Stina Hansson är forskare vid Göteborgs Universitet och har bland annat forskat på hur medborgare förhåller sig till och känner tillit till lokala myndigheter i Angered. Här skriver hon om tillit, förtroende och förväntningar.
(Prenumera på Kurage! Fyra nummer hem i brevlådan per år för endast 250 kr.)
Intresset för tillit är stort just nu, både som ett sätt att förbättra styrningen i offentlig sektor och för att det uppfattas vara ett samhälleligt värde som hotas av ojämlikhet och polarisering. I nationella och lokala strategier för social hållbarhet framhålls tillit som viktig för att den är en förutsättning för människors delaktighet i samhället. På så sätt påverkar tilliten människors tillgång till både rättigheter och demokratiska processer som påverkar deras livsmöjligheter. Den generella sociala tilliten påverkar också lokal problemlösningsförmåga och konfliktmönster i samhället.
Inom statsvetenskaplig forskning mäts tillit genom att människor får svara på frågan i vilken mån anser du att man kan lita på andra människor i allmänhet och svaren kopplas ihop med andra faktorer som hälsa, utbildning och socioekonomisk marginalisering för att dra slutsatser om hur tilliten fungerar. Men det är ett väldigt trubbigt redskap som ger oss begränsad kunskap.
Istället behöver vi undersöka hur tillit fungerar i praktiken i specifika relationer och sammanhang. För att göra det be- höver vi veta vad vi menar när vi pratar om tillit.
Tillit definieras vanligtvis som villigheten att visa sig sårbar baserat på positiva förväntningar på andras intentioner och beteenden (Rousseau et al. 1998). Det betyder att tillit gör att vi vågar ta risken att ingå i relationer där vi blir beroende av andra trots att det finns en möjlighet att de inte vill oss väl. Villigheten att visa sig sårbar är viktig eftersom det gör att vi vågar vara öppna, ärliga och visa upp oss i vår olikhet.
Kruxet ligger i hur vi skapar positiva förväntningar som gör att människor vågar visa sig sårbara. Vissa betonar att vi formar våra förväntningar baserat på kunskap, vilket är kopplat till föreställningen om att vi känner tillit till de som är lika oss. Ofta kan vi vara ganska säkra på vad vi kan förvänta oss av andra, den vi möter är oss bekant, de kanske är som oss, vi vet vilka normer personen styrs av, om det är en tjänsteperson kanske vi också vet vilka lagar, regleringar, sanktioner och vilken professionell roll som styr personens beteende i relation till oss. Den här säkerheten kan vi istället kalla förtroende. Vi har förtroende för att en läkare kan ta hand om ett brutet ben. Många av oss kan ha förtroende för att vår familj tar hand om oss om vi behöver dem.
Tillit, till skillnad från förtroende, är det vi behöver när vi saknar säkerhet att basera våra positiva förväntningar på. Tillit är det som krävs när vi istället ber läkaren passa våra barn. Tillit behövs när vi inte känner den andre, när vi inte känner systemet och normerna som styr hur den andre beter sig, när vi är utelämnade till vår gemensamma mänsklighet. Hur vi hanterar den existentiella osäkerheten i mötet med den andre som vi inte känner blir avgörande för hur en tillitsfull relation skapas.
Det kan vara en obehaglig och riskabel situation att befinna sig i och vi tend- erar då att skapa säkerhet genom att för- söka definiera den vi möter och använder då den lilla kunskap vi har och risk- erar att stereotypisera den andre. När vi definierar den andre på ett förenklat sätt så upplever inte den andre att vi ser och kan möta hens behov och intressen. Då skapas negativa förväntningar hos den andre och villigheten att visa sig sårbar minskar. För att skapa tillit måste vi alltså gå in i en situation utan att på förväg ha bestämt hur vi ska agera. En sådan öppenhet skapar möjlighet för oss att höra den andre och att förändras i mötet genom att vi accepterar att andras perspektiv kan vara lika mycket värda som vårt eget. Vi vinner tillit genom att visa tillit.
Om vi kan ta risken att vara sårbara eller inte beror på makt och resurser, det vill säga hur beroende vi är av den andres intentioner och agerande. Vissa har mer att förlora genom att bli besvikna. Om vi kan vända oss någon annanstans för att få våra behov tillgodosedda blir tilliten inte lika viktig. Om vi vet att vi har makt och resurser att påverka den andra så blir inte heller tilliten lika viktig. Men om vi upplever att risken är hög och att vi har mycket att förlora om den andre gör oss besvikna då blir det svårare att vara sårbar och vårt behov av kontroll ökar.
Om vi vill uppnå delaktighet och social sammanhållning behöver vi alltså förstå hur de positiva förväntningar skapas som gör det möjligt för människor att visa tillit och ta risken att engagera sig i relationer i specifika sammanhang.
Stina Hansson är dr i Freds- och utvecklingsforskning. 2016 tilldelades Stina Riksbankens Jubileumsfonds treåriga Flexitanslag för projektet »Att skapa tillit och kollektivt agerande för att verka för lokala intressen och minskad ojämlikhet inom hälsa« i den göteborgska stadsdelen Angered. Hon nås på stina.hansson@globalstudies.gu.se.
(Prenumera på Kurage! Fyra nummer hem i brevlådan per år för endast 250 kr.)