»Hvorfor er vi generelt velhavende og lykkelige med velfungerende institu- tioner i Norden?« Föredraget som hölls på en nordisk ungdomskonferens i Köpenhamn av en dansk statsvetarprofessorn förde fram en vanlig hypotes: »vores tillid til og relationer mellem mennesker – det er vores x-faktor.«
»Norden er netop verdensmester i tillid«, men länder som Danmark har också uppmärksammats internationellt för att föra en människorätts- vidrig diskriminerande invandringspolitik. Genom »ghettolagen« utmärker sig Danmark till ett av världens uttryckligen mest rasistiska länder riktat mot icke- vita och i huvudsak muslimska danskar. Hur kan Norden vara världsmästare i både tillit och rasism?
Tillitsforskningens enkätundersökningar vill vara samhällsvetenskapernas partikelaccelerator. Det är inte cancer som ska upptäckas utan mekanismer bakom en sjuk samhällskropp. Men det är oklart vad enkätsvaren fångar när ett urval av invånare får ta ställning till påståenden som: »Man kan lita på de flesta«. Uppmätta attityder hävdas i relation till andra faktorer avslöja sambandet mellan låg tillit och korruption eller annat ont som sociala konflikter. Med högre tillit följer demokrati, jämlikhet, tolerans, entreprenörskap och annat gott.
I Norden finns världens mest avancerade partikelaccelerator och världsbäst tillit. »Man kan lita på de flesta« anser ca 75 procent danskar jämfört med exempelvis 35 procent i Storbritannien och 10 procent i Polen. I den politiska forskningen om vad som kan bidra till fungerande statsbildningar blir målet: »getting to Danmark«. Vårt grannland är ett globalt flaggskepp för välfungerande politiska och ekonomiska institutioner: stabilt, fredligt och inklusivt. Problemet är bara att den Danska modellstaten har genomgått en rasistisk make-over.
I den av parlamentet antagna förslaget »Ét Danmark uden parallelsamfund – Ingen ghettoer i 2030« åläggs boende i 57 »utsatta« stadsdelar varav 25 benämnda som »ghetton« med begränsade friheter och rättigheter. Tidigare har Danmark kritiserats för en rad rättsvidriga restriktioner i invandringspolitiken. 2016 uppmärksammades också att en rektor på en skola i Aarhus delade upp eleverna i klasser på basis av etnicitet: »etnisk dansk« eller dansk med invandrarbakgrund. Motivet var motverka vita danskars flykt från skolan.
I Ghettolagen anses invandrares »isolering« i parallellsamhällen skapa problem som arbetslöshet vilket hävdas belasta skattebetalarna med 17 miljarder DKK. De 22 stadgade åtgärderna är uttryck- ligen diskriminerande: Bostadsområden ska rivas och staten ska bestämma vem som kan flytta in.
Välfärdsersättningar till dessa boende ska bli lägre än för andra, fler polisinsatser och högre straff för brottshandlingar ska genomföras för just dessa stadsdelar. För att bidra till en »god start på livet för alla barn och unga« ska förskola bli obligatorisk och språkprov inrättas i klass 0 och om föräldrarna misslyckas med sitt »ansvar« över barnen kan barnbidrag dras in.
Tillitsforskningens problem är både dess antaganden och metoder. Samhällets orsaksrelationer kan varken fångas av eller isoleras till människors förtroende för varandra eller till myndigheter. Framförallt kan dessa komplexa associationer inte mätas effektivt genom enkätintervjuer. Enkätundersökningar är inga partikelacceleratorer utan forskarnas egna bias får genomslag i analyserna och förvånansvärt många problematiserar invandringen till Sverige.
Att olika geografiska regioner uppvisar olika nivåer av tillit inom länder som Sverige är ett intressant fenomen. Tillitsforskningen tenderar dock att rasifiera förklaringen. Eventuella avvikelserna från den »svenska« tilliten ses som ett resultat av etnisk heterogenitet och därför av kulturella egenskaper. I Ersta-Sköndals Tillitsbarometer diskuteras de geografiska variationernas orsaker mot bakgrund av att fattiga stadsdelar med hög koncentration av utrikes födda uppmäter låg tillit.
Forskarnas diskussion är spekulativ men paradoxal då de menar att det av olika anledningar inte går att prata om problemet »mångfald«. Sverige präglas nämligen av en »tolerans av mång- kultur« som gör bidrar till ett högt tonläge i debatten. Likväl hävdas det, utan underbyggande studier, att bristen på kontakter mellan kulturer, underförstått som invandrare och svenskar skapar hinder för att assimilera människor till den svenska högtillitsnormen.
Statsvetarprofessor Peter Esaiasson är mer rakt på den rasifierade strömmen (»Förorten« Timbro 2019): Den etniska mångfalden orsakar samhällsproblemen förstått som låg mellanmänsklig tillit. Argumentet är att Esaiassons frågeformulär visar att invånarna i Hjällbo och Bergsjön i Göteborg avviker från mellanmänskliga tillitsnivåer jämfört med andra delar av landet. Förortsbefolkningen litar inte på sina grannar men uttrycker hög tillit till institutioner som Polismyndigheten.
Ändå konstaterar Esaiasson, utan att han adekvata empiriska underlag som synliggör dolda orsakssamband, att den låga tilliten bland »förortens befolkning« beror på språkbrist, människors misstänksamhet mot andra som är olika, den allmänna asociala förortsmiljön där man inte litar på varandra och det allmänt dåliga tillståndet i stadsdelen. Vad som specifikt avses med det senaste exemplifieras med föräldrars disciplin på barn och slarvig sophantering.
Esaiassons åtgärdsförslag är att förortens invånare borde »skärpa sig« och att bostadsbolagen bör ges befogenheter att korrigera beteenden, oklart vad detta innebär. »Förorten behöver reformeras« menar Esaiasson och ger två alternativ: att få in ett »svenskt tänk i förorten« genom »att ändra på vilka som bor där, eller att ändra på den som redan bor där«. Samma assimilationsidé som statueras i dansk Ghettolag återkommer i detta resonemang: samhällets eventuella problem beror på de andra, inte på vårt samhälle.
Vi må vara välfungerande och lyckliga i Norden och människor uppger att de litar på varandra. Men våra stater har börjat hata invandrare öppet och oförskämt och tillitsforskningen skapar en grogrund för denna politik. Genom att peka ut en minoritetsgrupp som syndabocken med bristande tillit för andra medmänniskor som argument ges ett motiv till att också införa ickemedmänskliga politiska åtgärder.
Av historien har vi lärt att sådana idéer och åtgärder endast blir rimliga i samhällen som inte vill ta itu med sina egna brister
Nazem Tahvilzadeh är forskare inom urbana och regionala studier vid KTH. Stor del av hans forskning inriktar sig på medborgar- deltagande, segregation och det civila samhället. Han har utvärderat delar av svensk folkbildning och är en del av Kurages redaktionsråd. Han nås på nazem.tahvilzadeh@abe.kth.se.
(Prenumera på Kurage! Fyra nummer hem i brevlådan per år för endast 250 kr.)