Avgångar uppmärksammas i olika hög utsträckning. Ibland når dem de etablerade medierna. Eller snarare, ibland hjälper de etablerade medierna till med att garantera folks avgångar.
Mediedrev, avgångskrav och demokrati. Det är vad Olle Wästberg, Mia-Marie Hammerlin och Alaa Idris här kommer att grotta ner sig i.
Enligt panelisterna finns det tre typer av avgångskrav; de interna resta av de egna medlemmarna, de positionerande resta av en oppositionell organisation eller parti, samt de mediala.
Olle tycker att politiken har blivit allt mer personifierad, att företrädarna är av samma betydelse som partiprogrammen. Det har i hans mening att göra med mediernas genomslag. Idag präglas val i en allt högre utsträckning av personröstning, inom civilsamhället i allmänhet, men kanske politiken i synnerhet.
Och medierna har en annan roll idag beträffande att påvisa moral, vad som är tillåtet och inte av företrädare. Det sker med mediers rapportering av skandaler. Likväl som journalister är förmedlare av nyheter och granskare har de sedan sekler tillbaka fyllt en roll som storytellers.
Mia-Marie Hammerlin menar att det är en viktig roll, och att skandaler liksom dess teman också är viktiga. Skandaler har fyllt funktionen att ta ner kungar, politiker och hov från piedestal, skärskåda makten och reglera mänskligt beteende.
Mia-Marie beskriver skandalen som en dramatiserad händelse, efter en förutbestämd struktur med startpunk, vändpunkt och avslut. Det har redan skett, men hållits i det fördolda. Mediernas avslöjande leder till massiv nyhetsrapportering.
– Inget medium skapar enskilt en skandal. Det kräver många medier i samverkan, säger hon.
Dramat skildras sedan, förhållandevis, enkelriktat. En mångfald av berättelser passar inte in i medielogiken av skandaler. Det är istället upprepning och re-writing av artiklar som skapar kvantiteten av rapportering.
– Det som definierar berättelsen är att den alltid är amoralisk och fördöms. Det är inte alltid
uppenbart vad som är acceptabelt i ett samhälle. Vi har lagen, men skandalerna reglerar normer och värderingar och skapar en samsyn kring vad man får och inte får göra. Det går inte på förhand att veta vad som kommer att bli en skandal eller inte, säger Mia-Marie.
Efter följer den så kallade »tyckarnas afton«. Då fattar ledarskribenter och kolumnister pennan och understryker den moraliska aspekten av skandalerna. Finalen på dramat är avgångskravet.
– Det enda journalisterna kan göra är just att resa avgångskrav. Och det behövs för den dramaturgiska berättelsen, den behöver landa i något.
Det står i en intressant kontrast demokrati. Alaa Idris understyrker att alla har rätt att resa avgångskrav, men att vi också har demokratiska organisationer i civilsamhället. Det utgörs av representanter, årsmöten och mandatperioder.
– Man väljs på ett mandat, det innefattar ett uppdrag och tidsaspekt, oavsett om det är ett eller fyra år. Då bör man också få den tiden på sig, det bör vara den generella principen som ska råda. Annars blir det de mest högljudda som återigen får sin vilja igenom. Det är en fara för demokratin om vi inte respekterar den representativa demokratin och stadgarna. Hotet om avgångskrav kan även leda till självcensur av företrädare, som blir känsliga för vad de säger, tycker eller gör.
Medierna har på ett vis blivit ett nytt demokratiskt och legitimt verktyg för att påverka organisationers agenda
I detta blir frågan om trygghet relevant. Rädslan att bli avslöjad kanske finns inneboende hos våra företrädare i olika utsträckning. Och företrädare väljer vi för att tjäna våra medlemmar och dess åsikter och viljor. Ska samhället fungera för att garantera trygghet för medlemmarna eller företrädare? Eller både och? Går de ens att skilja åt?
Medierna har på ett vis blivit ett nytt demokratiskt och legitimt verktyg för att påverka organisationers agenda. På ett sätt innebär det en maktfördelning, då makten idag tillhandahålls av fler än de egna medlemmarna. Fler har tilldelats yttranderätt och externa röster är ibland viktigare
än de egna medlemmarnas.
– Det är tydligt och det finns många exempel på journalister som tilldelats stora journalistpriset efter att ett gräv lett till någons avgång. Det är medierna som gör det, och det spelar roll då det bryter vallarna för folks ämbeten, säger Olle.
Mia-Marie berättar att hon märker en frustration hos journalister när folk tar time-out. Mona Sahlin var först med det, och därefter har andra följt. Journalistiken kräver en final, uppfylls inte det kan skandalerna segla upp igen.
– Att vi kräver folks avgång som en metod eller reaktion för att slippa diskussion säger något om vår tid. Det är lättare att avgå och slippa såväl uppmärksamheten som kritiken. Jag tycker att det är viktigt att kunna be om förlåtelse och stanna kvar istället för att ta »the easy way out«, säger Alaa.
Det blir en fråga om att offra företrädare som en del i en krishantering.
– Ett exempel på det är ju Dan Eliasson, säger Olle. Han är kompetent och har utsetts till generaldirektör tre gånger av allianspartierna. Sedan var det de som krävde hans avgång, då han genomförde omorganiseringen av Polismyndigheten som det fanns politisk konsensus kring. Kritiken gällde således uppgiften, inte hans person. Personer används helt enkelt som symboler för politiska frågor.
– Det här har föreningslivet tagit från näringslivet. Civilsamhället bygger ursprungligen på möteskulturen och representation, samt ett långsiktigt arbete. Näringslivet jobbar på ett annat sätt med att tillsätta och avsätta. Vi har adopterat snabbheten, men demokrati tar tid och har sin struktur. Föreningslivet har fostrat mig i att den som har agerat så fel att den avsätts och inte får ansvarsfrihet av medlemmarna också ska polisanmälas. Det är en allvarlig anklagelse att mena att någon har brutit så kraftigt mot stadgarna eller lagen. Den som tänker rikta ett avgångskrav bör tänka på det innan, säger Alaa.
Vem sitter då säkert? Forskaren Tobias Bromander har kollat på skillnaden mellan gestaltningen av män och kvinnor i skandalrapportering. När en kvinna är huvudperson i en skandal skrivs det nästan dubbelt så mycket. Det gäller i antal artiklar, men också spaltlängd. Fokuset ligger i huvudsak på person, medan sak oftast står i fokus när män är huvudperson i en skandalrapportering. Kvinnorna benämns med för-, eller för- och efternamn, medan männen benämns med sin titel. Det är ett tecken på intimisering, eller avprofessionalisering av kvinnor, menar Bromander.
– I relation till detta omnämns kvinnor mindre ofta i normala fall. Så vida det inte är fråga om en skandal är kvinnor mer sällan nyhetssubjekt jämfört med män, säger Mia-Marie.
I sin egen forskning ser hon en förväntan från omvärlden att politiker ska vara rättrådiga. Det ska vara ordning på ekonomin, man får inte deklarera hur kreativt som helst, bör bo i radhus och inte vara för vindlyftig om man är socialdemokrat eller vänsterpartist.
– Där har man högre förväntningar på folk på vänstersidan jämfört med de på högersidan, säger hon.
En annan viktig faktor för avgångskraven är omtalandet i sociala medier.
– Det är mycket mer okontrollerbart. Etablerade medier har ansvariga utgivare och följer de pressetiska reglerna, exempelvis vad gäller namngivning av personer. Sociala medier namnger istället hejvilt, däremot är skribenterna oftare anonyma, säger Olle.
Den allmänna mediala exponeringen har under en hundraårsperiod inneburit en ökad sårbarhet för politiker på grund av ökad synlighet, menar Mia-Marie. Framställningen i etablerade medier kan politiker inte fullt ut kontrollera. Samtidigt har digitala medier, såsom sociala medier, inneburit möjligheter för individen att i något högre grad forma och påverka en skandals utveckling. Samtidigt ger sociala medier i hög grad bränsle till skandalerna, eftersom det är där skvaller och ryktesspridning tar fart. Dessutom arkiveras och sprids det samtidigt som det blir sökbart.
Ett exempel är Transportstyrelsen. Journalisterna hade svårt att förklara vad det egentligen handlade om, men publiken hade ännu svårare att återberätta det.
– Det var tydligt att det rörde sig om en skandal, alla kriterier hade uppenbarats. Det som inte togs vid var dock det allmänna pratet. Publiken är en del av mediesystemet och vad vi säger om skandaler är en del av den, säger Mia-Marie.
Att medierna är något vi behöver förhålla oss till är tydligt. Vi skulle kunna se dem som bonusrevisorer vi inte behöver arvodera och instämma i deras kritik av våra ledare. Eller så är det kanske läge att fundera över vad som är viktigast – förankringen bland medlemmarna eller journalistkåren? Klart att vi ska leda med såväl lagen som stadgar, värdegrund och policyer i ryggen, men en av styrkorna i civilsamhället är också att veta att en har hela sin organisation bakom sig – att vi backar varandra. Hur väl rimmar rädslan för att bli offrad av de egna med hållbart engagemang, förtroende och gemenskap, egentligen? †
Hedda Tingskog
Medarbetare Kurage.
hedda.tingskog@idealistas.se
Mia-Marie Hammerlin är forskare i journalistik på Lunds universitet, institutionen för kommunikation och medier. Hon har tidigare arbetat som journalist på SR och SVT, samt utkommit med böckerna Kvinnor och män i offentlighetens ljus, I stormens öga att leva som utbränd samt Rätta på riktigt. Hon nås via mia-marie.hammarlin@kom.lu.se.
Alaa Idris är politiker (S) och numera aktiv i Hyresgästföreningen. Tidigare har hon bland annat jobbat som politisk sekreterare på Socialdemokraternas partikansli och suttit i LSU:s styrelse. Hon nås via alaa@alaaidris.se.
Olle Wästberg är tidigare riksdagsledamot (L), chefredaktör för Expressen, generaldirektör för Svenska institutet och ordförande i Demokratiutredningen. Nu är han ledamot i statliga Public Service-kommittén. Han nås via olle@wastberg.se.
Vi vill ha fler prenumeranter till Kurage. Klicka här nedan!