala Yousafzai från Pakistan och Greta Thunberg från Sverige. Likheter med de historiska föregångarna finns, och vägvisare behövs.

Bokens koppling till barnets rättigheter är inte glasklar och titeln är möjligen något missvisande. Men de tanketrådar som Lars H Gustafsson väljer att stanna vid ger en förståelse av hans ingångar i frågan: Barnet som minoritet i förhållande till ett vuxet majoritetssamhälle.

Och lösningen? Finns någon väg framåt i förverkligandet av barnet som rättighetsbärare? För mig snuddar han vid lösningen just i de delar som handlar om samtalets betydelse.

Det är precis i lyssnandet som nästa steg i arbetet för barnets mänskliga rättigheter måste tas. Vi måste sluta objektifiera barnet, släppa in i samtalet, dela på makten och definitivt avstå från nedvärderande omskrivningar med ”barn” som prefix.

Boken är lågmäld. Om än inte banbrytande i sina tankebanor bjuder den in till reflektion där jag får spegla mina funderingar mot tre betydelsefulla historiska personer och det är välgörande.

Emma Fagerstrand är konsult i egna företaget Barnrättskonsulterna och utbildar om barnets rättigheter inom såväl offentlig sektor och näringsliv som civilsamhälle. Emma är författare till flera böcker och senast utkom Så blir barnkonventionen konkret – 12 nycklar till ett strategiskt barnrättsarbete. Emma nås på emma[a]barnrattskonsulterna.se.