Folkbildningens enfald

Vi bad folkbildaren Jan Linde syna hur jämställd folkbildningen är egentligen. Här resonerar han kring vad studieförbund och folkhögskolor behöver förbättra. Bland annat måste en del män börja lära sig att flytta på sig.

Samhället, det offentliga ni vet, som består av regering och riksdag, landsting/regioner och alla 290 kommuner har alla berättigade krav på folkbildningen. Tillsammans med idrottsrörelsen är de den del av civilsamhället som har det mest uttalade samhällsuppdraget och som är laddat med mycket pengar, ca fyra miljarder kronor varje år.

Uppdraget, som folkbildningen ska förverkliga genom sin både utåtriktade verksamhet, som dominerar, och sin verksamhet tillsammans med sina flera hundra medlemsorganisationer och ägare är: »Utveckla demokratin, verka för mångfald och engagemang i samhällsfrågor, utjämna utbildningsklyftor och höja bildningsnivån.« Som om detta inte var nog ska de också bredda kulturintresset och öka kulturdeltagandet.

Folkbildningen, särskilt studieförbunden, har med rätta fått mycket beröm för sitt integrationsarbete. Deltagandet i både den ordinarie verksamheten och i den verksamhet de fick det särskilda stöd för i anslutning till den berömda »flyktingkrisen« år 2015. Det skulle vara intressant att jämföra folkbildningens insatser med de som gjorts inom svensk idrott och dess studieförbund SISU. Båda har varit framgångsrika. Och att också ha ett jämställdhetsperspektiv på detta. Ett fokus på invandrade kvinnors utveckling i kontakt med folkbildningens verksamheter.

Vad gäller jämställdheten i Sverige är det en sak som sticker ut, särskilt eftersom vi är världens mest jämställda land: skillnader i hälsa mellan män och kvinnor. Till männens fördel, som vanligt. Regeringen tillsatte för några år sedan en kommission för jämlik hälsa. De har lämnat tre rapporter under åren 2016 och 2017 varav en slutrapport. Där identifierar de en rad orsaker till att det finns skillnader i hälsa mellan olika grupper både socioekonomiskt och geografiska.

För mig som lever mitt liv i folkbildningen blir det då naturligt att fråga: Lever folkbildningen upp till de förväntningar som det är rimligt att ha på den? Min spaning leder fram till en rapport som Folkbildningsrådet har lämnat till regeringen år 2015 efter en beställning från dem. Den heter Jämställdhet inom folkbildningen och som kan hämtas via deras hemsida.

Folkbildningsrådet är en ideell organisation som verkar i myndigheters ställe. I likhet med idrottsrörelsen har folkbildningen stort inflytande över hur samhällsstödet fördelas. I praktiken mellan de olika folkhögskoleinsatserna och studieförbundens verksamhet. I mycket stor utsträckning sker fördelningen utifrån kvantitativa kriterier (genomförd verksamhet) och i, enligt min mening, för liten utsträckning med stöd i folkbildningens egna kvaliteter, varken pedagogiska eller ideologiska. Folkbildningsmässiga kvaliteter är ett internt sätt att beskriva detta.

Lever folkbildningen allt för skyddat? Är den ett uttryck för folkrörelsen eller är den ett resursstarkt serviceorgan för sina medlemsorganisationer och ägare? Någon har sagt om folkbildningen att den innehåller både mångfald och enfald. Bredden, mångfalden, är betydande, men likriktningen, enfalden, är också stor i betydelsen att det i hög grad är statistiken som styr beslutsfattandet. Systemet för samhällsstöd leder också till att styrningen i mycket hög grad kommer uppifrån på ett sätt som är främmande för civilsamhället i övrigt. Organisationen är också mycket professionell med många anställda.

Varför blir det då viktigt att fråga sig huruvida folkbildningen är jämställd? När jag får frågan svarar jag spontant att, visst är den det. Men vid lite mera djupodlade sökningar i den ovan beskrivna rapporten från år 2015 är det några saker som sticker ut:

  • Lokala ordföranden inom studieförbund: 68% män, 32% kvinnor
  • Motsvarande siffra hos folkhögskolorna: 64% män, 36% kvinnor
  • Andelen jämställda styrelser: 68% hos studieförbunden, 21% har mer än 60% män och 11% har mer än 60% kvinnor
  • Motsvarande siffra hos folkhögskolorna: 62% av styrelserna är jämställda, 27% har mer än 60% män och 11% har mer än 60% kvinnor.

Det som sticker mest i mina ögon är den nästan totala dominansen av manliga ordföranden på alla nivåer, särskilt i studieförbunden. I tydliga professionella organisationer finns nästan all makt hos verksamhetsledare (eller vad cheferna kallas i de olika studieförbunden) och hos rektorerna på våra folkhögskolor. Dialogen med ordföranden blir då dominerande och därför är det attraktivt att vara förbundsordförande eller avdelningsordförande, tack vare vår manligt präglad tankevärld. 

Så kommer vi till huvudfrågan: Leder det samhällsstöd som tilldelas folkbildningen till förbättrad jämställdhet mellan män och kvinnor, och därmed hälsan i befolkningen? Kan invandrade kvinnor ta plats i den svenska demokratin tack vare studieförbund och folkhögskolor? Eftersom kulturen, särskild kulturdeltaganden, är viktigt för hälsan är det viktigt att fråga; ökar kvinnors kulturdeltagande genom insatserna från oss?

I nämnd rapport finns det några intressanta resultat inom dessa frågeområden. Deltagarna i allmän kurs får frågan om de genom folkhögskolans utbildning anser sig har ökat sina möjligheter att studera vidare. Gruppen »utrikesfödda kvinnor« svarar i högre grad att deras möjligheter har ökat än »utrikesfödda män«. Gruppen »inrikesfödda kvinnor« svarar också mer bejakande än »inrikesfödda män«, men inte lika hög utsträckning som »utrikesfödda kvinnor«.

Detta är bara ett axplock av den statistik som finns som är en bra grund för strategiska beslut inom folkbildningens styrelser. Kom dock ihåg att det inte är i policys och välskrivna inriktningsdokument som framtiden avgörs – utan i den praktiska hanteringen av den folkbildningsverklighet där den lokala närvaron som bygger tillit finns och utvecklas.

Jag har, till sist, höga förväntningar på folkbildningens män, att vi ska släppa fram kvinnor på de positioner där makten fördelas. Bland ordföranden, där kan vi bara bli bättre! *

JAN LINDE är studiecirkelledare inom ABF och NBV och före detta rektor på Wendelsbergs folkhögskola och varit förtroendevald i studieförbund på olika nivåer.

 

Vi vill ha fler prenumeranter till Kurage. Klicka här nedan!