Hur kan organisationer använda sig av kulturyttringar för att sprida sitt budskap, utan att skriva mottagaren på näsan? Aron Schoug lyfter upp ett teaterprojekt som exempel, där inte bara föreställning utan också planering och genomförande blev till en politisk handling.
Konsten har i alla tider fungerat som en samhällsförändrande kraft eftersom den öppnar upp möjligheter och får människor att se världen på nya sätt. Denna transformativa kraft sägs ofta ligga i konstens inneboende mångtydighet och nyskapande potential. Konstnärer kan hjälpa oss att tänka utanför boxen genom att ifrågasätta förgivettagna normer, vilket kan få oss att ändra vårt sätt att tänka och handla.
Genom historien har rörelser som kritiserat den rådande samhällsordningen ofta använt kulturen för att sprida sina idéer och samla likasinnade. Detta är något som ock- så din rörelse kan göra. Vilka frågor ni än driver kan ni nå ut och väcka tankar genom att klä era budskap i bilder, musik och teater.
Samtidigt är det något som skaver i resonemanget. Man anar en paradox. Låt säga att en rörelse eller grupp med en viss politisk agenda skapar en teaterföreställning för att bilda opinion i sina frågor. Har man då inte styrt publiken att se världen på ett visst sätt? Leder inte politiseringen av konsten till att man tappar konstens mångtydighet, vilket är just den kraft som man velat använda sig av? Är det inte just när vi inte på förhand vet vad vi ska tänka som vi kan tänka nytt?
För rörelsen som vill använda sig av kulturen som påverkanskraft tycks det här vara en balansgång mellan att vara tillräckligt tydlig för att överhuvudtaget kunna påverka, men inte så tydlig att man skriver publiken på näsan, eller att konsten reduceras till ett medel för att uppnå ett mål och därmed urvattnas på sin kreativa potential.
»Men vad är ett demokratiskt samhälle om inte rörigt? Det röriga och obestämda är ju andra sidan av den frihet som är så central i demokratin liksom i konsten. Att det inte finns ett rätt‹ synsätt.«
Ett exempel på ett projekt som har använt kultur för att påverka samhällsutvecklingen är konst- och teaterprojektet Satans Demokrati. Mellan 2015 och 2017 samlades ca 1 500 konstnärer, skådespelare och andra för att under tre år tillsammans ska- pa tre stora föreställningar som sågs av runt 15 000 besökare. I hjärtat av projektet fanns ett politiskt engagemang i demokratifrågor och ett motstånd mot auktoritära strömningar, rasism, byråkrati, och det som initiativtagarna såg som ett omänskligt samhällssystem.
I berättelsen som är en fri tolkning av den ryska författaren Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita kommer djävulen på besök till ett korrupt Europa för att få människorna att upptäcka sina egna brister och förutfattade meningar. Demokratin har, enligt initiativtagarna, i västvärlden blivit en religion som de flesta bekänner sig till, men som ofta i praktiken rör sig om en läpparnas bekännelse där de höga idealen inte avspeglas i handling. Djävulen behövs nu för att avslöja hyckleriet vilket till slut får samhället att störta samman. Ur askan kan något nytt födas.
Även om initiativtagarna och övriga deltagare var fria konstnärer och inte drev projektet inom ramen för någon politisk organisation kan det hela ses som en del av flera sociala rörelser kopplade till antirasism, feminism, social rättvisa och allmän systemkritik. Dessa rörelsers budskap och världsbild genomsyrade i mångt och mycket föreställningarna, något som nog kan få många att anta att projektet skulle komma att bli plakatteater.
Hur klarade man då av utmaningen med att behålla den kreativa kraften? I en dokumentationsbok som gavs ut under arbetsprocessen beskriver initiativtagarna sin syn på projektets politiska potential: »Konsten är farlig. Ty konsten förenar människor i det omöjliga. Att agera i stället för att vänta. Att tala i stället för att tiga. Att tro på att förändring är möjlig. Konsten är ett självklart hot mot den som har makten. För genom konsten reflekterar och fantiserar vi; vi ser möjligheter och omöjligheter. I konsten kan vi göra vad som helst, oavsett ålder, kön och etnicitet. Det är en möjlighet, både för den som utövar och för den som intar. Att ta del av ett äventyr utanför vardagen. Scenkonst är en superkraft; en längtan och en vilja. En möjlighet att hantera det som kliar och skaver. En möjlighet att skapa utopier och hopp. För oss i Satans demokrati blev denna superkraft en rörelse. En rörelse av hundratals människor som tillsammans skapat en motrörelse i lust och fantasi. Skrattet är den enda kraften som biter på ondskan och vi kommer att slåss för det, i det sista.«
Initiativtagarna betonar här inte det specifika budskap som de vill att publiken ska ta till sig utan något annat – något större. Även om det fanns politiska undertoner och ställningstaganden, så skulle inte detta vara huvudpoängen. För att undvika att hamna i plakatteater skulle en be- sökare kunna se produktionerna utan att uppleva »politik«. Publikens frihet till tolkning var viktigare än det initiativtagarna ville berätta. Värnandet av demokratin fanns inte bara i verkets budskap utan inlemmades också i det sätt på vilket verket skapades liksom det sätt som publiken fick uppleva det på.
Som publik var detta något väldigt annorlunda än en vanlig teater. I stället för att sitta och titta på en scen fick du fritt vandra runt genom 3 500 kvadratmeter utspridda på tre våningar i ett gammalt rivningshus. Du kunde utforska de miljöer som verkade spännande och följa de skådespelare som du var nyfiken på. Varje skådespelare hade sin egen rutt genom huset och spelade upp scener när de möttes i de olika rummen. Var och en av besökarna fick sin egen berättelse och sin egen unika upplevelse vilket gjorde det möjliga antalet tolkningar och dramaturgier närmast oändligt.
En del upplevde föreställningarna som röriga och splittrade. De saknade en tydlig dramaturgi. Men vad är ett demokratiskt samhälle om inte rörigt? Det röriga och obestämda är ju andra sidan av den frihet som är så central i demokratin liksom i kon- sten. Att det inte finns ett »rätt« synsätt.
Inte heller de rum som publiken utforskade var skapade utifrån en färdig plan. I stället fick de växa fram genom ett organiskt samarbete mellan hundratals konstnärer som var och en hade friheten att skapa sin lilla del, men samtidigt behövde ta gemensamt ansvar för helheten. Vad är detta om inte ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle i miniatyr där olika viljor behöver samsas under ett och samma tak?
En liten grupp av eldsjälar leder arbetet. De har skapat den övergripande visionen och skaffat huset där allt utspelar sig. I deras ansvar ligger att se till att alla konstnärer och skådespelare drar åt samma håll, men utan att detaljstyra eller begränsa den konstnärliga friheten. Vad är detta om inte ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle i miniatyr där olika viljor behöver samsas under ett och samma tak?
Så vad kan vi lära oss av det här? Jag inledde med det paradoxala i att konsten i sig har en samhällsförändrande kraft, men att just denna kraft riskerar att försvinna när den medvetet tas i anspråk för spridande av politiska budskap. Projektet Satans Demokrati är ett tydligt exempel på hur konsten kan vara politisk utan att mångtydigheten och friheten försvinner.
Kanske är det inte nödvändigtvis budskapen i sig som utgör den samhällsförändrande kraften utan förmågan att generera nya budskap som kan samexistera och korsbefrukta varandra. Kanske behöver inte politisk konst handla om att övertyga människor att engagera sig i en viss fråga eller inta en viss position. Kanske kan det också handla om att hjälpa människor att vakna som politiska subjekt, börja reflektera kritiskt och hitta de frågor som de själva vill engagera sig i.
Möjligen gäller detta inte bara kollektiva konstprojekt utan alla typer av kollektiv handling. Utmaningen ligger förstås i att bevara öppenheten och friheten samtidigt som man tar vara på styrkan av att vara många som vill samma sak. Häri ligger den paradoxala utmaningen med att använda konsten i samhällsförändrande syfte. Detta är också demokratins paradoxala utmaning.
Aron Schoug
forskar i pedagogik vid stockholms universitet, med särskilt intresse för civilsamhälle, ideellt arbete, demokrati och gruppkommunikation.
aron.schoug@mail.com