Barbro Westerholm är riksdagsledamot för Liberalerna. Hon har tidigare bland annat varit generaldirektör för Socialstyrelsen, medicinsk chef på Apoteksbolaget och ordförande för SPF Seniorerna.
Riksdagens äldsta ledamot Barbro Westerholm är trött på bilden av äldre som inflexibla och oförmögna att lära sig nya saker. Orden äldre och gammal bör ersättas av årsrik, menar Westerholm, som tycker att människor rika på kunskap och livserfarenhet med stolthet borde ta större plats i samhället.
I början av 1980-talet förde Världshälsoorganisationen (WHO) fram att det största hotet mot hälsan är känslan av att inte vara behövd. En riskgrupp var äldre, eller årsrika, människor som tvingats gå i pension mot sin vilja. Alltsedan dess har det varit en utmaning för arbetsliv och civilsamhälle att se årsrika människor som en tillgång och inte en belastning. Jag använder ordet årsrik som synonym till orden äldre och gammal för att poängtera att det rör sig om människor som är just rika: på antal levda år, kunskap och livserfarenhet.
För att veta vad man ska göra framåt är det viktigt att se i backspegeln på vad som hänt. I det gamla bondesamhället behövdes människan under hela livsresan – från det att man som barn fick hjälpa till i hushållet till dess att man inte längre orkade utföra arbetet i skog och mark och fick övergå till inomhussysslor av olika slag. När industrisamhället följde kunde det inte ta vara på äldres arbetskraft på samma sätt. Journalisten Ivar Lo-Johansson skrev i sin bok Ålderdomssverige (1952) att det borde skapas »åldringsyrken« ute i produktionen, det var bättre än en anbefalld sysslolöshet. Resan härifrån till dagens diskussion om höjd pensionsålder är lång.
1954 förvägrades den tidigare socialministern Gustav Möller riksdagsplats på grund av att han var för gammal. Möller skulle fylla 70 år. Han reagerade med att starta Möllerkommittén för åldringsfrågor, vars syfte var att verka för äldres rätt att arbeta – därför att pensionering ledde till passivitet och isolering. Tyvärr nådde kommittén inga synbara resultat.
1976 sänktes pensionsåldern från 67 till 65 år. Socialstyrelsen såg då att pensioneringen var en svår omställning för många, med negativa konsekvenser för både hälsa och social tillvaro. Styrelsen gick 1981 ut med förslaget att »Alla som ville borde få jobb – åtminstone upp till 70« (Socialnytt petita 1981). Politiskt ledde Socialstyrelsens förslag inte till några åtgärder.
Frågan om årsrikas plats i samhället var dock inte död. År 1988 startade Socialstyrelsens tidigare generaldirektör Bror Rexed föreningen Att åldras är att växa som utvecklades vidare till Forum 50+ lett av Margó Ingvardsson. Vid sekelskiftet startade Kjell Olof Feldt och Bengt Westerberg Pensionsforum som fokuserade på det då nya pensionssystemet, arbetsmarknaden för äldre och finansieringen av den framtida vården. Syftet var att visa vilken tillgång årsrika människor är i samhället. De tre organisationerna finns inte längre men var viktiga opinionsbildare tillsammans med Sveriges Pensionärsförbund (nu SPF Seniorerna).
Vid millennieskiftet, mer specifikt 2001, antog EU ett direktiv mot åldersdiskriminering inom utbildning och arbetsliv. Paraplyorganisationen AGE Platform Europe, vars medlemmar är äldreorganisationer i EU:s medlemsstater, arbetade därefter fram ett förslag till ett breddat direktiv omfattande samhällets alla sektorer. För att göra en lång historia kort ligger förslaget sedan 2008 på is i EU:s ministerråd, Tyskland är ett av länderna som bromsar dess godkännande.
På nationellt plan initierade dock SPF Seniorerna, medlem i AGE, ett arbete för att få till en bred svensk lag mot åldersdiskriminering. Här gick det bättre än i EU, tack vare att övriga pensionärsorganisationer och Sveriges Ungdomsorganisationer (LSU) också anslöt sig till arbetet. Organisationerna samlade ihop fallbeskrivningar över åldersdiskriminering av både unga och årsrika, och drev en kraftig opinion gentemot regeringen. Trots hårdnackat motstånd blev lagen verklighet 2013, 59 år efter att Gustav Möller nekades sin riksdagsplats.
Men det räcker inte med en lag. Ålderism och åldersdiskriminering är djupt rotat i samhället och svårt att komma åt. Här krävs inte minst ökad kunskap, till exempel forskning och analys om vad som ligger bakom alla de anmälningar om åldersdiskriminering som kommer in till Diskrimineringsombudsmannen (DO).
Forskning visar att åldersdiskrimineringen i arbetslivet börjar i 40-årsåldern och ökar nästan linjärt ju äldre man blir. Den bygger på stereotypa uppfattningar om att man med åldern förlorar yrkeskunskap, förmåga att lära nytt, flexibilitet, anpassningsförmåga och initiativrikedom. Pensionsåldersutredningen kom 2012 med delbetänkandet Längre liv, längre arbetsliv (SOU 2012:28) som slår hål på de här myterna, det finns inte forskning som stöder dem. Att få inte minst näringslivet att lyssna till detta är en utmaning.
Civilsamhället kan göra mycket för att de årsrika som är utestängda från arbetsmarknaden kan känna sig behövda. Som SPF-ordförande fick jag samtal från människor som kan sammanfattas med: »Det är inte kul att vara i en livslång semester. Har du något jobb åt mig?« Mitt svar var att gå in i någon ideell organisation, till exempel SPF, PRO eller Röda Korset. Många lydde rådet.
Vi måste komma tillrätta med det grundläggande problemet – ålderismen – den negativa synen på årsrika människor i samhället. Här kan ändrad syn i arbetslivet, insatser från civilsamhället och mer forskning om orsakerna betyda mycket.
Men vi årsrika kan också bidra. Vi får inte förminska oss själva, med ord som »jag är bara en pensionär«. I stället borde vi med stolthet berätta om vad vi bidrar med – i stort som smått!
>> Prenumerera på Kurage! Få fyra nummer hem i brevlådan per år för 250 kr! <<