SAMTAL: Maria Nordmark arbetar som utvecklingsansvarig Samhälle på studieförbundet Bilda, Carina Nyström är projektkoordinator på Region Örebro län. Båda arbetar med kultur och integration. Kurage har fört dem samman för ett samtal om kultur som verktyg för att åstadkomma förändring.
Glöm inte att prenumerera på tidskriften Kurage för att få hem tidskriften i brevlådan eller bara för att stödja vår verksamhet.
Q:Varför är kultur ett så kraftfullt verktyg för att arbeta med integration?
MARIA: Kultur har ett värde i sig, men är också metoden för att skapa kreativa möten mellan människor och världar. Den är en katalysator som kan användas för samhällsutveckling på det bästa sättet.
CARINA: Ju mer en jobbar med kultur desto mer inser en det.
MARIA: Det som är så starkt med kulturens bidrag till integration är att vi inte har det hjälpande perspektivet som annars är så vanligt. Det handlar om att skapa ett jämlikt möte där allas erfarenheter kan tas tillvara.
CARINA: Kultur är bra på alla sätt! Men just för integrationen är det gemensamma skapandet så otroligt viktigt. Den huvudsakliga anledningen till att man träffas är inte för att vara med i ett integrationsprojekt, utan för att skapa och forma något tillsammans. Det händer väldigt mycket i sådana möten, kulturen tillhandahåller underbara mötespunkter på det sättet.
MARIA: Vi kan ta körsång som exempel. Det är ett väldigt bra sätt att komma in i det svenska samhället. Mer än 600 000 människor sjunger i kör i Sverige, det är en tacksam plattform att delta på sina egna villkor. I Bilda pratar vi mycket om lågintensiva träffar. Möten där man är välkommen att ta den där extra koppen kaffe, prata och inte nödvändigtvis prestera.
CARINA: Men det är också viktigt att tänka på att vi i Sverige har särskilda former att utöva kultur på. Ibland kanske vi måste vara lite mer flexibla och rucka på gamla invanda sätt att göra saker på, inse att det finns andra sätt att arbeta på. Vi är till exempel väldigt förtjusta i studiecirkelformen, något som kan vara ovant och främmande för andra kulturer där man förhåller sig till kulturutövning på ett helt annat sätt. Ta kulturskolemodellen som ett exempel. Vi kanske inte behöver vara låsta vid ett 60-minutersformat där vissa moment måste bli avklarade. Känner man för att fika den dagen kanske det var det man behövde fokusera på just den gången. Man kanske inte uppnår de kortsiktiga mål man har satt för dagen, men har rört sig i riktning mot ett större syfte.
Q: Upplever ni att det är stora skillnader mellan att arbeta med kulturfrågor i offentlig sektor respektive civilsamhällesorganisationer?
CARINA: Civilsamhällesorganisationer har ju möjlighet att vara mycket mer flexibla i sin verksamhet än vad vi har i offentlig sektor. Man kan fånga upp trender på kortare tid, har helt andra nätverk och fingertopparna ute i samhället. Det är verkligen civilsamhällets styrka.
Q: Vad skulle ni önska av den andra parten som ni inte får i dag?
CARINA: Just nu sitter jag i en offentlig roll själv, men jag skulle ändå önska att det fanns mer resurser till civilsamhället. Samhället får så ofantligt mycket tillbaka av investeringar i civilsamhällesverksamhet. Jag är osäker på om alla som sitter i beslutsfattande positioner har förstått eller insett det värdet fullt ut. Den absolut största delen av kul- turpengarna går fortfarande till offentliga institutioner.
MARIA: Jag sitter på »mottagarsidan« av den här problematiken. Vi upplever en stor frustration i hur mycket tid vi behöver lägga på att söka projektmedel för vår verksamhet. På Bilda arbetar vi med ett projekt som heter Kulturkompis. Det innebär at två nyanlända och två svenskar som är födda, uppvuxna eller har bott länge i Sverige får träffas och tillsammans gå på olika kulturevenemang. Trots att det är ett enkelt koncept som snabbt går att utveckla på nya orter finns det ändå en tickande förvaltningskostnad som är svår att söka pengar för. Allting ska vara nytt och projektbaserat.
CARINA: Ja, vi lever i ett projekt-Sverige som är väldigt frustrerande för många. Här har det offentliga, regioner, kommuner ett dilemma: Man har svårt att släppa in nya verksamheter och ge dem fasta bidrag. Projekt går bra, men så fort något är löpande och långsiktigt drar man åt sig öronen. Som förvaltning vill man helt enkelt inte ta på sig fler utgifter. Då behåller man hellre bidragen till de gamla verksamheterna, för de vågar man inte rucka på. Det nya, fräscha, det som kanske skulle behövas, släpps inte in. Här behöver vi i offentlig sektor vässa oss och inse att vi måste våga ta in nya verksamheter, kanske ibland på bekostnad av de äldre verksamheterna. Samhället för- ändras och det borde sättet vi ger bidrag på också göra.
Q: Ser ni några andra stora utmaningar?
MARIA: Om jag ska vara riktigt krass så ser jag i mitt arbete en stor problematik i att man i civilsamhället ständigt ska skapa nya folkrörelser, i stället för att man går ihop och jobbar med det som redan finns. »Att skapa en folkrörelse« har blivit ett modebegrepp. Man vill hela tiden börja om från början, i stället för att bygga på det redan existerande.
CARINA: Vi behöver hitta bättre samverkansformer för just den problematiken. När vi på regionen ser att folk driver samma verksamheter försöker vi föra ihop dem och säga att de inte behöver uppfinna hjulet om igen. Folk som håller på med samma saker måste ges tillfälle att mötas.
Q: Vad beror det på att civilsamhällesorganisationer är så dåliga på att utnyttja varandra?
CARINA: Ibland kan en specifik idé och logik ligga bakom särskilda föreningar eller studieförbund vilket gör att man inte vill samverka med någon annan. Men för många är det här faktiskt inte mer än ett praktiskt problem. Det handlar om att skapa bättre nätverk och personliga kontakter. Människor behöver hitta varandra och när de gör det spelar det ingen roll om du kommer från en muslimsk förening eller från Svenska kyrkan.
MARIA: Det finns vilja att samverka, men det stannar ofta vid ett evenemang eller två, och inte vid det långsiktiga som man kan arbeta vidare med. Det kan vara av många olika anledningar. En annan utmaning som jag ser är att man i takt med projektifieringen också har blivit allt mer professionaliserad. Anställda vill gå in på höga lönenivåer och frivilliga vill ha betalt för sitt arbete. Mindre och mindre arbete i ideell sektor sker gratis, vilket var normen tidigare och gör det svårare att få till det långsiktiga ideella engagemanget.
CARINA: På något sätt har den ideella kraften i samhället ökat, men man vill också ha betalt för det.
MARIA: Jag tror att det är ett extra stort problem i kultursek- torn, eftersom många kulturarbetare tjänar väldigt dåligt. Då blir frågan »Varför ska jag göra det här gratis?« mer relevant. Själv är jag ambivalent till politiseringen av konsten och hur styrd konsten blir av projekt- ansökningar.
Q: Är det inte bra att skattepengar används för att driva positiv samhällsförändring?
MARIA: Jag tycker att det är intressant hur man ser på kultur i dag. Kultur har blivit ett verktyg för att jobba med jämställdhet och andra samhällsfrågor, och ganska politiserat. Söker man pengar ska projektet helst beröra fler kvinnor än män, gärna vara gränsöverskridande och innovativt.
CARINA: Glöm inte normbrytande och nyskapande! Till slut skrivs det projektbeskrivningar utifrån vilka modeord man vet att det går att få pengar för.
MARIA: Ibland går de här kriterierna före det konstnärliga utövandet.
CARINA: Det är en väldigt svår sak att säga till människor som arbetar kreativt att de ska vara nyskapande för att få pengar, det är de ju hela tiden!
Q: Men arbetar ni inte själva med att politisera konsten för ett särskilt syfte? Har ni reflekterat över vilka negativa aspekter det kan finnas med ett sånt förhållningssätt?
CARINA: Det finns en motkraft till politiseringen av konst som brukar använda argument i stil med: »Kultur ska inte alltid vara till för något annat.« Men kultur är ju alltid till för något annat! Oavsett om det är integration, välmående, kreativ utveckling eller samhällsförändring är kultur till för att påverka. Jag tycker egentligen inte att man ska ställa politik och kultur mot varandra. Men det ska heller inte vara såvatt pjäser skrivs utifrån vilka projektpengar som finns att söka.
MARIA: Det är en väldigt delikat diskussion. För vem ska kultur vara och varför? Men det är ett stort problem att vi ägnar så pass mycket tid till ansökningar och redovisning att det blir svårt att driva själva verksamheten. Kulturutövare kan inte förväntas vara redovisningsekonomer.
Q: Kultursektorn är i ständig förändring. På vilket sätt arbetar ni med att hålla er uppdaterade och relevanta?
MARIA: Eftersom vi arbetar med integrationsfrågor skulle jag säga att det handlar mycket om representation. Ska man nå ut på ett inkluderande sätt måste man känna att »det här är för mig«. På Bilda har vi därför anställda med språkkompetenser i de geografiska områden där andra språk än svenska kan behövas för att nå ut.
CARINA: Det håller jag med om. Jag har själv timanställda studenter med språkkompetens som spelar en nyckelroll i vår verksamhet. Det går inte att arbeta på något annat sätt om man ska få med sig människor.
Q: Ni har båda långa yrkesliv bakom er inom kultur- såväl som ideell sektor. Har ni några särskilt värdefulla erfarenheter att dela med er av till varandra?
CARINA: Jag tycker att vi verkar vara ganska överens om vad som fungerar och inte fungerar. Det handlar om språkvärdar för att nå ut till människor, att arbeta lokalt. Det är då civilsamhället fungerar som bäst.
MARIA: Jag har ett tips! Att verkligen dela ansvar för projekt, och att ha gemensamt ansvar för att driva projektet från början till slut. Det är när många aktörer driver på tillsammans som projekt kan få riktigt fart. Ett annat tips är att försöka vara snabb och svara på de samhällsbehov som finns. Och försöka tänka utanför boxen! Att arbeta med ideell kultur är annorlunda jämför med den professionella kulturvärlden. Kulturen står i centrum, men det finns också andra värden att bejaka. Ibland är det viktigaste värdet att man träffas, inte nödvändigtvis att maximera varenda timme kulturutövande.
CARINA: Det håller jag verkligen med om. Jag har arbetat med både professionell teater och amatörteater. Varje gång jag jobbar med amatörteater inser jag att det egentligen inte är det som händer på scenen som är det viktigaste – utan hela processen, samarbetet och nätverken. Det är den personliga utvecklingen som står i centrum. ■
Glöm inte att prenumerera på tidskriften Kurage för att få hem tidskriften i brevlådan eller bara för att stödja vår verksamhet.