SUSANNA ERIKSSON är jurist och grundare av Indile Juristbyrå, har ett förflutet som lärare samt forskarstuderande i straffrätt och är en uppskattad föreläsare och frilansskribent. Här kartlägger hon hur det ser ut i dag med det juridiska skyddet mot rasism och nazism.
>> Prenumerera på Kurage! Få fyra nummer hem i brevlådan per år för 250 kr! <<<
Hänger du med i debatten? det är inte alltid det lättaste, när olika lagrum kastas hit och dit, förslag kommenteras utifrån den ena internationella konventionen efter den andra och ingen riktigt pratar om hur det egentligen ligger till med det juridiska skyddet mot rasism och nazism. Juristen Susanna Eriksson reder ut.
Under de senaste åren, och i vart fall sedan Almedalsveckan i somras, har det pågått ett offentligt samtal om yttrandefrihetens och mötesfrihetens gränser. Hur ska ett öppet och demokratiskt samhälle förhålla sig till de organisationer som vill avskaffa det öppna och demokratiska samhället? Polismyndigheten och rättsväsendets aktörer har också fått ta emot en hel del kritik: hur kan det till exempel vara möjligt att ge mötes- eller demonstrationstillstånd till nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR)? Hur kan en rörelse vars föregångare systematiskt avrättat HBTQ-personer ges tillstånd att ha bokbord utanför RFSL Gotlands lokaler under Almedalsveckan? Polisen hänvisar såväl till den grundlagsfästa yttrande- och mötesfriheten som ordningslagens och polislagens bestämmelser.
Det svenska folkstyret bygger på fri åsiktsbildning, att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde, att det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden och att motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionalitet, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. Allt detta slås fast i de två första paragraferna i regeringsformen (RF) som utgör en av Sveriges fyra grundlagar. Av likhets- och objektivitetsprincipen som kommer till uttryck i 1 kap 9 § RF följer även att den som utövar förvaltningsuppgifter (till exempel polisen) ska beakta allas likhet inför lagen och iaktta saklighet och opartiskhet.
Yttrade-, mötes- och demonstrationsfriheten är friheter som tillförsäkras alla i Sverige genom vår grundlag och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR). Dessa friheter är dock inte absoluta utan kan begränsas genom lag, exempel på det är brottet hets mot folkgrupp, eller de lagstadgade möjligheter polisen har att upplösa ett möte eller demonstration.
Faktum är dock att Sverige i närmare 50 år varit förbundet till att förbjuda rasistisk organisering och förhindra spridandet av rasistiska yttranden.
Opinionsfriheterna är naturligtvis helt centrala för den fria åsiktsbildning som vår demokrati bygger på men utövandet av dem måste alltid vägas mot andra intressen, som ordning och säkerhet eller människors rätt att inte bli utsatta för hat och hot. EKMR kom till i kölvattnen efter andra världskriget och Förintelsen, och Europadomstolen har i flera avgöranden slagit fast att de som vill motverka de värden konventionen står för inte kan åberopa de rättigheter och friheter konventionen ger för att försöka undergräva dess värden.
Efter Almedalen 2018 gick den rödgröna regeringen ut och sade att den, tillsammans med de borgerliga partierna, ville utarbeta direktiv till en utredning om att förbjuda rasistiska organisationer. Till stöd för det tog de upp en grundlagsändring som genomfördes år 2010 som ger rätt att förbjuda sammanslutningar som innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.
Faktum är dock att Sverige varit förbundet till att förbjuda rasistisk organisering och förhindra spridandet av rasistiska yttranden i närmare 50 år. Så länge är det nämligen sedan Sverige ratificerade FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering (CERD). Kommittén som övervakar efterlevnaden av konventionen påminde den svenska regeringen om detta i sitt senaste preliminära yttrande som kom våren 2018. De rättsliga förutsättningarna för att förbjuda organisationer som NMR har alltså funnits länge, vad som har saknats kan därför inte vara annat än den politiska viljan.
Att Sverige har ratificerat CERD får också praktiska konsekvenser för tillämpningen av den svenska lagstiftningen. Genom så kallad »fördragskonform tolkning« (alltså att lagstiftning tolkas i enlighet med våra internationella överenskommelser) av ordningslagen kunde Region Gotland och polisen på Gotland mycket väl ha nekat den öppet nazistiska organisationen NMR att medverka under Almedalsveckan och polismyndigheter och domstolar kunde ha nekat NMR demonstrationstillstånd eller tillstånd att ha bokbord och dela ut flygblad var helst i Sverige organisationen sökt sådant tillstånd.
Vad som måste betonas är att Sverige är skyldigt att förbjuda rasistisk organisering, inte till exempel »extremistisk«. I debatten om förbud av rasistisk organisering har det annars lyfts förslag om att förbjuda extremistisk organisering från vissa håll och från andra håll delas farhågor om att ett förbud mot rasistisk organisering kan öppna upp för att förbjuda även annan form av organisering. Här är det därför viktigt, för den fria åsiktsbildningens skull, att vara noggrann när dessa frågor diskuteras och debatteras. Det är just rasistisk organisering Sverige är skyldigt att förbjuda, och vad som avses med det definieras i konventionen.
Rättsligt sett har polisen alltså redan nu alla möjligheter att neka rasistiska organisationer demonstrationstillstånd, att avbryta möten där rasistiska yttranden sprids eller stoppa utdelning av material med rasistiskt innehåll. Varje gång NMR eller andra rasistiska organisationer ges plats och utrymme kränker Sverige människors mänskliga rättigheter och bryter mot landets internationella åtaganden. ■
Susanna Eriksson
Jurist och föreläsare
info@indile.se