Individen eller kollektivet? Vad räddar världen? Vilket ansvar har du som enskild medborgare när det handlar om klimatet? Eller är din uppgift att rösta fram Aron Etzler var fjärde år? Kurages redaktör Erik Wagner reflekterar över hur organisationer förhåller sig till individens ansvar och potential.
Varje sommar mellan 1994 och 2006 spenderade jag en vecka på barnorganisationen Junis Vänersnäsläger. Efter två år som deltagare blev jag ledare för en barngrupp. Rent praktiskt innebar det att laga mat, tömma dass, ordna aktiviteter och annat som behövdes göras för att skapa sommarminnen åt lägrets cirka 150 deltagare. Barn och ledare bodde i tält i olika byar och varje by markerades av slanor som knöts ihop till staket med en pampig ingång, oftast en trefot. Som en slags trumf över något oklart och outtalat försökte min by alltid få till lägrets högsta trefot. Själva staketet var dock tämligen lågt, runt 20 centimeter högt, och formade därmed en ganska inbjudande gräns mellan VI i vår by och DOM i grannbyn. Naturligtvis hände det, både en och två gånger, att jag (och alla andra) tog ett genande steg över staketet.
När jag första gången genade över ett staket fick jag en vänlig men skarp tillsägelse från min ledare: “om du genar över staketet kommer alla att göra det och då kommer det tillslut att gå sönder”. Några år senare blev jag ledare och itutades på ledarintroduktionen att “barn gör inte som du säger, de gör som du gör”. Enligt den här logiken spelar det alltså ingen som helst roll hur bra du är på att kliva över ett 20 centimeter högt staket. Du ska likt förbannat inte göra det. Gå några extra meter och in genom den ståtliga trefotingen så sätter du en kultur där staket förblir hela. Det vill säga, du måste föregå med gott exempel. Var en god ledare.
Junis är en del av IOGT-NTO-rörelsen och jag är fortfarande medlem och aktiv inom IOGT-NTO.
Vi utgör tillsammans en lite udda företeelse då vi fortfarande har medlemslöfte.
Som medlem i IOGT-NTO lovar jag att arbeta för ett bättre samhälle utifrån IOGT-NTO-rörelsens grundsatser. Därmed lovar jag att leva helnyktert, det vill säga att ej använda alkoholdrycker med högre alkoholhalt än 2,25 volymprocent, narkotika eller andra gifter med berusande effekt.
Varje enskild medlem spelar roll. Varje enskild person som tar ställning för nykterhet och demokrati spelar roll. Det finns en potential hos individen.
I arbetet med det här temanumret lyssnade jag på en DN-intervju med Aron Etzler, Vänsterpartiets partisekreterare. Han fick frågan om han hade flygskam och tygskam. Han svarade: “Jag tycker det skämmigaste i allt det här är att vi låtsas om som att folks enskilda val kan rädda världen, faktiskt”. Det finns noll potential hos individen. Politiken är den enda lösningen.
Jag har vänner, både vänster och höger om politikens mitt, som menar att individen omöjligt kan ta ansvar för det klimathot vi står inför. En del menar att deras charterresa inte gör någon skillnad. Det klimatavtrycket är en piss i havet jämfört med (oftast) Kinas utsläpp. Vad spelar det för roll om jag genar över staketet? Och en del som menar att politiken måste lösa uppgiften. “Jag betalar skatt både för bilen, bensinen och vägen, jag bidrar med mitt” och bilen rullar på. Den sista aspekten är ju endast legitim den dagen vi är nöjda med hur politiken sköts. Och där är i alla fall inte jag. Så i min värld kvarstår frågan: vilket ansvar vilar på bilistens axlar?
Jag inser att jag är formad i en kultur där förebilden spelar roll. Jag tror på förebilder. Kändisar har ett ansvar att bete sig. Politiker ska sköta sig. Man ska vara ett föredöme för dem man möter. En slags moralisk fjärilseffekt. Fjärilseffekten som begrepp är hämtad från kaosteori och går kortfattat ut på att en fjärils vingslag, hur litet och obetydligt det än må vara, kan påverka luftströmningar och till slut leda till en storm på andra sidan jorden. Eller i alla fall att varje liten händelse påverkar framtiden på något sätt.
En inställd charterresa bidrar på sitt lilla sätt till en bättre värld. En stillastående bil gör skillnad. En odrucken flaska öl spelar roll. Ett staket jag inte går över spelar roll. Det lilla spelar roll för det stora. Individen spelar roll för det kollektiva, det gemensamma.
Vad tror ni på i din organisation? Vad väljer ni att tro på? Har vi en moralisk plikt att på individnivå förändra världen? Har vi som enskilda medborgare en roll att spela när det gäller klimatfrågan eller räcker det med att rösta fram rätt parti var fjärde år? Kan en vegetarisk måltid eller obokad charterresa, likt ett vingslag, få helt oanade effekter för en framtid vi närmar oss med fart? Jag väljer att tro det. Som fostrad inom IOGT-NTO så ser jag individens potential i att förändra världen.
Erik Wagner är redaktör för tidningen du håller i. Utöver det driver han Idealistas förlag och arbetar med interndemokrati på Svenska Turistföreningen. Han är ordförande för Tollare Folhögskola och sitter i styrelsen för Utbildningsradion AB. Erik nås på erik.wagner[a]idealistas.se.