Kriget är redan här – och det är kulturen som är räddningen. Det menar fackförbundet DIK:s ordförande Anna Troberg, som ser ett informationskrig rasa samtidigt som verktygen för att bekämpa det monteras ned. Det är dags att börja se bibliotek och museer ur ett försvarspolitiskt perspektiv.
Den 19 augusti 1809 utspelade sig slaget vid Sävar i Västerbotten – ett slag som beskrivs som det sista slaget på svensk mark. Det må ha varit det sista slaget »på svensk mark« – men det var inte Sveriges sista slag. Vårt öppna demokratiska samhälle hotas varje dag av falska nyheter, kunskapsförakt och desinformation.
Det är inte en fråga om när kriget kommer. Informationskriget är redan här. Det kräver politisk handlingskraft. Istället sjabblar våra politiska makthavare valhänt bort ett av de mest kraftfulla vapnen i totalförsvarets arsenal – kultursektorn.
Försvarsberedningen har en tydlig ambition med det psykologiska försvaret, den del av totalförsvaret som handlar om att inympa motståndskraft i befolkningen. Målet är att »Psykologiskt försvar ska, så långt det är möjligt under störda förhållanden, säkerställa ett öppet och demokratiskt samhälle med åsiktsfrihet och fria medier« och att »bevara det öppna samhällets fria kunskaps- och informationsutbyte.« Det är en vacker målbild som inte kommer att materialisera sig automagiskt i kris- och krigstider när den haltar betänkligt redan i fredstid.
MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) konstaterade 2018 i två studier att sociala medier använts för att manipulera människor inför och under riksdagsvalet. Att det finns krafter som otillbörligen försöker påverka själva kärnan i vårt demokratiska system är inte en paranoid konspirationsteori. Det är en dyster verklighet och vi är sårbara inför den.
I Nordicom Review konstaterade forskare nyligen att tonåringar tror sig ha god förmåga att faktagranska. Samtidigt kan 88 procent av dem inte skilja nyheter från reklam i en dagstidning. Det vore lätt att slentrianmässigt hävda att ungdomen inte håller måttet. Men, när hela 88 procent av ungdomarna i Sverige står värnlösa inför ett av samtidens största hot, så är felet inte deras. Ansvaret vilar på de politiska makthavare som inte ens givit dem tillräckligt goda förutsättningar att skilja helt vanlig reklam från politisk propaganda.
I en tid när fakta sätts på undantag och historien skrivs om för att på olika sätt främja den egna politiska agendan måste alla rustas med kunskap inom källkritik, informationssökning, historisk evidens och folkbildning. Den nationella biblioteksstrategin har lyft fram biblioteken som en naturlig del av totalförsvaret, men kultursektorns bidrag till totalförsvaret är långt bredare än så.
Arkeologer, arkivarier, museologer, kommunikatörer, (skol)bibliotekarier och andra yrkesgrupper som DIK – facket för den kulturella och kreativa sektorn – organiserar är en central del av den allmännyttiga motståndsrörelse som beväpnade med sina specialkompetenser står i frontlinjen mot lögn och förbannad dikt. De hittar, bevarar, tillgängliggör och värnar de sanna berättelserna – de berättelser som rotar oss i vår historia och ger oss ett sammanhang, och de berättelser som rustar oss för framtiden. I en värld med ett ohälsosamt elastiskt förhållande till sanningen borde detta demokratistärkande arbete väcka försvarspolitisk beundran, men icke.
Problembilden är tydlig och att lösningen heter kunskap är i princip alla eniga om. Märkligt nog famlar de politiska makthavarna ändå i blindo. Det finns redan etablerade ekosystem som har ett lagstadgat uppdrag att bistå samhället med just det man söker.
Biblioteken ska »verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning.« Museerna ska »bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning.« Det kan inte bli tydligare. Famlandet blottar därmed ett alarmerande kultur- och kunskapsförakt.
Detta förakt går inte att kombinera med en trygg och sund demokrati. I dag är de krafter som systematiskt vill montera ned kultur och folkbildning samma krafter som avundsjukt sneglar på de totalitära regimerna i Ungern och Ryssland. Därför måste anständiga politiska makthavare omedelbart sluta betrakta kulturen som ett rart särintresse, avskilt från alla andra politiska områden. Kultursektorn är en kraftfull byggare och försvarare av vårt öppna och demokratiska samhälle – både i freds- och krigstid. Den folkliga motståndskraften måste dock byggas i fredstid och finnas med från barndomen och upp genom hela livet.
En bra början är att se till att alla elever – inte bara hälften som nu – får tillgång till ett bemannat skolbibliotek. Just nu lämnar årskull efter årskull skolan utan den nödvändiga informationskunskap som dagens verklighet kräver. En bra fortsättning är att ge bibliotek, arkiv och museer en god och långsiktig finansiering som möjliggör en stabil verksamhet och utveckling. I dag underminerar politiskt ointresse dessa unika demokratiska plattformar där människor möts, integreras och bildar sig en egen uppfattning baserat på vetenskapligt underbyggda fakta.
2013 slog överbefälhavare Micael Bydén fast att Sverige bara kunde hålla en militär angripare stången i en vecka. Vad det gäller kriget om informationen är angriparen redan här och spatserar hemtamt runt i våra demokratiska rum och pinkar in sitt revir. Kultursektorn har den unika kompetensen att vänligt men bestämt visa angriparen på dörren, men istället för att rusta upp sektorn monteras den ned. Vi har vapnet, men vi kastar det i sjön. Det borde få alla försvarspolitiska varningsklockor att ringa högljutt.
Anna Troberg är förbundsordförande i DIK – facket för den kulturella och kreativa sektorn. Hon har tidigare varit verksamhetschef för Wikimedia Sverige.
Glöm inte att prenumerera på tidskriften Kurage för att få hem tidskriften i brevlådan eller bara för att stödja vår verksamhet.